Björns ABC för Helsingfors

om stort och smått som särskilt engagerat mig under mina åtta år i stadsfullmäktige och jag lovar att arbeta för också i fortsättningen

ALEXEN, vår ”mesta” gågata, lider nu av butiksdöd. Vi måste göra allt för att revitalisera stadskärnan! För Alexens del räcker det inte med julgatan i en månads tid.

ANHÖRIGVÅRD är ett skolexempel på det som brukar kallas win-win: mänsklig vård i hemmet av en närstående är bäst för många sjuka eller handikappade, men också förmånligt för samhället, jämfört med anstaltsvård. Samhället har alltså all anledning att stödja verksamheten.

ANSVAR bör varje beslutsfattare bära – också för beslut som inte är populära. Jag har försökt mitt bästa. Men man får också ändra sig om man har haft fel!

ARBETSLÖSHETEN har under coronaepidemin ökat markant i Finland och särskilt i Helsingfors, vars näringsliv domineras av hårt drabbade servicebranscher. Både staten och staden har gjort sitt nästa för att lindra följderna, men det kommer att behövas eftervård länge än. Nu då staden som ett pilotprojekt tagit över arbetskraftstjänsterna ges en möjlighet att skräddarsy lösningar som fyller både de arbetslösas och stadens behov.

ARBETSPLATSER är själva fundamentet för all välfärd. Vi måste slå vakt om dem vi har, också de industriella, och skapa nya. Start up-centret i Maria sjukhusbyggnader lovar gott. Jag var med om invigningen för några år sedan, och har sedan dess med intresse följt projektet.

ARBIS har en särskild plats i mitt och alla helsingforssvenskars hjärta. Själv har jag på senare år läst italienska där, och dessutom gästat diskussionsgrupper för att berätta om vad som sker i Helsingforspolitiken. Värdefull är Arbis insats också för integration av invandrare på svenska.

ARKITEKTUR- OCH DESIGNMUSEET byggs inom några år. Det blir statligt, men staden bidrar också. Nu ser det ut som om det skulle komma på den plats vid Magasinskajen i Södra hamnen som var tänkt för Guggenheim-museet. Alla gånger bättre! Av den planerade privata finansieringen på 30 miljoner har redan 24 ställts i utsikt, främst av Erkko-stiftelsen, men också av Svenska och Finska kulturfonden. Hoppas Olympiaterminalen kan få en funktion i sammanhanget, om båttrafiken från den upphör. Terminalen är ju ett gott exempel på arkitekturen från OS i Helsingfors 1952.

ASFALT får inte täcka allt grönt i stan. I vissa förstäder vill invånarna också hellre ha kvar sina grusvägar, och det bör vara tillåtet.

BANAN – med långt a i den första, betonade stavelsen – är ett gott exempel på en lyckad cykel- och gångled som är säkrare för båda cyklister och fotgängare än om de ska trängas med bilarna på gatorna.

BARNEN är stadens framtid, och måste ges högsta prioritet. Dagis och skola bör erbjudas i närmiljön, inte alltför långt från hemmen. Barnen bör också ges särskild uppmärksamhet i all idrotts- och kulturverksamhet.

BEVARA hellre än riva! Vi har under decennierna rivit alltför många gamla hus i Helsingfors. Nu bör utgångspunkten vara att hellre bevara.  

BIBLIOTEKEN med nya centrumbiblioteket Ode i spetsen är Finlands särskilda stolthet. Också här gäller närhetsprincipen: filialbiblioteken i olika stadsdelar bör bevaras och utvecklas.

BIENNALEN ska efter ett coronauppskov bli verklighet sommaren 2021. Förhoppningsvis stärker den Helsingfors position på nutidskonstens världskarta, och ger dessutom vår vackra skärgård en ny dimension.  

BILARNA kan och ska inte förbjudas i stadstrafiken, men bör om bara möjligt separeras från fotgängare och cyklister så att alla kan röra sig tryggt i stan.

BJÖRKHOLMEN väster om Drumsö bör inte överexploateras såsom det nu föreslås. Då de preliminära planerna första gången behandlades i stadsfullmäktige för några år sedan blev jag tyvärr ensam om att kritisera tanken på omfattande utfyllnadsmark och uträtning av naturliga strandlinjer till raka ”kajer”. Däremot tycker jag nog att IKEA gärna kunde få etablera sig också inom stadens hank och stör, så att särskilt icke-bilburna helsingforsare inte ska behöva ta sig till Esbo eller Vanda. Ett försonande drag är också att båthamnarna skulle få bli kvar.

BO HEMMA på äldre dagar är en fin princip, men förutsätter att man både kan och vill göra det. Och som jag brukar påminna min 98-åriga mamma som bor i Folkhälsans seniorhus: hemma är där du bor.

BORGBACKEN förenar på ett ypperligt sätt nöje med nytta. Här kan barn i alla åldrar roa sig, och vinsten går till de svagaste av barnen.

BORGMÄSTARVAL är kommunalvalet inte. I kommunalvalet väljs stadsfullmäktige, som i sin tur väljer borgmästare och fyra biträdande borgmästare plus stadsstyrelsen i övrigt. Den som väljs till borgmästare måste vara ledamot (eller i princip, men inte i praktiken, ersättare) i stadsfullmäktige och få en majoritet av det nya stadsfullmäktige bakom sig. Det har föga betydelse vilket kandidatens personliga röstetal är, och det är ingen automatik att posten tillfaller det största partiet.

BOSTADSPOLITIKEN bör ta sikte på att det produceras både stora och små ägar- och hyresbostäder och deras mellanformer, för att fylla olika behov, och det över hela stan så att segregation kan undvikas.

BUDGETEN är det centrala instrumentet för hur vi vill att staden ska utvecklas. Jag har som gruppordförande varit med om alla budgetförhandlingar mellan stadsfullmäktigegrupperna och vet av erfarenhet att det allra mesta styrs av lagstiftning eller mångåriga planer. Det är bara en bråkdel av budgeten som vi i praktiken kommer åt att förhandla om, för det mesta i stort samförstånd.

BUSHOLMEN är en spännande ny stadsdel, för dem som vill bo riktigt urbant. Trafiken är ändå ett problem, och det behövs nu en tunnel upp till Västerleden för trafiken till och från Tallinnbåtarna.

BUSSGOLVEN borde sänkas automatiskt vid varje hållplats, och inte vara beroende av om chauffören lägger märker till passagerare med barnvagnar, rollatorer, shoppingkärror eller tungt bagage. Vid ett besök nyligen i Berlin noterade jag att det fungerar automatiskt där, och jag har skrivit en motion om att införa samma system hos oss.

BÖLE må få sina skyskrapor, för dem som gillar att bo i sådana. Men säkerheten måste tryggas, och särskilt närmare strandlinjerna ska vi inte bygga så högt, utan värna om stadens låga silhuett mot havet.  

CENTRALISERING av samhället med en koncentration av befolkningen till tätorter och längs järnvägs-, metro- och spårvagnslinjer är enligt de grönas filosofi ekologiskt klokt. Jag ställer mig kritisk till den ideologin, och coronapandemin har bekräftat hur sårbart ett sådant samhälle kan vara. Finland är ett glesbefolkat land, och vi behöver inte tränga ihop oss.

CENTRALPARKEN är Helsingfors lungor, som vi bör värna om, och inte reducera genom att bygga en stadsbulevard längs Tavastehusleden eller med annan bebyggelse. Det enda undantaget är HIFK:s Garden-projekt bredvid Nordis-ishallen. Tomten ligger formellt i Centralparken, men är ju en asfalterad parkeringsplats som inte behöver omhuldas.

CENTRUM hotas av utarmning, då allt fler affärer tvingats stänga sina dörrar. Utvecklingen har varit på gång redan länge, men har accelererat p.g.a. coronan. Dessbättre har staden identifierat problemet. Det gäller att med hjälp av t.ex. caféer och inbjudande öppna platser och parker locka stadsbor och turister att åter flanera i stadskärnan.

CENTRUMTUNNELN var jag länge skeptisk till, men har mognat för tanken. Det som fick mig att tänka om var idén att dra sidotunnlar till hamnarna. Nu är planen tyvärr lagd på is, men det lutar mot att det kan bli en tunnel från Västra hamnen upp till Västerleden, och om den visar sig bli en succé kunde den bli embryot till en längre tunnel, som fredar centrumgatorna från tunga fordon och genomfartstrafik.

CIRKULÄR EKONOMI är inget abstrakt, utan i högsta grad en konkret levnadsregel för var och en. Det handlar om sopsortering, men också om att köpa begagnat i stället för nytt, då det bara är möjligt. Jag försöker leva som jag lär, sorterar soporna och köper det mesta i klädväg från UFF – vilket säkert också syns… Jag har också i stadsfullmäktige efterlyst fler sorteringsstationer, t.ex. i Mosabacka där vi bor är pappersinsamlingen det enda vi numera har.

CORONAN har drabbat Helsingfors hårdare än någon annan del av landet. Vårt näringsliv domineras av servicebranscher, och alla nedstängningar och restriktioner har därför slagit hårdast mot oss. Och alla skolelever har inte mått bra av undervisning på distans. Nu har vaccinationerna kommit igång, och inger hopp om en normalisering under eller efter sommaren.

CYGNAEUSSKOLAN kunde räddas tack vare insatser på bred front, med mig som en av de drivande krafterna. Vi ställdes tyvärr inför ett omöjligt val då den av oss initierade Nordiska skolan ställdes mot anrika Cygnaeus, som vi bara inte kunde offra. Nordiska skolan kommer att få en ny chans.

CYKELLEDERNA har byggts ut kraftigt under de senaste åren, och det fortsätter. Det är välkommet, om vi med detta kan undvika att cyklister ska trängas med fotgängare på gemensamma cykel- och gångleder.

DAGIS bör alla barn ha rätt till så nära hemmet som möjligt. Det är förstås en utmaning på svenskt håll, då daghemmen ligger så mycket glesare. Stadsfullmäktige godkände nyligen en kläm som jag föreslog om att också svenska barn bör beredas plats på daghem nära hemmet. Skräckexempel finns ju på att familjer erbjudits dagisplats i helt andra delar av staden. I Helsingfors kan avstånd inte mätas i kilometer, utan bör mätas i tid.

DELAKTIGHET för medborgarna i beslutsfattandet hör till de principer Helsingfors godkänt. Själv tror jag på stadsdelsföreningarna och nätverk av andra föreningar som kan kanalisera medborgaropinionen. Däremot tror jag inte på stadsdelsfullmäktigen, som vore en risk inte minst för de svenskspråkiga där vi bor glest. Enligt lagen kan kommuninvånare också direkt ta initiativ som bör behandlas av stadens organ. Det instrumentet används tyvärr sparsamt. Och så bör vi kunna ordna rådgivande folkomröstningar i stora frågor, t.ex. om Malms flygplats.

DELTAGANDE BUDGETERING introducerades i Helsingfors för några år sedan, och har blivit något av en succé. En viss summa pengar anslås varje år för ändamålet, delvis allokerade till olika delar av staden, och så ordnas det webbomröstningar om förslagen. Många är de idéer som redan har förverkligats, men minns att detta är bara ett instrument för delaktighet.

DEMOKRATIN fungerar inte alltid perfekt, men det finns inga bättre alternativ. Demokratin måste dock alltid värnas och utvecklas för att inte stagnera. Vi måste ständigt hitta nya former också för direkt påverkan, som komplement till den representativa demokratin. Deltagande budgetering (se ovan) är en sådan, kommuninvånarinitiativ en annan, ungdomsrådet en tredje och stadsdels- och andra föreningar en fjärde. Och folkomröstningar i stora frågor, såsom om Malms flygplats.

DIGITALISERINGEN av stadens tjänster är både önskvärd och välkommen, då den underlättar vår vardag, ökar tillgängligheten till olika tjänster och eliminerar köande på serviceställen och i telefon. Men det finns gränser. Alla ska ha rätt att vid behov träffa en läkare, och inte bara chatta med en. Och man bör alltid beakta att alla kommuninvånare inte har möjlighet att använda digitala tjänster, t.ex. många äldre och handikappade.

DISKRIMINERING på basis av etnicitet, språk, kön, ålder, sexuell läggning, handikapp etc. kan aldrig accepteras i Helsingfors. Vi är en stad för alla. I stadsfullmäktige har jag och SFP alltid gått i spetsen för försvaret av acceptans och tolerans, då särskilt ett parti (sannfinländarna) men ofta också ett annat (kristdemokraterna) haft en annan syn.

DOMARBY GÅRD hör till de gamla herrgårdar i Helsingfors vars miljö och häst- och hundaktivitet bör bevaras. Jag har medverkat till att den planerade yttre snabbspårvägen dras med hänsyn till gårdens verksamhet.

DROGER är ett gissel, särskilt för många unga. Visst finns det starka argument för en legalisering av cannabis, men jag är alltjämt skeptisk. S.k. lätta droger är alltför ofta en inkörsport till starkare. Missbrukarna behöver dock stöd och vård, inte samhällets fördömanden.

EKOLOGISK hänsyn måste tas i all verksamhet i staden. Men det är ingen undermedicin att koncentrera befolkningen till tätorter och nära spårtrafik, såsom de gröna anser. Viktigast i Helsingfors är att lägga om vår el- och fjärrvärmeproduktion, från fossila bränslen till förnybara.

EKONOMIN måste vara i skick för att staden ska kunna sköta sin service till invånarna. T.ex. fjolårets överskott på en halv miljard används i dess helhet för nödvändiga investeringar i skolor, dagisar, hälsostationer, gator, spårvägar etc. Utan ett överskott i driftsbudgeten vore staden tvungen att betala investeringarna helt med lån.

ELIELPLATSEN ska bevaras som en öppen plats, och inte bli en tomt för ett mastodont nybygge som inte passar in i miljön. Idén att återuppliva Eliel Saarinens plan för platsen lät bestickande, men det hade handlat om en regelrätt skyskrapa, som nog inte passar in där, låt vara att de omkringliggande byggnaderna från Järnvägsstationen över Vltava-byggnaden, Posthuset och Sokos till de nya glaslådorna representerar olika tidevarv och arkitekturer. Om något alls ska byggas, må det vara småskaligt och i den norra ändan, mot hotellet och Sanomahuset. Men minns alltså att detta är Elielplatsen, inte -tomten!

EMPATI behövs också i kommunalpolitiken, framför allt i relation till kommuninvånarna men också i förhållande till de andra politiska grupperingarna som vi är beroende av för att framgångsrikt driva vår sak.

ENERGI för el- och fjärrvärmeproduktion måste produceras på något sätt, och problemet är att vi nu är alltför beroende av kolet. Vi behöver nya innovationer, och jag ser fram emot vad den Energy Challenge-tävling har gett som staden har ordnat.

ENTREPENÖRER behöver vi, med både större och mindre företag. Staden ska möjliggöra entrepenörskap, genom att tillhandahålla den infrastruktur som behövs, inklusive tomtmark. Och främja utbildning för företagsamhet, och startup-företag som bygger på nya innovationer.

ERFARENHET är till nytta i kommunalpolitiken. Min första period i stadsfullmäktige 2013–2017 var i retrospektiv sett något av en inkörs- eller rentav läroperiod, också om jag ganska snart övertog gruppledarskapet. Min andra period gav den självsäkerhet som behövs, och nu har jag dessutom erfarenhet av både HRT- och HUS-styrelsen, så jag ser med tillförsikt fram emot en tredje period.

ESPEN är centrums pulsåder, både för trafiken och för flanörer. Utan genomfart för nödvändig biltrafik skulle tvärtrafiken tvingas flytta till Alexen, vilket är otänkbart, till Brunnsgatan som kommer att göras smalare p.g.a. nya spårvagnsperronger – eller till bostadsgatorna på stadsudden, vilket är minst lika otänkbart. Planerna på att flytta bort biltrafiken från Norra Espen och bygga om Södra Espen för trafik i bägge riktningarna måste därför åtminstone vänta på att planerna för hamnarna och trafiken till dem förverkligas.

EUROPA öppnar sig strax utanför Helsingfors, med våra flyg- och båtförbindelser. Helsingfors är Finlands port ut mot Norden, Baltikum, Europa och världen.

FASTIGHETSSKATTEN är viktig för stadens inkomster. Helsingfors har inte behövt tillgripa de högsta tillåtna skattesatserna, utom för kraftverken. Det är viktigt att också i fortsättningen med hovsamma fastighetsskatter dämpa både bostadspriser och företagens kostnader.

FEMINIST skulle jag väl inte kalla mig, det vore alltför ambitiöst. Men jag är sedan många år medlem i kvinnoförbundet och vill med hela mitt hjärta och hela min hjärna verka för jämställdhet mellan könen, det må sedan gälla lika lön för lika arbete och höjda löner i kvinnodominerade branscher eller arbetsfördelningen i det egna hemmet och hushållet. Inom SFP är vi vana vid en god könsfördelning bland beslutsfattarna, med en kvinnlig partiledare och kretsordförande och kvinnomajoritet i vår stadsfullmäktigegrupp. Men det betyder inte att jämställdhet uppnåtts.

FINANSERNA är A och O för att staden ska kunna erbjuda den service som invånarna behöver. Helsingfors har sina finanser i skick, och en klok hushållning är välfärdssamhällets bästa vän.

FISKEHAMNEN må, liksom Böle, få sina skyskrapor, men längre ut mot havet bör vi inte bygga lika högt. Men undvik att gå in i köpcentret där, det kan vara svårt att hitta ut igen!

FLYKTINGAR behöver en fristad, och Helsingfors behöver fler händer och hjärnor. Bägge parter vinner alltså på en humanitär flyktingpolitik. Men naturligtvis måste vi se till att flyktingar, liksom andra nyinflyttade, integreras i det finländska samhället och i vår multikulturella stad.

FLYTTBLOCK från istiden har vi inte för många av i Helsingfors. Då jag märkte att ett kompletteringsbygge i Mosabacka skulle innebära att det enda flyttblocket – jättekastet – i vår del av stan skulle sprängas i bitar mobiliserade jag snabbt stadsdelsföreningen och den lokala Facebook-sidan till en protest. Jag kollade också med stadens ansvariga tjänstemän och vi lyckades stoppa planen, helt i samförstånd med dem som byggde.

FOLKOMRÖSTNING kan man enligt lagen ordna också kommunalt, om stadsfullmäktige så beslutar eller minst fyra procent av de 15 år fyllda kommuninvånarna så kräver. Nästa stadsfullmäktige kommer att ställas inför en sådan situation, då över 30 000 helsingforsare har krävt en rådgivande folkomröstning om Malms flygplats framtid. Jag kommer i fullmäktige att rösta för en sådan. Vad är det annars för mening med detta lagrum? Och vilken fråga är av den rangen att en folkomröstning är på sin plats, om inte just denna? Än är det inte för sent att rädda Malms flygplats och det naturområde som omger den.

FOLKTINGET är jag medlem av, och dessutom var jag i yngre år anställd som tingets första språkskyddsombudsman. Folktinget har en viktig roll i bevakningen av finlandssvenskarnas grundlagsenliga intressen, och som ordförande för stadens tvåspråkighetskommitté har jag haft ett gott samarbete med tinget, och inte minst med min sentida efterträdare där.

FONDERNA och stiftelserna är bra att ha, för att komplettera vad staden kan erbjuda. Utan privata daghem och äldreboenden, ofta ägda av eller understödda av våra fonder och stiftelser, skulle vi inte ha tillräckligt med svenska dagisplatser eller platser på äldreboenden i stan.

FOSSILA BRÄNSLEN måste vi komma ifrån i stadens el- och fjärrvärmeproduktion. Kolet kommer att fasas ut under det här decenniet, torv och naturgas kan jag godta under en övergångsperiod, men på sikt duger bara genuint förnybara energikällor såsom sol-, vind- och vågkraft. Och biogas, som kan utvinnas ur avfallet. Jag var i min ungdom en svuren kärnkraftsmotståndare, men har i klimatpolitikens namn reviderat min ståndpunkt.

FOTGÄNGARE är vi alla, också bilisterna. Det ska vara lätt och tryggt att vandra i stan, på trottoarer utan andra cyklister än barn, på vägrenar och på särskilda gångvägar. Trafikljusen ska trygga en smidig växelverkan mellan bilar och fotgängare/cyklister, men till fots ska man hinna över också flerfiliga gator utan att behöva vänta tills det blir grönt på nytt.

FRAMTIDSTRO behöver både Finland och Helsingfors, och var och en av oss, efter coronapärsen. Den trollar man inte fram så där bara, utan den måste systematiskt byggas upp med de byggstenar vi har.

FUSIONER av städerna i huvudstadsregionen förordar jag inte. Visst kunde det ha sina fördelar om regionen kunde förvaltas som en helhet, men demokratin skulle utan tvivel bli lidande i en stad med långt över en miljon invånare. Och det kommunala beslutsfattandet skulle bli en evig dragkamp om vilka delar av metropolen som skulle få vilka investeringar i infrastruktur och service…

FÄRJOR som förbinder olika delar av vår skärgårdsstad vid havet kunde vi ha fler av. De svindyra Kronbroarna för bara spårvagn och lättrafik kunde ersättas med en frekvent färjförbindelse mellan centrum och Kronbergsstranden på Degerö. Men så har vi varit initiativtagare också till regelbunden trafik till och mellan våra mindre öar, i den gamla ångbåtstraditionens anda. Också de som inte har egen båt ska kunna nå ut i vår fina skärgård.

FÖREBILDER i politiken har jag nog på både det internationella, nationella och kommunala planet, men försöker framför allt vara mig själv.

FÖRETAGEN skapar mervärde, arbetsplatser och välfärd och bör därför gynnas i stadens politik. Men företag är en bättre dräng än husbonde, och vi ska inte överlämna t.ex. stadsplaneringen i privata företags händer. Den risken finns nu t.ex. för Elielplatsens och Södra hamnens del.

FÖRNUFT är inte bara tillåtet, utan att rekommendera i allt beslutsfattande. Visst behövs det idealism och visioner, men ofta är de pragmatiska förnuftslösningarna bäst, särskilt då det gäller att jämka ihop olika intressen och behov.

FÖRSVARET av Helsingfors vilar inte längre på Sveaborg, men nog på en annan ö, Sandhamn. Sandhamn måste få förbli försvarets område så länge försvarsmakten anser sig behöva ön.

FÖRTROENDE av väljarna krävs för att bli vald till stadsfullmäktige. Men förtroende krävs också i samarbetet mellan de politiska partierna, utan vilket inget skulle fungera. Det betyder inte minst att man håller fast vid de överenskommelser man ingår och inte sviker sina samarbetspartner.

FÖRVALTNINGEN fungerar allmänt taget väl i Helsingfors, men visst finns det brister som kontinuerligt måste rättas till. Övergången till borgmästarmodellen och indelningen i bara fyra sektorer (plus stadskansliet) har i huvudsak varit lyckad, men visst finns det en risk för maktkoncentration till borgmästaren, som ju också är stadsstyrelsens ordförande. Mycket beror säkert på personer, och relationerna mellan dem. Och färre beslutsfattare har det tyvärr blivit på nämndnivå.

GARDEN ska HIFK:s nya ishall kallas, som byggs invid den gamla ishallen ”Nordis” från sextiotalet. Nominellt hör tomten till Centralparken, men det är ingen park utan en asfalterad parkeringsplats, så det bör inte vara något problem. Avsikten är att finansiera de underjordiska isbanorna med bostäder, hotell och kontor ovan jord, varför bygget allt som allt blir stort, men jag och SFP-gruppen har förordat detta. HIFK behöver en ny ishall!

GATUARBETENA är ett ständigt föremål för missnöje och klagomål, oftast helt berättigat! Mechelingatan och Tavastvägen är de två senaste, stora misslyckandena. Vi har t.ex. nog ett principbeslut i staden om att alla aktörer (Stara och privata gräventrepenörer, Helens el, telekablar, vatten, fjärrvärme) ska samsas om en uppgrävning i stället för att turvis gräva upp ett och samma gatuavsnitt, men det funkar inte alltid…

GENERALPLANEN har sina gjutfel. Stadsbulevarderna är ett exempel på det, men nu har rättsväsendet lyckligtvis satt stopp för flera av dem. Tillräcklig hänsyn togs heller inte i övrigt till behovet av grönområden.

GENUINT GRÖN ska staden nämligen vara, inte cement- och asfaltfärgad. Tyvärr är det gröna partiet ofta inte att lita på. Där de ser en grön fläck på kartan, vill de helst bygga där…

GODNATTBILDER är en liten halvgalen hobby för mig. Varje kväll vid 22-tiden väljer jag ut något foto från Helsingfors här på Facebook och delar det på min sida. Oftast bara fina bilder av vackra hus och miljöer, som en hyllning till min kära hemstad. Men ofta har de också en liten politisk ingrediens, ett ställningstagande till arkitekturen och stadsplaneringen. Selfies sysslar jag däremot inte med, det är Helsingfors som är i huvudrollen, inte jag.

GUGGENHEIM-MUSEET sade jag nej till. Visst hade det varit ett spännande objekt och lockat en del turister, men det hade ändå varit ett främmande element – och dyrt för staden. Nu får vi i stället ett inhemskt arkitektur- och designmuseum på den tilltänkta tomten i Södra hamnen.

GYMNASIERNA är de tre kronorna i vårt svenska skolväsende. Intressant, förresten, att de alla är stadens, medan det finns många privata finska gymnasier. De tre har alla sina egna profiler: Brändö, Lärkan och Lönkan. I takt med att antalet svenska elever i staden ökar, måste också gymnasiebyggnaderna vid behov byggas ut – men utan att glömma yrkes- och yrkeshögskoleutbildningen i Prakticum respektive Arcada.

GÅGATOR i centrum och i förstädernas kärnor är välkomna, bara de som måste få använda bil kan komma tillräckligt nära privat och offentlig service. Norra Espen kunde göras till en gågata, men först då hamntrafiken och tvärtrafiken kan ordnas på annat sätt än nu.

HAMNARNA kommer om några år att genomgå en omfördelning av passagerartrafiken: trafiken till Stockholm koncentreras till Skatudden, och alla Tallinnbåtar ska använda Västra hamnen. Det är en rationell lösning, men innebär att Olympiakajen med sin terminal som byggdes inför OS 1952 inte längre trafikeras av stora passagerarfärjor. Då planen godkändes i stadsfullmäktige fick jag igenom en kläm om att den skyddade Olympiaterminalens karaktär bör respekteras. Som exempel på en ny användning nämnde jag en utställning eller ett museum för passagerartrafikens historia i Helsingfors och/eller för våra OS-byggnader. Terminalen kunde rentav bli en del av det blivande arkitektur- och designmuseet, som en representant för sin tids arkitektur. Dessutom måste trafiken till och från Skatudden och Västra hamnen ordnas på ett smidigt sätt – helst med tunnlar. Se Centrumtunneln!

HANDIKAPP får aldrig vara ett hinder i Helsingfors, som bör vara en för alla tillgänglig stad. Det gäller inte bara byggnaderna, utan också trottoarer och kommunikationer. Se t.ex. under ordet Bussgolven!  

HANKEN är bekant för mig sedan jag i mitten av sjuttiotalet, vid sidan av mina egentliga studier vid Uni, läste ryska i två år där, förkovrade min korta skoltyska och tog en nybörjarkurs i franska. Jag satt också i studentkårens fullmäktige. Jag blev glad då jag i fjol konsulterades om studentkårens initiativ att efter Finska handelshögskolans flyttning till Esbo få hållplatsens namn ändrat från Handelshögskolorna till Hanken. Jag trodde inte det skulle lyckas med smeknamnet, utan föreslog Svenska handelshögskolan, men kåren lyckades i sin lobbning, grattis!

HAVET är Helsingfors adelsmärke nummer ett. Våra stränder ska fortsättningsvis vara öppna för alla. Vi har byggt nya bostadsområden vid havet, i takt med att områden frigjorts från hamnar och lagerbyggnader. Och på fyllnadsmark – på gott och ont. Där de naturliga strandlinjerna redan hade förstörts är det ok, men planerna för t.ex. Björkholmen går lite för långt. Tyvärr blev jag ensam i stadsfullmäktige om att ifrågasätta att naturliga stränder där ska rätas ut till något som snarare liknar kajer. Helsingfors måste också bli bättre på att utnyttja havet, bl.a. med hjälp av regelbunden båttrafik, lite i stil med forna tiders ångbåtsrutter.

HELEN, stadens energibolag, har varit en succéhistoria, både som producent och som ett vinstbringande bolag som ger staden välkomna extra inkomster – i form av både fastighetsskatt och dividender. Bolagets kronjuvel är samproduktionen av el och fjärrvärme plus en del fjärrkylning, vilket minimerar energisvinnet. Problemet är att produktionen hittills har baserats på kol, som vi i enlighet med EU:s, landets och stadens egna klimatpolitiska krav måste avstå från. Hanaholmens kraftverk körs ner inom några år, och Sundholmens några år senare. Flis och torv kan till en del ersätta kolet, men på sikt krävs nya lösningar: vind-, sol- och kanske vågkraft. Och kärnkraft.

HELSINKI – HELSINGFORS! Vår stad är tvåspråkig och har både ett finskt och ett svenskt namn. Jag leder själv stadens tvåspråkighetskommitté, som vakar över att servicen och informationen fungerar på bägge språken. Ett problem bland många är att staden har ersatt sitt traditionella vapenemblem, det med båten, med en ny logo som bygger på stadens namn. Det finns i tre versioner: en finsk med Helsinki, en svensk med Helsingfors, och en tvåspråkig. Kommitténs – och SFP:s – krav är att den tvåspråkiga ska vara norm, men alltför ofta används bara den enspråkigt finska.

HEMVÅRDEN haltar i Helsingfors, och jag har engagerat mig en hel del i att försöka åstadkomma förbättringar. Nyligen träffade jag föreningen De sjukas väl, som kompletterar stadens service.

HEMVÅRDSSTÖDETS Helsingforstillägg skars tyvärr ner i samband med uppgörelsen om årets budget. Jag gjorde i förhandlingarna allt för att lindra nedskärningen, och vi lyckades både senarelägga tidpunkten från årsskiftet till sommaren och undanta de yngsta barnen. Vi ställdes dock mot väggen: om inte tillägget skärs ner måste gruppstorlekarna i skolorna höjas och det just breddade språkprogrammet skäras ner. Ändå kan åtgärden och framför allt tidpunkten ha varit ett misstag då det i dessa tider av ökad arbetslöshet är svårt för småbarnsföräldrar att få jobb och nedskärningen bara blir ett inkomstbortfall.

HIFK har sin givna plats i helsingforsarnas, och särskilt helsingforssvenskarnas hjärta. Det gäller också den gamla ishallen, Nordis, men då den blivit sliten och inte är tillräckligt stor stödjer jag Garden-projektet med en ny ishall invid. Den gamla bevaras dock, och kan liksom träningshallen i den nya användas för annat än elitishockey. Och för att finansiera den nya hallen är det ok att bygga hotell, bostäder och kontor ovan jord, medan själva ishallen ligger under jord.

HOK-ELANTO hör likaså till helsingforsarnas själ. I vår släkt har vi varit Elanto-medlemmar nästan sedan starten för över 100 år sedan. I min barndom hjälpte jag min mommo att räkna ihop summorna på kvittona för att hon skulle få sin bonus – som visserligen inte hette så då. Cirkeln slöts för några år sedan då jag blev invald i HOK-Elantos fullmäktige, och jag har också en period suttit i dess förvaltningsråd. Jag tror fullt och fast på andelsrörelsens idé, och vår familj gör praktiskt taget alla uppköp i Prisma, S-market och Alepa. Då andelslaget kritiseras för sin höga marknadsandel är det skäl att minnas bl.a. att det inte har sagt upp eller permitterat personal då restaurangerna p.g.a. coronan varit stängda, utan omplacerat den i affärerna.

HRT, vårt regionala bolag för kollektivtrafik fungerar mycket väl, också om det alltid finns rum för förbättringar. Jag satt i dess styrelse under den förra mandatperioden, och ansåg mig vara sällsynt välplacerad där, eftersom vi har varken bil eller körkort i vår familj utan är helt hänvisade till kollektivtrafiken. Jag var alltså en ”erfarenhetsexpert”. Jag har bl.a. engagerat mig för trafiken i förstäderna, för den svenska informationen, för att spårahållplatserna ska ligga tillräckligt tätt i centrum och för att bussarna automatiskt ska sänka sina golv vid varje hållplats. Allt för att göra fordonen så tillgängliga för alla som bara möjligt. HRT:s ekonomi har drabbats hårt av coronan, och behöver nu stöttas av både kommuner och stat. Sällan har man ändå  behövt tända ”fullsatt”-skylten på bussarna, eftersom passagerarmängderna annars också har hållit sig till under hälften av kapaciteten. Men servicen har upprätthållits!

HUMANITÄR vill jag att min stad ska vara, i förhållande till både sina svagaste egna invånare och flyktingar som söker en fristad hos oss.  

HUS, vår nyländska organisation för specialistsjukvården, där jag sitter i styrelsen, är omistlig och ska därför finnas kvar också efter vårdreformen. Den är ett rationellt sätt att trygga specialistvård med ett täckande nät av sjukhus: utöver sjukhusen i Helsingfors med Mejlansenheterna, Kirurgen, Tölö och Malm i spetsen, också Jorv i Esbo, Pejas i Vanda samt sjukhusen i Borgå, Hyvinge, Lojo och Raseborg. Omständigheterna gjorde att jag som styrelsemedlem särskilt har engagerat mig för Raseborgs sjukhus, vars existens hotats. Det gällde att rädda vad som räddas kunde. Mitt uppdrag har också placerat mig i coronastormens öga, en nyttig erfarenhet också det. Efter vårdreformen omvandlas HUS från en samkommun till ett ”samvälfärdsområde”, men fortsätter i praktiken som nu.

HYRESBOSTÄDER till överkomligt pris behöver vi fler av i Helsingfors. Staden bygger som aldrig förr, men det räcker inte, utan det behövs också privata investerare och inte minst insatser av  den tredje sektorn. Vi har varit aktiva med att kräva fler personalbostäder för stadens anställda, för att lyckas attrahera den arbetskraft vi behöver.

HÅLLBARHET bör vara en genomgående princip i all verksamhet i staden. Det gäller byggandets kvalitet, det gäller trafiklösningarna, det gäller energiproduktionen, ja allt.

HÄLSOVÅRDEN hör till de offentliga tjänster som uppskattas högst, men visst finns det stora brister som måste åtgärdas, börjande med köerna till läkare på hälsostationerna och till tandvården. Det återstår också att se om Helsingfors som ett eget välfärdsområde kan hålla kvar sina kostnadsfria hälsostations- och laboratoriebesök, som en kompensation för de höga levnadskostnaderna i huvudstaden, eller om statsmakten efter vårdreformen tvingar fram ett förenhetligande.

HÖGHOLMEN är en av världens mest sympatiska zoologiska trädgårdar: tillräckligt liten för att vara överskådlig men ändå med ett mångsidigt utbud. Vi får se om den planerade spåraförbindelsen till ön kommer att konkurrera ut färjorna, som alltid har varit en del av besöken. Min relation till Högholmen är speciell: min mamma har faktiskt bott där några år i sin barndom – nej, inte i en bur, utan i en personalbostad då min morfar var bokförare och björn(!)skötare där.

IDEOLOGI är ett bra rättesnöre, och min har alltsedan åren i ungdomspolitiken på sjuttiotalet varit socialliberal, i den politiska mitten. Ideologierna får ändå inte bli bojor i politiken, utan det behövs också en ranson pragmatism. T.ex. är jag en varm anhängare av offentlig service, men anser att den gärna kan och bör kompletteras med privata tjänster som kan fylla tomrummen.

IDROTT har jag tyvärr inte själv utövat sedan skolåren, men inser nog behovet av motion både för egen del och allmänt. Helsingfors kan erbjuda det mesta, för alla åldrar, och det kan vi vara stolta över. Coronan har varit en utmaning, men hoppas att vi snart kan återgå till det normala. Staden har nu beviljat personalen kultur- och idrottssedlar för att premiera den för coronabördan, men också för att gynna de här branscherna.

IDROTTSPARKEN I BRITAS är ett naturligt element i Centralparken, som ju som helhet är avsedd för konditionsfrämjande motionsverksamhet – och naturupplevelser som gör gott också åt själen. Själv skulle jag ha placerat den nya idrottshallen nära den kommande Spårjokerns hållplats i stället för på den fina bergsknallen, men vi kan glädja oss åt att den platsen nu reserveras för parkering i stället för nya parkeringsplatser i skogen.

INDUSTRI hör till en levande storstad. Vi måste slå vakt om det vi har kvar, från varvet till småindustriområden som Hertonäs, Sockenbacka och Tattarmossen. Utan en del skorstenar i stadssilhuetten och lite ljud från industrihallar vore staden inte lika levande.

INFORMATION är A och O, vi vill ju vara ett informationssamhälle. Informationen om stadens tjänster och verksamhet ska vara lättillgänglig på webben, men också i stadens verksamhetsutrymmen. Och självfallet minst på stadens och landets två officiella språk, gärna på andra språk också.

INFRASTRUKTUREN ligger på stadens ansvar. Det gäller allt från gator och vägar över kollektivtrafik till el-, vatten- och fjärrvärmeförsörjning och avlopps- och avfallshantering. I all byggverksamhet bör också nätförbindelserna vara ett självklart element.

INITIATIVKRAFT måste man ha om man vill vara framgångsrik i Helsingforspolitiken. Jag hör till dem som formligen sprudlar av idéer, ibland säkert halvgalna sådana – men hellre det än att man sitter tyst. Som gruppordförande hör jag till dem som talar mycket på fullmäktigemötena, men skäms inte för det.

INNOVATIONER behöver vi för att kunna upprätthålla och skapa nya arbetsplatser. Till det krävs också internationellt samarbete, och det är därför välkommet att staden öppnat upp sina tävlingar såsom Energy Challenge för världen.

INTEGRATION av nyhelsingforsare, det må sedan gälla arbetsrelaterad invandring eller flyktingar, måste vara en prioritet av högsta rang. I bostadspolitiken måste segregation undvikas och vi måste ha låga trösklar då det gäller krav på språkkunskaper i arbetslivet, språket lär man sig bäst just där. Eller språken, det ska vara lika möjligt att integreras på svenska som på finska. Jag har varit starkt engagerad för det.

INTERNATIONALIST är jag, och då särskilt nordist och europé. Under åren kring sekelskiftet verkade jag som internationellt ansvarig vice ordförande för Journalistförbundet, som president för Nordiska journalistförbundet och som vice president för Europeiska journalistfederationen, och de erfarenheterna upplever jag att är nyttiga också i kommunalpolitiken i en stad som vill var internationell.

INVANDRING bör vi välkomna och främja, eftersom vi behöver båda fler händer och hjärnor för att hålla hjulen rullande. Själv brukar jag påpeka för de invandringsfientliga att våra bussar inte skulle rulla utan invandrare och att särskilt förorterna inte skulle ha många restauranger utan dem. Det samma gäller vården, inte minst äldrevården. För att inte tala om de IT- och andra experter som våra företag behöver.

INVESTERINGAR måste staden göra för att möta alla de behov en växande befolkning har. Vi måste investera i infrastruktur, i nya skolor och dagisar. Därför har det varit nödvändigt med överskott i driftsbudgeten. Annars hade staden vart tvungen att finansiera alla investeringar med lån.

INVÅNARHUSEN i olika stadsdelar är viktiga mötesplatser för dem som bor där, och här kan också föreningar samlas. Jag var med om att driva att vi i Mosabacka lyckades köpa den gamla träskolan och göra det till ett sådant ”byahus”, och nu senast har jag varit engagerad för att Parkstad/Stapelstaden får ett eget, låt vara till en början i mindre skala. Många är de andra invånarhus jag har besökt på olika håll i staden, och de har alla viktiga funktioner att fylla.

JAKOBACKA har tyvärr haft ett dåligt rykte som en problemstadsdel. På senare år har staden systematiskt satsat på stadsdelen, både med bättre service och uppiffning av området. Det är ett bra exempel på vad man kunde kalla positiv diskriminering, för att undvika segregation.

JOBBEN har åtminstone tillfälligt reducerats i Helsingfors under coronaepidemin. Nu gäller det att rädda dem som finns kvar, återupprätta dem som försvunnit och skapa helt nya. Var och en kan bidra: Gynna kulturevenemang såsom teatrar och konserter, och gynna de små butikerna och restaurangerna, i takt med att det blir möjligt!

JOKERBUSSAR kallades visst först de där orangefärgade snabbussarna som har färre hållplatser än andra. Jag tycker att de funkar väl, t.ex. på rutten Böle-Tullbommen som jag ofta använder. Helst skulle jag ha sett fler sådana busslinjer, om möjligt i egna körfält, i stället för den dyra Spårjokern. Jag har inget emot spårvagnar, tvärtom, men de lämpar sig nog bäst för innerstaden.

JULGATAN hör Helsingfors till och lockar säkert kunder till de tynande affärerna på Alexandersgatan. Men en månad per år räcker inte till, Alexen behöver en julgata 12 månader om året. Alltså inte bokstavligen, förstås, men jippon som lockar.

JÄMLIKHET hörde redan till Franska revolutionens ideal, men är över 200 år senare långtifrån uppnådd. Nej, alla människor är inte likadana, men alla bör behandlas jämlikt och ges lika chanser i livet, inte minst i utbildningen. Var och en avgör sedan om man griper chansen eller inte.

JÄMSTÄLLDHET, alltså jämlikhet mellan könen, hör till det som förblir ett hägrande mål. I Finland och Norden har vi kommit längre än på de flesta andra håll i världen, men än är vi inte framme. Staden måste i all sin verksamhet främja jämställdhet. Se också vad jag skrev under FEMINIST!

KABELFABRIKEN är ett utmärkt exempel på en ny användning av en gammal industrifastighet, och vi har flera andra. Nu kommer kulturutbudet på Kabelfabriken att kompletteras med Dansens hus.

KANALER kunde vi gärna ha fler av i Helsingfors. Nej, vi blir aldrig ett Venedig eller Amsterdam, men visst lockar väl Gräsviken och snart Busholmen till nya satsningar på andra håll.

KLIMATPOLITIKEN tar Helsingfors helt riktigt på största allvar. Jag brukar i diskussioner med s.k. klimatskeptiker jämföra våra åtgärder mot klimatuppvärmningen med en livförsäkring, som man tecknar för säkerhets skull. Visst kostar det, men som sagt: för säkerhets skull. Samtidigt som staden försöker bidra till att minimera upphoven till klimatförändringen, måste vi bereda oss på ökade mängder regnvatten som måste dirigeras bort från byggnader och på att havsvattennivån stiger, vilket innebär en översvämningsrisk.

KOLET måste vi göra oss oberoende av, även om avgaserna från våra kolkraftverk redan nu effektivt renas. Hanaholmens kraftverk stängs helt inom några år, och Sundholmens några år senare. Där använder man redan nu också flis. Kolet måste ersättas med förnybara energikällor.

KOLLEKTIVTRAFIKEN är stadens nervsystem. Ju bättre den fungerar, desto färre bilar behövs i stadstrafiken. De som vill att den ska vara gratis, bortser från att kostnaderna måste betalas på något sätt. I vår region har vi principen att hälften betalas med biljettpriser och hälften över skatten. Det är en bra balans, och flexibilitet har tillåtits inte minst p.g.a. coronan. Jag satt under den förra mandatperioden i HRT:s styrelse, men är lycklig nog att inte under den här perioden ha behövt sitta där och fundera på hur ekonomin ska gå ihop. I stället sitter jag nu i HUS styrelse. För coronans del kunde man tala om att jag hamnade ur askan i elden.

KOLONITRÄDGÅRDARNA är nu nio till antalet i Helsingfors: Äldst är den i Brunakärr, grundad 1918 – jag var själv med på 100-årjubileet. Sedan följer i åldersordning Gumtäkt, Vallgård, Hertonäs, Tali, Åggelby, Marudd och de två i Baggböle, av vilka den i Klasas från 1977. Det är alltså länge sedan någon har grundats, och köerna är långa. Senast då de nuvarandes arrendekontrakt ska förnyas 2026 borde vi försöka hitta mark för en tionde. I stadsfullmäktige har jag flera gånger talat för trädgårdarna, som faktiskt ifrågasatts av någon enstaka ledamot från samlingspartiet.

KOMMUNFÖRBUNDET, alla kommuners takorganisation, har en viktig roll som intressebevakare och rådgivare. Själv har jag redan i många år suttit i dess svenska delegation, som bevakar de svenska behoven och intressena.

KOMPLETTERINGSBYGGANDE är dagens melodi. Det finns ofta obebyggd tomtmark – eller tomter som kan delas – särskilt i förorterna, och visst är det bättre att bygga på sådan mark än i parker och orörd natur. Men kompletteringsbyggande måste planeras med full hänsyn till stadsdelens karaktär och till invånaropinionen.

KONSENSUS eftersträvar vi alltid i Helsingforspolitiken, t.ex. i uppgörelserna om budgeterna. I allmänhet har det lyckats mellan partierna i den breda mitten, till vilka jag i det sammanhanget räknar Saml, De gröna, SDP och SFP. Svårare har det varit att nå samförstånd med partierna på de yttre kanterna, alltså sannfinnarna och vänsterförbundet.

KONST behöver vi alla för att trygga livskvaliteten. Eller som Yles vetenskapsjournalist Marcus Rosenlund just då detta skrevs uttryckte det: vi kan inte leva utan skönhet omkring oss. Själv har jag inte precis vuxit upp med bildkonst, men nog levt hela mitt vuxna liv i dess tecken, med hustru och en styvson som bildkonstnärer och med Vincent van Gogh som den favoritkonstnär vars verk jag sett på museer och utställningar runt omkring i Europa. Vi har ju ett av hans sista verk på Ateneum och nyligen hade Didrichsens konstmuseum en fin utställning av hans teckningar. Om andra konstformer skriver jag under separata rubriker här, börjande med i nästa avsnitt.

KONSTENS NATT är redan ett etablerat evenemang i Helsingfors. Att en del ungdomar lite missförstått meningen med det hela får inte hindra oss andra att njuta av de konst- och kulturupplevelser som erbjuds. Hur vore det med motsvarande evenemang, t.ex. idrottens eller motionens natt?

KONSTMUSEERNA är många i Helsingfors. Det statliga Nationalgalleriet består ju av Ateneum, Sinebrychoff och Kiasma. Då stadens konstmuseum bytte namn till HAM (förkortning av Helsinki Art Museum) reagerade jag först på förkortningen, som ju betyder något helt annat på engelska. Men då jag mindes att HAM ju var Tove Janssons mor Signe Hammarstens konstnärssignatur, svalde jag det. På gott och ont planeras nu en flyttning av HAM från Tennispalatset till en av de gamla gasklockorna i Södervik. Det är en värdig plats, men tyvärr splittras Kampens ”konstcampus”. Där finns ju förutom Kiasma och Konsthallen, plus Ateneum i närheten, också det privata Amos Rex, som var en förnäm gåva av Konstsamfundet till helsingforsarna – och turisterna. Didrichsens konstmuseum på Granö är ett annat förnämt privat bidrag till floran. Och så har vi ju alla gallerier, av vilka min styvson Akis verk har varit utställda i några.

KONSTRUKTIV bör man givetvis vara som politiker, och jag försöker mitt bästa. Det gäller att skapa förtroende också i förhållande till de andra politiska grupperna i stadsfullmäktige. Jag vågar påstå att jag som gruppordförande varit en konstruktiv kraft och ofta sökt pragmatiska kompromisslösningar i förhandlingar mellan grupperna.

KOTTBY är vår släkts ”urstadsdel”, där både min mamma och pappa växte upp, och där mina både mor- och farföräldrar bodde så länge de levde, mamma och pappa på nytt under pensionärsåren, och både min faster, min morbror med familj, min bror och jag själv i olika perioder. Lyckligtvis har Trä-Kottby bevarats, och självfallet den likaså skyddade Olympiabyn. Ett problem där är avsaknaden av hissar, som borde placeras utanför huskropparna, men det har stött på motstånd från museimyndigheterna. Från höghus utan hiss tvingas många äldre flytta ut då de inte längre klarar trappor.

KROG- OCH KAFÉLIVET i stan har ju p.g.a. coronan varit på sparlåga i över ett helt år nu, men kan förhoppningsvis så smånginom komma igång på nytt. Den ypperliga innovationen att inrätta en hel ”torgterass” på Senatstorget i fjol somras följs i år upp på Kaserntorget. Till invandrarfientliga krafter brukar jag påpeka att särskilt förstäderna inte skulle ha mycket av krogar, barer och kaféer utan duktiga invandrarföretagare.

KRONOBROARNA mellan centrum och Degerö röstade jag och hela SFP-gruppen emot då beslutet fattades i stadsfullmäktige. Det är ett jättedyrt projekt, särskilt som bron blir bara för lättrafik och spårvagnar. Nu håller budgeten på att ytterligare svälla ut, och det öppnar en ny chans att föreslå de alternativ vi förde fram redan då: spårvagn från Degerö till Hertonäs metrostation och båt/färjetrafik över Kronbergsfjärden.

KULTURMILJÖERNA i Helsingfors ska bevaras, inte bara naturområden som Centralparken utan också de byggda miljöer som från och till varit eller alltjämt är hotade. Aktuella, ja akuta exempel nu är Elielplatsen, Lappvikens sjukhusområde, Malms flygplats och Olympiaterminalen, men också enskilda byggnader såsom Aino Acktés villa på Degerö och många andra runtom i staden.

KULTURUTBUDET i Helsingfors är, som det anstår en huvudstad, det förnämsta i landet. Nu har det fått sig en coronatörn, men vi litar på att det snabbt kommer att återhämta sig. Som ett led i rehabiliteringen har staden beviljat hela sin personal kultur- och idrottssedlar på 200 euro per person som är avsedda både för att premiera för insatserna under coronatiden och för att hjälpa särskilt drabbade sektorer att återhämta sig. Men var och en kan också hjälpa till genom att gå på teater, konsert, bio, museer, gallerier etc. i takt med att det blir möjligt.

KYRKOFULLMÄKTIGE sitter jag sedan ett par år också i. Det är inte så många möten per år, ger vissa synergieffekter och har vidgat mitt nätverk. Kyrkofullmäktige befattar sig inte med församlingarnas verksamhet, utan bara med den övergripande ekonomin och strukturerna.

KÖERNA till hälsostationerna och tandvården är oacceptabla, och coronan har tillspetsat läget. Staden bör sätta resurser på att förkorta köerna och ”amortera” den vårdskuld som har uppstått.

LANDMÄRKEN behöver en stad, redan för att besökare ska kunna orientera sig, men framför allt för att ge staden karaktär. Personligen föredrar jag kyrk- och andra motsvarande torn framför skyskrapor, men det är kanske en smaksak. Höga byggnader kan gärna byggas längre upp på land i Helsingfors, men inte nära strandlinjen.

LANDSKAPSFULLMÄKTIGE sitter jag i, som Helsingfors representant. Det är nyttigt med tanke på uppdraget i stadsfullmäktige, eftersom bägge organen planerar planeringsärenden.

LAPPVIKENS SJUKHUSOMRÅDE är en fantastisk oas i Helsingfors. Jag har varit och är hårt engagerad för att området ska förbli öppet för alla helsingforsare och med verksamhet enligt nuvarande koncept, med dels Lappvikens källa för mental hälsa och dels andelslaget Jakamo, som hyr vidare utrymmen till hantverkare, andra småföretagare och konstnärer. Lyckligtvis begravdes planen på att sälja området till en utländsk fastighetsinvesterare, som bl.a. skulle ha byggt ett hotell på området, och sedan sannolikt sålt det vidare till nästa investerare. Staden måste ta sitt ansvar, t.ex. i den stiftelse som nu har föreslagits för att förvalta området.

LEKHOLMEN, de svenska församlingarnas egen ö i stadens östra skärgård, har en särskild plats i mitt hjärta. I motsats till alla de helsingforsiska unga som gått i skriftskola där, tillbringade jag redan mina allra första somrar på holmen, då mina föräldrar var kyrkliga ungdomsledare där.

LIBERALISMEN är min politiska hemvist, men med sociala förtecken, inte neoliberala. Frihet, jo, men inte på bekostnad av andras frihet.

LILLAN kunde förstås syfta på en viss känd politiker och fredskämpe, som var nära att bli president. Här avser jag ändå Lilla teatern, som numera är den svenska delen av Helsingfors stadsteater. I terrängen mellan den svenska nationalscenen Svenska Teatern, kallad Svenskan eller Svenskis, och de mindre, fria teatergrupperna har Lillan sin givna nisch. Många har mina teaterupplevelser varit här, genom decennierna, och jag ser fram emot många fler. Lillan når också på ett värdefullt sätt över språkgränsen, som en ambassadör för teater och kultur på svenska.

LINBANA över Kronbergsfjärden har föreslagits som ett alternativ  till de svindyra Kronobroarna till Degerö. Varför inte, men själv skulle jag nog föredra färjor och varför inte spårväg upp till metron i Hertonäs.

LOKOMOTIV för hela landet är Helsingfors, inte bara administrativt utan också både ekonomiskt och kulturellt. Det som är bra för huvudstaden är bra också för landet, då effekterna sprider sig som ringar på vattnet.

LUCKAN är inte bara en ”biljettlucka”, informationspunkt och en träffpunkt, utan har också viktiga uppgifter med att vägleda vilsna unga och integrera invandrare på svenska. Staden stödjer som sig bör verksamheten ekonomiskt, och varje år ser vi till att stöden beviljas.

LUFTKVALITETEN i Helsingfors är i allmänhet god, tack vare närheten till öppet hav med friska vindar, effektiv rening av rök och minskad avgasalstrande biltrafik i centrum. Luftkvaliteten mäts hela tiden, och vid behov utfärdas varningar med tanke på känsliga personer och allergiker. Men vi bör fortsätta arbetet med att förbättra läget ytterligare.

LUX, den årliga ljuskonstfestivalen,har blivit en succé. Behovet av ett sådant evenemang är stort under den mörkaste tiden av året. Åter något att som helsingforsare vara stolt över!

LÅN vill Helsingfors helst undvika, trots att räntenivån nu är låg. Stadens goda ekonomi skapar förutsättningar för att lyckas. Med hjälp av överskott i driftsbudgeten kan merparten av investeringarna finansieras ur egen kassa. Men en rimlig lånebörda är nog inte särskilt skadlig heller.

LÖNERNA avgörs som känt primärt i kollektivavtalsförhandlingar på arbetsmarknaden, mellan respektive fackförbund och den centrala kommunarbetsgivarorganisationen. Men Helsingfors kan nog påverka lönenivåerna lokalt, och har under de senaste åren anslagit resurser för att höja bl.a. dagvårdspersonalens löner. Då vi p.g.a. höga boende- och andra levnadskostnader har svårt att rekrytera arbetskraft måste vi vid behov göra det med ekonomiska lockbeten. Dessutom handlar det ju ofta om kvinnodominerade låglönebranscher, så det är också en jämställdhetsfråga.

MALMS FLYGPLATS har jag från början och genom åren försvarat. Om vi har plats för flera golfbanor i stan bör vi också ha plats för en liten cityflygplats. Det handlar inte bara om hundratals hobbyflygare, med sina små plan, utan också om affärsflyg. Från Malm har också lite större plan trafikerat, som bl.a. levererat bistånd till uländer. Och helikoptrar, som har hållit elgator fria från snötyngda träd. Cityflygplatsen behövs också som en reserv, och blir tystare och utsläppsfri då elflygplanen tar över.

Och så är ju området så mycket mer än en flygplats. På de unika ängarna trivs sällsynta växter, insekter och fåglar. Och så är det nordöstra Helsingfors ”centralpark” för rekreation och motion. För att inte tala om kulturvärdena: byggdes liksom Olympiastadion för det OS som aldrig kunde hållas 1940, är Europas äldsta fungerande flygplats, terminalen och den ännu äldre hangaren är skyddade, men utan en fungerande flygplats är de ingen terminal och hangar. Vi ger inte upp, nu ligger ärendet i domstol.

MARGINALISERING hotar lätt  många olika medborgare: unga som inte hittar sin plats i studie- eller arbetsliv, arbetslösa, bostadslösa, äldre som inte minst i coronatider isolerats. Men också hela grupper av individer, såsom invandrare som inte integreras i samhället. Samhällets uppgift är att förhindra att så sker. Också Helsingfors bör bära sitt ansvar.

MARKNADSKRAFTERNA är som elden, ni vet: en god dräng, men en dålig husbonde.  Jag tror på marknadsekonomins överlägsenhet som genererare av ekonomisk välfärd, men inte på en ohejdad kapitalism som skor sig på människor och miljö.

MAT- eller BRÖDKÖERNA är i och för sig en skam för ett välfärdssamhälle, eftersom de vittnar om brister i skyddsnäten. Samtidigt är det förstås fint att församlingar, Frälsningsarmén och andra frivilliga organisationer lappar på då så många faller mellan maskorna. Staden bör fortsätta att stödja dessa insatser.

MIGRATION är ett naturligt fenomen, både globalt och nationellt. Människor har en förståelig strävan efter bättre levnadsförhållanden, och då väljer många att söka sin lycka i ett annat land eller på en annan ort.

MILJÖN behandlas i detta ABC för Helsingfors under många olika punkter. Jag tänkte grönt redan innan det gröna partiet bildades.  

METROPOL är Helsingfors, i nordiska mått mätt, och särskilt om man räknar hela ”Storhelsingfors”, inklusive Esbo, Grankulla och Vanda. Men vi är en metropol av mänskliga mått, och det är vår charm. Jag är ingen anhängare av en fusion av städerna i huvudstadsregionen, eftersom demokratin skulle bli lidande i en stad med långt över en miljon invånare. Men vi måste naturligtvis samarbeta, vilket vi redan gör i bl.a. bostads-, mark- och trafikpolitiken.

MOSABACKA SKOLA och MOSABACKA BYAHUS är två lokala projekt i min egen stadsdel som jag har varit engagerad i. Jag var aktivt med i kampanjen för att rädda vår finska byskola, som hade föreslagits fusionerad med en större skola med över tusen elever. Det gamla trähuset som tidigare var en del av skolan lyckades vi genom en för ändamålet grundad förening köpa av staden och det är nu ett invånarhus. Där kan invånarna och deras föreningar mötas, och där ordnas fester av olika slag. Själva hyrde vi för ett par år sedan en sal för sondotterns konfirmationsfest.

MULTIKULTURELL vill jag att vår stad ska vara, och jag brukar alltid påpeka att  det första steget mot mångspråkighet är vår historiska tvåspråkighet. Också för religionernas del har vi en lång tradition av ett starkt ortodoxt inslag, ett katolskt, ett judiskt och – tack vare tatarerna – muslimskt. Honnörsorden är respekt och tolerans. Jag har alltid reagerat mot uttrycket om att ta seden där man kommer (fi. maassa maan tavalla, på landets vis), eftersom vi har många olika seder, vis och bruk i landet, och inte minst i staden. Men naturligtvis gäller finsk lag, ingen annan.

MUSEERNA har jag delvis behandlat under K som i Konstmuseer. I övrigt har vi ju museer av alla de slag, ja fler än vad t.ex. jag själv hunnit besöka, faktiskt. Våra kronjuveler är naturligtvis det statliga Nationalmuseet och vårt eget Stadsmuseum, med dess olika verksamhetsställen.  men när har du senast besökt Tekniska museet vid Gammelstadsforsen, Idrottsmuseet i Olympiastadion eller Mannerheimmuseet, t.ex? Själv sitter jag i HUS museikommitté, som planerar ett riksomfattande sjukvårdsmuseum utgående från alla de samlingar som finns, och som vi har kartlagt.

MUSIKHUSET, som är gemensamt för staten, staden och Yle, har hunnit etablera sig som en central samlingsplats för alla musikälskare och särskilt vänner av klassisk musik. Här samsas vår egen symfoniorkester med radions och dessutom ordnas ju andra konserter också. Arkitekturen är lite omstridd, men själv gillar jag den.

MÅNGFALD berörde jag redan under begreppet Multikulturell. Själv brukar jag alltid påpeka att mångfald alla gånger är att föredra framför enfald. Det är ju också för att se och uppleva mångfald som vi gillar att resa till andra länder. I Helsingfors är alla välkomna, oberoende av nationalitet, språk, religion, sexuell läggning, utseende, fysisk kapacitet o.s.v. De som föredrar nationell enfald hör inte naturligt hemma i vår stad – men i toleransens namn får naturligtvis också de bo och leva här.

NATIONALSTADSPARK har ett tiotal städer i Finland redan, men ännu inte Helsingfors. Det handlar om en urban version av nationalpark, som sedan marknadsförs gemensamt. Jag är med i den medborgargrupp som driver ärendet i Helsingfors, en uppgift som jag ”ärvde” av Astrid Thors. Vi har ett enhälligt beslut i stadsfullmäktige om en utredning, men den har gått trögt framåt. En angenäm utmaning är att vi har så många områden som borde ingå, både naturmiljöer och byggda stadsmiljöer: skärgården och havsstränderna, Centralparken, Lappviken, Gammelstadsviken, Empirestaden, trähusstadsdelar, Malms flygfälts ängar o.s.v.

NGOs, en förkortning av Non-Governmental Organisations, på svenska medborgarorganisationer, är stöttepelare i civilsamhället. Själv är jag för Helsingfors del medlem i ett par-tre stadsdelsföreningar i Mosabacka där jag bor nu och i Åggelby där jag bodde tidigare, i Malms flygplats vänner och dessutom i den medborgargrupp som driver planen på en nationalstadspark i huvudstaden – se föregående punkt! Nätverket av olika organisationer är en ypperlig kanal för direkt medborgarinflytande.

NORDEN är också Helsingfors främsta referensgrupp. Vi har mest att lära av erfarenheter från andra nordiska storstäder, eftersom samhällena är så lika varandra, och själv har jag deltagit i nordiska huvudstadsmöten i både Helsingfors och Oslo. För egen del anser jag det viktigt att i Norden kommunicera på de skandinaviska språken, även om de officiella programmen tyvärr oftast går på engelska.

NORDISKA SKOLAN är vår idé, ja ursprungligen min, eftersom det var mitt förslag då SFP för flera år sedan skrev ett utbildningspolitiskt program. Tanken var en språkskola av samma typ som de engelska, franska, tyska och ryska skolorna, men eftersom skolan inte gärna kunde kallas Svenska skolan då vi ju har många svenska skolor, gällde det att hitta ett annat namn och vidga perspektivet. Vi fick redan under den förra perioden i stadsfullmäktige igenom en SFP-motion i ärendet och skolan skrevs in i stadens strategi. Sedan dess har ärendet beretts på tjänstemannanivå. Ett förslag om en tvåspråkig Nordisk skola på Busholmen kunde vi tyvärr inte acceptera, då planen förutsatte att Cygnaeusskolan skulle läggas ner. Nu fortsätter beredningen, med sikte på någon annan stadsdel.

NORR OM STAN heter en förening i nordöstra Helsingfors, som dessutom omfattar också delar av Vanda. Det är en förening för alla de svenska föreningar  som verkar i området, och vi har lyckats trygga understöd från staden för dess verksamhet. I den svenska ”glesbygd” det handlar om är det bra att koordinera resurserna.

NYHELSINGFORSARE, i analogi med ”nyfinländare”, kallar jag gärna de invandrare som flyttat till Helsingfors. Jag är starkt engagerad för att de fritt ska kunna välja om de vill integreras på svenska, som för många av dem kan vara lättare att lära sig om de redan kan ett annat germanskt språk, i allmänhet engelska. Se också under Integration!

NÄMNDERNA i Helsingfors är numera bara fyra till antalet, för social- och hälsovård, för utbildning och småbarnsfostran, för kultur och fritid och för stadsmiljön. Plus den lagstadgade räddningsnämnden. Jag har själv som gruppordförande i stadsfullmäktige inte suttit i någon av dem, utom att jag under den förra perioden representerade stadsstyrelsen i den svenska skolsektionen – liksom i Helens och finska arbis direktioner. I stället har jag haft interkommunala uppdrag som representant för Helsingfors och (som den enda) SFP, först i regiontrafiken HRT:s styrelse och nu i styrelsen för specialistsjukvårdsdistriktet HNS/HUS.  

NÄRDAGIS borde varje barn ha rätt till. Stadsfullmäktige godkände nyligen min kläm om att detta bör gälla också de svenska barnen, trots att daghemmen inte ligger lika tätt. Nu har vi fått läsa om skräckexempel då svenska barn erbjudits plats i helt andra delar av stan, långt från hemmen. I Helsingfors kan inte avstånden räknas i kilometer, utan måste räknas i tid. För en tid sedan erbjöds några svenska barn också dagis på finska, vilket är emot språk- och i sista hand grundlagen.

NÄRDEMOKRATI fungerar bäst i nätverk för medborgarorganisationer och genom den deltagande budgetering som Helsingfors har infört och som varit en stor framgång. Jag tror inte på stadsdelsfullmäktigen, som bl.a. vore en risk från språklig synpunkt sett.

NÄRINGSLIVET är motorn i ekonomin, och det gäller också Helsingfors. Utan framgångsrika företag som producerar varor och tjänster får inte staden intäkter från samfundsskatt, fastighetsskatt – och inkomstskatt. Staden bör därför slå vakt om och främja sitt näringsliv, och attrahera nya företag.

NÄRSERVICE bör staden kunna erbjuda särskilt då det gäller skola, dagvård (se ovan), hälsovård, bibliotek och motionsmöjligheter. Det är förstås en utmaning att kunna erbjuda närservice också på svenska, men Helsingfors har nog råd att respektera grundlagens stadganden.

NÖD ska ingen behöva leva i. Då inte samhällets – statens och stadens – skyddsnät räcker till finns det lyckligtvis andra som kompletterar: församlingar, den tredje sektorn, medborgarorganisationer av olika slag. Erfarenheterna av coronaepidemin har visat hur livsviktiga deras insatser kan vara. Men utgångspunkten är alltid att ansvaret vilar på den offentliga sektorn.

ODE, vårt fina nya centrumbibliotek, skulle inte heta så på svenska om inte jag hade reagerat på det tänkta enspråkigt finska Oodi. Ett bibliotek om något bör ha namn på bägge nationalspråken. Dessutom är Ode gångbart och förståeligt också på andra språk, börjande med engelska och tyska. Det var sist och slutligen inte så svårt att vinna förståelse för den svenska namnformen, och debatten kom närmast att handla om Ode versus Odet. Den obestämda formen segrade, trots t.ex. Gloet, men i analogi med t.ex. Nationalmuseum. En smaksak, säkert.

OFFENTLIGA SEKTORN försvarar jag gärna och med övertygelse. Den bör alltid ha det yttersta ansvaret för välfärden, men naturligtvis kan och bör den kompletteras med privata insatser och inte minst tredje sektorn. Vi skulle t.ex. inte ha på långt när tillräckligt många svenska dagisplatser och platser på äldreboende i Helsingfors utan dessa. Eller tandvård, för den delen.

OFFENTLIGHETSPRINCIPEN, introducerad av Karlebyprästen Anders Chydenius i Sveriges (och Finlands) riksdag i mitten av 1700-talet, är en stolt nordisk tradition. Som vice president för den europeiska journalistfederationen 1997-2004 reste jag Europa runt för att predika offentlighetsprincipens evangelium. Den ska också tillämpas i kommunerna, börjande med Helsingfors: alla de dokument, som inte på väl motiverade, goda och lagliga grunder har konstaterats vara konfidentiella eller icke-offentliga, är offentliga.

OLYMPIASTADION, juvelen bland våra OS-byggnader, är nu renoverad. Särskilt de nya läktartaken ändrade dess profil en del, men inte alltför radikalt. Renoveringen överskred rejält budgeten, men det berodde dels på de överraskningar man alltid kan stöta på i gamla byggnader, dels på nya säkerhetskrav. En nationalklenod måste få kosta.

OLYMPIATERMINALEN i Södra hamnen riskerar att förlora sin regelbundna fartygstrafik med de vita båtarna till Stockholm då den planerade förnyelsen av hamnfunktionerna genomförs om några år. Jag hör nog till dem som sörjer det, även om hamnreformen annars är vettig. Då planen godkändes i stadsfullmäktige fick jag igenom en kläm om att den skyddade terminalens karaktär bör respekteras. Som exempel på en ny användning nämnde jag en utställning om eller ett museum för passagerartrafikens historia i Helsingfors och/eller våra OS-byggnader. Terminalen kunde kanske rentav bli ett annex till det blivande arkitektur- och designmuseet, som en representant för sin tids arkitektur.

OMDÖME är bra att ha i politiken, och jag tror mig ha det. Det gäller att välja sina fighter, och att driva sin sak med gott omdöme.

OMSORG och OMTANKE är goda rättesnören också i kommunalpolitiken. Ett välfärdssamhälles kvalitetsnivå mäts med hur väl det tar hand om sina svagaste och mest utsatta medborgare. Det gäller också Helsingfors.

OPERA är jag en stor vän av. Av någon anledning har jag inte varit på vår nya Nationalopera mer än någon handfull gånger, medan jag nog på resor utomlands alltid kollar vad som spelas på de lokala operascenerna. Jag har varit på opera i åtminstone Berlin, Bonn, London, Milano, Moskva, Minsk, New York, Novosibirsk, Tallinn, S:t Petersburg och Verona. Men här ett vallöfte: fler besök på Helsingforsoperan! Exteriören liknar kanske ett köpcentrum, men interiören är desto finare.

OS-PLATSERNA i Helsingfors är fler än vad många kommer att tänka på: förutom stadion också simstadion, Gumtäkts friluftsbad, Velodromen, Roddstadion, Tennispalatset, ridstallarna i Brunakärr, Glaspalatset, Tölö sporthall, Olympiaterminalen, gamla och nya Olympiabyarna – och Malms flygplats, som likt bl.a. stadion byggdes redan till det OS 1940 som aldrig kunde hållas. Av någon anledning har Malms flygplats utelämnats då staden på en webbsida presenterar sina OS-byggnader och -platser. Det är bara ett exempel på att man i detta fall vill förtiga historien. OS-platserna vore värda en särskild broschyr med karta och en permanent utställning – kanske i Olympiaterminalen om fartygstrafiken där upphör.

PAKETLÖSNINGAR låter kanske inte så sympatiska, men är nog ofta ett nödvändigt ont i politiken. Det har regeringen upplevt denna vår, och i Helsingfors kommunalpolitik är de årliga budgetuppgörelserna mellan de ansvarstagande partierna typiska paketlösningar. Inget parti kan ju ändå ensamt bestämma om budgeten, och detta ger en chans för vart och ett av partierna – även de mindre – att få en del av sina krav igenom.

PAPPERSLÖSA flyktingar och invandrare försöker vi i Helsingfors av humanitära skäl ta hand om. Många av dem har under sin flyktväg från förföljelse i det forna hemlandet helt enkelt varit tvungna att göra sig av med sina id-handlingar. Visst förekommer det också missbruk, men för missbrukarnas skull kan vi inte lämna t.ex. barn och gravida kvinnor vind för våg, utan erbjuder dem åtminstone bashälsovård och skolgång.

PARKERNA är städernas oaser och allmänna trädgårdar, tillgängliga för alla. Vi kan i Helsingfors glädja oss över Centralparken, som namnet till trots till stor del består av skog i naturtillstånd, men också över t.ex. Brunnsparken med dess havsstrand, Lappvikens sjukhusområde, Esplanadparken och parkområdena kring Tölöviken – bara för att nämna några parker på paradplats i stan. Men lika viktiga är de mindre parkerna, skvärerna och öppna platserna ute i förorterna. De får inte reduceras ens i kompletteringsbyggandets namn.

PARKSTADENS/STAPELSTADENS INVÅNARHUS har jag varit engagerad för, sedan vi i Mosabacka först lyckades köpa den gamla träskolan och göra den till ett ”byahus”. Just nu ser det ut som om grannstadsdelarna åtminstone till en början skulle få nöja sig med en lägenhet på bottenplanet i ett höghus, men det är förstås bättre än inget alls.

PARTITORGET, som staden upprätthåller, är inte bara ett område i Sörnäs, utan detta dotterbolag har också ansvaret för torgen och saluhallarna på olika håll i staden, och nu är en fusion på gång med det dotterbolag som förvaltar de s.k. torgkvarteren mellan Senatstorget oh Salutorget. Det kan bli en bra helhet, dit sakkunskapen koncentreras.  

PENSIONÄRERNA står mitt politikerhjärta nära. Jag är ju själv pensionär, så det faller sig naturligt. Samtidigt vet jag att vi pensionärer inte är egoister, utan tänker på våra barn och barnbarn, så vi intresserar oss nog också för dagvård, skola och all annan service staden tillhandahåller. Den offentliga hälsovården är särskilt viktig för oss, sedan vi inte längre har tillgång till den arbetsplatshälsovård som är så väl utvecklad i vårt land. Själv har jag som styrelsemedlem i HUS koncentrerat mina insatser till specialistsjukvården, och har gärna fungerat som klagomur då något inte fungerar. Viktigt att minnas är att pensionärerna ingalunda är en belastning för samhället, utan tvärtom en tillgång: vi betalar skatt som alla andra, vi tar hand om barnbarn utan att det belastar kommunens ekonomi, vi ställer upp som skolfarfar eller skolmormor, vi håller teatrar och konserter i gång o.s.v. Och så umgås vi i också våra egna föreningar där ingen behöver känna sig ensam, i mitt fall HBL:s seniorer.

PERSONALBOSTÄDER för att attrahera den arbetskraft vi behöver talade jag för redan under min första period i stadsfullmäktige, och nyligen godkändes en gruppkollegas motion i ärendet. Staden har nog en hel del personalbostäder, men flera behövs.

POPULISM är jag starkt allergisk mot. Det finns tyvärr partier – särskilt ett – och politiker som helt skrupellöst använder sig av halvsanningar och direkta lögner för att t.ex. motsätta sig invandring. Trots att vi vet att vi behöver fler händer och hjärnor i vårt land och vår stad. Och på den andra politiska kanten finns ett parti som inte tvekar att bjuda över alla andra och lova väljarna guld och gröna skogar – väl medvetet om att en majoritet inte agerar lika ekonomiskt ansvarslöst. De gör det lätt för sig.

PRAGMATISM är påbjuden i Helsingforspolitiken. Vi kommunalpolitiker har alla våra höga ideal och ideologier, men om vi inte förmår hitta samförstånd kring gemensamma lösningar kommer vi ingen vart. En god dos pragmatism är därför till nytta.

PREMIE för PERSONALEN har Helsingfors just beslutat bevilja alla stadens anställda för insatserna och uppoffringarna under coronakrisen, i form av idrotts- och kultursedlar värda 200 euro. Naturligtvis vore särskilt t.ex. sjukvårds- och skol- och dagispersonalen värd mycket mer, men en särbehandling  av vissa grupper skulle leda till gränsdragningsproblem. Idén med idrotts- och kultursedlarna är dessutom att samtidigt stödja branscher som drabbats särskilt hårt av coronan. En win-win-modell, alltså, eller två flugor i en smäll.

PRIVATISERING har blivit något av ett skällsord, men allt beror på vad man menar. Också jag vill att det offentliga ska bära det fulla ansvaret för samhällsservicen. Men visst kan det ansvaret bäras också genom att samhället – i vårt fall staden – köper tjänster av privata företag och inte minst den tredje sektorn. Ta bara tandvården som exempel, eller den svenska dagvården och äldrevården! Vi har också på gång ett pilotprojekt – alltså ett tidsbegränsat försök, inte mer än så – med att låta privata hälsovårdsföretag sköta några hälsostationer, på villkor som staden ställer upp. Tjänsterna ska vara likvärdiga. Sådan ”privatisering” är ok.

PRODUKTIVITET har också fått en lite negativ klang i Helsingfors. Det kan verka märkligt, eftersom det naturligtvis i grunden är ett positivt begrepp. Men vi har i staden, liksom i många andra kommuner och organisationer, ett s.k. produktivitetsmål. Det definieras så att budgeten tillåts växa med befolkningstillväxtprocenten plus index minus en viss procentsats, som först var hela 1 % och nu 0,5 – vilket då är den procentsats med vilken produktiviteten förväntas öka. Det låter helt förnuftigt, men har i praktiken inte överallt faktiskt resulterat i ökad produktivitet, utan i sparåtgärder och inskränkningar i servicen. Så får det inte vara. Om man inte med hjälp av t.ex. digitalisering faktiskt kan öka produktiviteten ska man inte låta en vacker tanke bli en tvångströja.

PROFIL har olika betydelser, men för att lite leka med ordet vill jag att Helsingfors nog ska hålla en hög profil då det gäller att vara ledande i t.ex. klimatpolitiken och främjandet av tolerans. Däremot vill jag att staden bevarar sin låga fysiska profil ute på stadsudden. Skyskrapor må byggas i Böle, Fiskehamnen och kanske österöver, men inte i centrum.

QUO VADIS, HELSINGFORS? Eller på svenska: varthän, Helsingfors? Ja, det är förstås den övergripande frågan. Hur högt ska vi sikta?

Staden har haft en stark befolkningstillväxt, som dock har avtagit under de allra senaste åren så att den under coronaåret 2020 var bara drygt 3000 personer. Tillväxten har också annars sina gränser, eftersom Helsingfors areal trots allt är begränsad. Högsta förvaltningsdomstolen har förkastat generalplanen för massivt byggande i det tvångsfusionerade Östersundom, med hänsyn till miljö- och naturvärdena där. Jag vill inte offra Malms flygplats för bostadsbyggande, och dess öde ligger du i domstolshänder. Man kan nog bygga en del bostäder utan att fördärva hela flygplatsen och dess ängsnatur. Kritisk är jag också till byggande på utfyllnadsmark ut i havet. Det passar där det nu finns kajliknande, raka stränder, såsom på Busholmen, men inte där naturliga strandlinjer bevarats, såsom på Björkholmen.

Vi bör och kan inte hindra folk att flytta till huvudstaden, men bostadsutbudet sätter förstås sina gränser. Helsingfors bör förbli en trivsam ”liten storstad” för sina invånare, där tolerans råder, kultur- och fritidsutbudet är stort och servicen fungerar – och det på båda de officiella språken. Och gärna på andra språk också, för att manifestera vår mångfald.

RABATTER i två helt olika bemärkelser: Vi ska vara generösa med att bevilja studerande. invalider och äldre seniorer rabatter i kollektivtrafiken, till kultur-, fritids- och motionsaktiviteter. Och så kan vi satsa ännu mer på blomsterrabatter i parker och på andra allmänna platser. Nog för att vårt trädgårdsfolk gör ett fint jobb redan nu!

RASEBORGS SJUKHUS passar kanske dåligt in i ett ABC för Helsingfors, inför kommunalvalet här. Men eftersom jag är den enda SFP-aren i HUS styrelse och därför har ansvar för hela Nyland, och Raseborgs sjukhus framtid har legat i vågskålen, har jag självfallet gjort mitt bästa för att bevara och utveckla sjukhuset. Dessutom har också många helsingforsare, särskilt på somrarna, behov av sjukhuset. Det har varit en svår kamp, och på sin höjd kunde man tala om en del avvärjningssegrar, men också om klara nederlag. Men sjukhuset fortsätter sin verksamhet, och finner förhoppningsvis sin roll också efter vårdreformen.

RENOVERA och RESTAURERA i stället för att RIVA!Vi har genom årtiondena rivit alltför många gamla vackra hus i Helsingfors. Nu måste tumregeln vara att renovera och restaurera i stället. Undantag kan vara svårt mögelskadade hus, och slarvigt byggda höghus särskilt från sextio-och sjuttiotalen som inte är arkitektoniskt värdefulla och som skulle kosta orimligt mycket att bevara.

RESPEKT måste man visa i politiken, t.o.m. mot sina politiska motståndare. Den som visar respekt för andra, blir själv respekterad.

RESULTAT är det enda som sist och slutligen räknas i politiken. Orden får inte förbli tomma, utan måste följas upp med handling, som ger resultat. Jag gör mitt bästa för att leva efter den trestegsregeln.

SALUHALLARNA är Helsingfors stoltheter. Vi har ju tre kvar: Gamla saluhallen nere vid Salutorget, Hagnäshallen och Sandvikshallen. Vi har haft fler, bl.a. en på Kaserntorget. Gamla saluhallen från 1889 är ett blickfång av rang och ett fint komplement till torgstånden på Salutorget. Hagnäshallen från 1914 håller på att renoveras, och har tillfälligt ersatts av en fin paviljong på torget. Det lär finnas de som är så glada över den att de helst skulle ha den kvar, men den är byggd för att kunna flytta till en ny plats och ny användning då den tjänat färdigt i Hagnäs. Den stora frågan är om hallförsäljarna har råd att betala hyrorna i den renoverade hallen, eftersom renoveringskostnaden alltid räknas in i hyrorna – vilket förresten drabbar nyrenoverade skolor, också. Det är ett otyg, i och för sig kvasilogiskt, men ett otyg i alla fall. Sandvikshallen från 1903 har kämpat med sitt restaurang- och kafékoncept, men kan i bästa fall räkna med ett större kundunderlag från Busholmen och Ärtholmen.

SALUTORGET har långa anor, men är i behov av att piffas upp! Jag gjorde redan för några år sedan en motion i stadsfullmäktige om en helhetsplanering av området ”från terminal till terminal”, alltså från Skatuddsterminalen till Olympiaterminalen, inklusive Salutorget. Nu har Magasinskajen fram till Olympiaterminalen avskilts till en egen helhet, och det planerade Arkitektur- och designmuseet ytterligare till en skild. Det är lite synd, men också Salutorget ska nog få sin egen plan.

SAMARBETE över partigränserna är en nödvändighet i Helsingfors. Också de största partierna har bara cirka en fjärdedel av platserna i fullmäktige, och inget parti kan därför diktera politikens riktning. Och för ett mindre parti som vårt är det särskilt viktigt att kunna samarbeta för att driva våra intressen. Vi försöker upprätthålla goda relationer till alla andra samarbetsvilliga och ansvarsfulla partier.

SANDHAMN är omistligt för försvaret av Helsingfors. Det finns de som riktar begärliga blickar mot ön som en potentiell plats för ett nytt bostadsområde, ja en ny stadsdel, men de får nog lov att hålla tassarna borta från Sandhamn. Det finns förresten en parallell mellan Sandhamn och Malms flygfältsområde: i bägge fallen har unika naturmiljöer bevarats uttryckligen tack vare den användning områdena är i. I bägge fallen finns det sällsynta växter som fått vara i fred.

SEGREGERING måste vi undvika. Visserligen tycker vi i New York om att vandra i Chinatown, Koreatown, Little Italy och andra områden som domineras av en viss nationalitet, men det är nog inget för Helsingfors att ta efter. Invandrare integreras inte i det finländska samhället om de isoleras. Men segregation handlar inte bara om det, utan också om att det inte får uppstå områden där infödda finländare sorteras efter utbildning och socioekonomisk ställning. Ett effektivt sätt att undvika segregation är att blanda hyres- och ägarbostäder och stora och mindre bostäder i samma stadsdelar, kvarter och rentav hus.

SENATSTORGET i Helsingfors hjärta har ett starkt symbolvärde, med fyra av samhällets stöttepelare på var sin sida av torget: statsmakten genom Statsrådsborgen, staden genom Stadshuskvarteret, kyrkan genom Domkyrkan och bildningen genom Universitetets huvudbyggnad. Det var en ypperlig idé att öppna upp torget för en jättelik sommarterass av kaféer och restauranger, en idé som sommaren 2021 flyttar till Kaserntorget. Senatstorget är förvisso en monumental plats, men både det och de omkringliggande kvarteren mår nog bara bra av lite mer liv och rörelse.

SERVICESEDLAR är ett ypperligt sätt för staden att komplettera och fylla luckor i sitt eget serviceutbud. Samtidigt gynnas det lokala näringslivet.

SILHUETTEN mot havet ska enligt min mening förbli låg. Hellre kyrktorn än skyskrapor som landmärken. Skraporna kan byggas längre upp på land, inte vid stränderna.

SIMHALLAR har vi ju många av i Helsingfors, både stadens och privata, och nya byggs. Nestorn bland dem, Georgsgatans simhall från 1928, är landets äldsta. Simning passar alla åldrar, och är därför något att satsa på.

SJUKVÅRDEN sköts som känt för specialistvårdens del av HNS/HUS,där jag sitter i styrelsen,men Helsingfors är en av få kommuner som alltjämt har kvar egna sjukhus också: Haartmans och Malms sjukhus (där akutvården dock nyligen överfördes till HUS) och sedan Dals och Aurora och Storskogs sjukhus, som även erbjuder terminalvård. Dals sjukhus kommer om några år att renoveras och byggas till, och då koncentreras bl.a. den psykiatriska vården dit. Det är ett miljardprojekt, men genomförs i samarbete mellan Helsingfors och HUS. DSedan har vi ju en del privata sjukhus också, för att fullända utbudet. Helsingfors ska fortsättningsvis kunna erbjuda den bästa sjukvården i landet

SKATTERNA är lyckligtvis låga i Helsingfors, alltså de som staden bestämmer över: kommunalskatten och fastighetsskatterna. Det kompenserar i någon mån de höga boende- och levnadskostnaderna. För några år sedan sänkte vi kommunalskattesatsen, men i väntan på vårdreformen bör vi inte gå vidare på den vägen. De överskott stadens driftsekonomi används helt till nödvändiga investeringar, som annars borde finansieras med lån.

SKATUDDEN är, där stadsdelen ligger på en ö/halvö i havet, en av våra finaste boendemiljöer. Det byggs också nytt, såsom Stora Ensos nya huvudkontor som byggs i trä och glas. Det kommer också att behövas en ny terminalbyggnad längst ute på ”udden” om all trafik med Stockholmsfärjor ska koncentreras hit. Senast då måste biltrafiken få en bättre lösning. Visserligen minskar långtradartrafiken om Tallinnfärjan flyttar till Västra hamnen/Busholmen, men vi måste se till att bostadsgatorna skonas.

SKOLORNA intresserar inte bara elever och lärare, utan minsann också föräldrar och mor- och farföräldrar. När jag var skolungdomsförbundets ordförande 1971-73 fanns det alltjämt ett tiotal svenska ”läroverk” med gymnasier i Helsingfors. Nu finns det fyra enhetliga grundskolor i var sitt distrikt för årskurserna 1-9: Botby, Hoplaxskolans Munksnäsenhet, Norsen och Åshöjden i Vallgård. Och tre gymnasier: Brändö, Lärkan i Haga och Lönkan i Tölö. Men så finns det dessutom ett dussintal svenska skolor för de lägre årskurserna, av vilka en del upp till sexan. De täcker nog rimliga behov. Intressant är att alla dessa skolor är stadens, medan det på finskt håll finns ett antal privata skolor. Av dem har bara Rudolf Steiner-skolan också en svensk avdelning. Som stadsstyrelsens representant i utbildningsnämndens svenska sektion under den förra mandatperioden var jag starkt engagerad i det svenska skolväsendet, och som gruppordförande har jag naturligtvis fortsatt att noga följa vad som sker. Särskilt engagerade jag mig för att rädda Cygnausskolan, och så står förstås Staffansby skola där min son inledde sin skolgång och jag var den första Hem och skola-ordföranden mig nära. Bristen på behöriga klasslärare i våra svenska skolor håller på att lösas i takt med att klasslärarutbildningen i Helsingfors utexaminerar nya lärare.

SKYSKRAPOR må byggas i Böle och Fiskehamnen, men inte längre ut på stadsudden. Helsingfors är inget Manhattan, och ska inte bli det heller.

SKÄRGÅRDEN är undervärderad i Helsingfors. Många tror att man måste ta sig långt österut eller västerut från stan för att få uppleva skärgård, men vi har ju nog vår egen också. Alla har förstås varit på Sveaborg, men nu har ju Skanslandet där invid också öppnats för allmänheten. Rekommenderar starkt en guidad tur särskilt i vår östra skärgård, helst med fenomenala Jarmo Nieminen som ciceron. Minns då han pekade ut ett litet skär och påpekade att det i tiderna markerade gränsen mellan Viborg och Åbo… Helsingfors har ju nu fått en maritim strategi som lyfter upp skärgårdens potential. Jag och SFP har varit mycket aktiva i ärendet och bl.a. arbetat för regelbunden båttrafik till och mellan öarna. Med en mamma som är född på Sveaborg och också i sin barndom bodde på Högholmen (där morfar var bokförare), och efter att själv med mina föräldrar ha tillbringat mina första somrar på Lekholmen är jag väl lite av skäribo själv.

SNÖDUMPNINGEN i havet måste vi få ett snabbt slut på. Vi har i stadsfullmäktige varit aktiva, bl.a. med en motion i ärendet, och svaren har inte varit tillfredsställande. Nog på gång, men dröjer…

SOCIALLIBERAL är min politiska definition av mig själv. Liberal, men inte neoliberal, utan med starka sociala förtecken.

SOCIALVÅRDEN har både i Helsingfors och i vårdreformen hamnat i hälso-och sjukvårdens skugga. Men inte för min del, jag har bl.a. flera gånger i min egenskap av ordförande för stadens tvåspråkighetskommitté deltagit i de svenska socialarbetarnas träffar. Barnskyddet är illa pressat av resursbrist, och hemvården av äldre fungerar inte som den borde – särskilt inte på svenska. Utbetalningen av t.ex. utkomststöd sköts ju sedan några år av FPA, som tyvärr står utanför kommunalpolitikernas påverkningsmöjligheter. Men jag försöker alltid förmedla klagomål vidare.

SOMMARJOBB erbjuder staden i stora antal för både skolelever och lite äldre ungdomar, vilket är ytterst välkommet. Med sommarjobbssedlar har man också kunnat söka sommarjobb i den privata sektorn. Jag tar gärna emot feedback på hur väl det fungerar!

SOPSORTERINGEN måste intensifieras i Helsingfors, och den börjar med att var och en tar sitt personliga ansvar. Jag lever som jag lär, vi som inte har bil för både glas-, plast- och pappförpackningar med buss till närmaste insamlingsställen (två olika…) i Malm. I Mosabacka har vi numera tyvärr bara pappersinsamling. Jag själv och vår grupp har flera gånger i stadsfullmäktige lyft upp problemen med de glest belägna uppsamlingsställena, särskilt i innerstan och småhusdominerade förorter. Vi hade nyligen också en motion om sorteringssopkärl i picknickpopulära parker, men det stöter tydligen på logistikproblem. Försök utlovas dock.

SPARÅTGÄRDER är aldrig angenäma eller populära. Ibland är de ändå nödvändiga, men borde inte vara det i Helsingfors just nu. Vi gör ju budgetöverskott, som visserligen används till investeringar, och staten har rätt frikostigt kompenserat kommunerna för deras coronainsatser.

SPÅRVAGNARNA har redan i långt över ett sekel hört till gatubilden i vår stad, och vi kan skatta oss lyckliga över att vi aldrig som så många andra städer avstod från dem. Många är de städer som nu bygger nya spårvägar, så också Helsingfors men då med tonvikt på snabbspårvagnar ut till förstäderna. De är liksom ”en helt annan historia”. Själv hade jag föredragit eldrivna ”metrobussar”, där det är möjligt i egna körfält, som hade varit mer flexibla och mindre utsatta för störningar. Våra nyaste spåror är väl fina, och det var en briljant idé att lägga in ett låggolvselement i de gamla. Mellangenerationen skakade bokstavligen sönder, och dem behöver vi inte åka i längre.

SPÅRVAGNSHÅLLPLATSERNA får inte ligga för långt från varandra, vilket nu tycks vara på modet. Spårorna är barnvagns-, rollator- och rulltolsvänliga och då ska också hållplatserna ligga tätt. Man behöver inte vinna en minut eller två på de ofta korta eller medellånga sträckor det handlar om. Jag försökte redan under den förra perioden då jag satt i HRT:s styrelse försvara de kortare avstånden mellan hållplatserna, men blev tyvärr ganska ensam. En ung grön ledamot hävde rentav ur sig att avstånden bör vara ”så långa som möjligt”. Hen hade tydligen aldrig skuffat en barnvagn eller en rollator i snösörja.

STADSBULEVARDER verkade vid första anblicken vara en god idé. Varför inte omvandla åtminstone en del av inkörsmotorvägarna till sådana lummiga gator med spårvagn i mitten och nya bostadshus på mark som ofta nu står outnyttjad? Men vid en närmare betraktelse blev nackdelarna uppenbara. Ta bara  Tavastehusleden som exempel, här hade en stadsbulevard inneburit att man på den östra sidan skulle ha byggt in i Centralparken. Eller Västerleden, där planen var att bygga hus på utfyllnadsmark på Drumsös norra strand. Lyckligtvis stoppade förvaltningsdomstolen planerna, och nu återstår Vichtisvägen som ett ”pilotprojekt”. I SFP var vi från början skeptiska, och i de två nämnda fallen direkt avvisande. Nu återstår att se hur ”piloten” lyckas navigera.

STADSDELSFÖRENINGARNA är omistliga som kanaler för invånaropinionen. Som alla frivilliga föreningar är de kanske inte alltid helt representativa för hela medborgaropinionen, men de är så nära vi kan komma idealet att engagera invånarna för sin närmiljö. Själv är jag med i föreningen i Mosabacka där vi bor och dessutom i den svenska föreningen i Åggelby, där vi bodde tidigare, men har varit i kontakt med och träffat representanter för många fler. Det är viktigt att vara lyhörd.

STADSKÄRNAN kring Alexen är i starkt behov av en revitalisering, särskilt som coronaepidemin påskyndat butiksdöden. Goda råd är dyra, men lyckligtvis har staden tagit läget på allvar.

STADSPLANERINGEN måste ligga i stadens händer och styras av de demokratiskt valda beslutsfattarna – och inte överlämnas åt kommersiella intressen såsom det höll på att gå med Lappviken och det nu finns en risk att det går på Elielplatsen, i Södra hamnen och i många bostadskvarter.

STADSSTYRELSEN är stadens ”regering”och det är helt nödvändigt att ha säte och stämma där för att vara ett parti att räkna med i Helsingfors. Det har hittills lyckats med de fem mandat vi nu har i stadsfullmäktige. Det är en sjuttondedel av mandaten, och stadsstyrelsen har femton medlemmar, så var och en förstår att det inte finns någon ”felmarginal” här. Men så räknar vi nog med att vårt tillskott av obundna, finska kandidater, bland dem en sittande stadsfullmäktigeledamot som nu utgör en egen grupp, ska ge oss minst ett tilläggsmandat. Varje röst behövs! Själv var jag under den förra mandatperioden ersättare i stadsstyrelsen, och skulle efter sju år som gruppordförande gärna ta plats där.

STICKELBACKABÄCKEN är det roliga svenska namnet på Longinoja, bäcken nära Malms flygplats som har restaurerats och nu lockar till sig lekande foreller. Tyvärr skulle en nedläggning av flygplatsen hota också den.

STIFTELSERNA är, liksom fonderna, bra att ha – men uttryckligen som komplement till stadens ansvar för dagvård, skolor, kulturinstitutioner, idrottsverksamhet o.s.v. Såsom en färsk utredning visade, måste vi se upp med att stiftelser och fonder tvingas ta över sådan finansiering av bastjänster som samhället bör ansvara för – på båda språken.

STRATEGIN är stadens motsvarighet till regeringsprogram, med riktlinjer för en hel mandatperiod. Den bereds som allt annat av tjänstemän, och går sedan via nämnder och stadsstyrelse till stadsfullmäktige för beslut. Men stadsfullmäktige är nog involverat från början i beredningen, t.ex. vet vi redan nu att det nyvalda fullmäktige kommer att hålla sitt traditionella strategiseminarium den 12-13 augusti. Många är redan de gruppanföranden jag som gruppledare hållit om stadens strategi.

STRÖMMINGSMARKNADEN med anor från 1743 är stadens överlägset äldsta evenemang. Tyvärr har antalet båtlag minskat, i och med att antalet fiskare gjort det. Men marknaden har alltjämt en särskild plats i helsingforsarnas höstfirande, och är en tradition värd att slå vakt om. Med undantag för coronaåret 2020 är jag och SFP alltid på plats med ett eget stånd för att bidra till feststämningen och träffa väljare.

SVEABORG är Helsingfors självskrivna kronjuvel, sedan 1991 upptagen på Unescos världsarvslista. Sveaborg förvaltas av ett särskilt statligt ämbetsverk, kallat förvaltningsnämnd, med långtgående befogenheter. Jag har en speciell relation till ön, eftersom min morfar i tiderna var stamanställd i det militära där och familjen bodde där då min mamma föddes. Bland deras grannar fanns förresten familjen Malmstén, med bröderna Georg och Eugen som tillhörde samma generation som morfar och mormor. Själv har jag naturligtvis varit där många gånger, inte minst på möten och seminarier av olika slag. Härom året deltog jag i en invånarkväll där för att höra vad de bofasta i denna stadens mest originella stadsdel vill, och SFP:s Helsingforskrets höll också nyligen ett strategiseminarium där.

SVENSKAN eller SVENSKIS kallas ju Svenska teatern, som nyligen tack vare SFP:s insats i regeringen fått status av nationalscen. Teatern får också understöd av staden, vilket vi nyligen blev nogsamt påminda om då vi tvingades ta strid om dess storlek. Otaliga är mina egna teaterupplevelser genom decennierna där i det nyligen med pietet renoverade huset vid Skillnaden. Coronan har drabbat också Svenskis hårt, men vi ser fram emot en snabb återhämtning.

SÖDRA HAMNEN består egentligen av både Magasinskajen/Olympiakajen och Skatuddskajen, men i dagligt tal avser vi väl närmast dess västra del. Såsom jag redan skrev under ordet Hamnarna planeras en omfördelning av trafiken, men vi hoppas dels på småskalig båttrafik inom närområdet från Magasinskajen, dels på att själva Olympiaterminalen får en ny för sin stolta historia värdig användning. Om det fick jag nyligen igenom en kläm i stadsfullmäktige, och fortsätter att hårdbevaka vad som sker.

TANDVÅRDEN skulle inteklara sig med bara stadens egen kapacitet på hälsostationerna, till vilken köerna är långa Det är därför helt på sin plats att gripa till dels köptjänster av, dels servicesedlar till den privata sektorn. Köerna är, liksom i all annan hälsovård, ett otyg eftersom varje uppskov med vården lätt förvärrar läget och allt därför i slutändan blir dyrare. För att inte tala om det lidande patienterna utsätts för. Jag har lyft upp problemet flera gånger, men lovar fortsätta att göra det.

TEATRARNA  är många i vår stad. både s.k. institutionsteatrar och fria teatergrupper. Coronan har satt sina käppar i hjulen, och jag hör till dem som anser att det varit ologiskt att nog tillåta krogar att hålla öppet, låt vara med reducerad kapacitet, men inte teatrarna. I höst blir det förhoppningsvis en återgång till om inte helt normala, så åtminstone normalare förhållanden. Varför har Helsingfors förresten låtit andra städer såsom Tammerfors och Hangö få mer eller mindre monopol på teaterfestivaler. Vi kunde gärna ha en egen! Eller har jag missat något?

TENNISPALATSET hör till våra monumentala OS-byggnader. Under OS spelades det visserligen inte tennis där, utan basket. Sedan blev det tennis, och numera dels biografkomplex, dels stadens konstmuseum HAM. Lite sörjer jag nog om HAM flyttar bort till en av gasklockorna i Södervik, eftersom det söndrar vårt konstcampus med Ateneum, Kiasma, Konsthallen och Amos Rex. Tennispalatsets exteriör är skyddad, och interiören har redan ändrats många gånger (minns ni t.ex. Anttilas varuhus i västra ändan?), så den kan väl ändras igen.  

TID att sköta mina förtroendeuppdrag har jag, pensionär som jag är. Man kunde väl säga att mina uppdrag är minst ett halvtidsjobb – och frågar man min hustru säger hon att det är ett heltidsjobb… Med all respekt för mina duktiga kolleger som alltjämt förvärvsarbetar, undrar jag nog ibland hur gruppen skulle fungera utan mig – som har tid.

TORGEN är vid sidan av parkerna städernas vardagsrum. Vi har allt från monumentala torg som Senatstorget och Salutorget över de likaså klassiska Hagnäs torg och Sandvikstorget med sina hallar till de nyaste, som Medborgartorget och Narinken. Och så alla mindre torg i förorterna, förstås. Torgen gör klokt i att specialisera sig en del för att locka till besök.

TOVE JANSSONS PARK i ”början” av Skatudden, nedanför Uspenskij-katedralen, fick först nyligen sitt nuvarande namn, för att hylla en stor Helsingforskonstnär. Jag hade tänkt föreslå att någon gata eller plats i Helsingfors skulle uppkallas efter Jörn Donner också, men en annan fullmäktigeledamot från ett annat parti hann före, så jag skrev under den motionen. Nyligen fick jag däremot igenom en egen motion om att Claes Andersson ska få en minnesplakett på bergväggen i parken mellan riksdagen och Ostrobotnia. Helsingfors bör levandegöra sina märkespersoner, som en del av sin historieskrivning.

TRAFIKEN är föremål för ständig debatt i Helsingfors. En del vill favorisera kollektivtrafik, andra försvarar privatbilars existensberättigande, somliga vill satsa allt på cykelvägar, somliga vill ha fler gågator. Själv vill jag ha en god balans mellan allt detta. Gågator i centrum och kring förorternas köpcentra, trygga trottoarer i övrigt, cykelvägar såsom Banan och den från Tölöviken via Böle längs järnvägen norrut (dess anspråkslösa föregångare använde jag själv då jag förr om åren cyklade till jobbet från Åggelby och rentav ända från Mosabacka), en kollektivtrafik som reducerar behovet av privatbilar, men också möjlighet för alla som behöver bil för att föra barn till dagis, skola och hobbyer, transportera större saker, hjälpa äldre släktingar, köra till sommarvistet o.s.v. att få göra det. Vi bör nog ha utrymme för alla på våra gator. Att jag själv har varken bil eller ens körkort (eftersom jag helt enkelt inte behöver det)  har inte gjort mig till en motståndare mot all biltrafik. Och en centrumtunnel vore vettig, för att slippa onödig genomfartstrafik på gatorna i centrum.

TREDJE SEKTORN är guld värd. Utan den, med Folkhälsan i spetsen, skulle vi t.ex. knappt ha någon äldrevård alls på svenska i stan. Eller ta föreningen De sjukas väl, som kompletterar stadens service då det gäller fysioterapi för äldre. Jag träffade nyligen föreningens ledning, och var imponerad över verksamheten.

TRÄNGSELAVGIFTER är jag tveksam till, men kan tänka mig en motsvarighet till det som tycks fungera väl i Stockholm. Men då bara för bilister från andra kommuner som absolut vill ta bil in till stan, inte för helsingforsare som måste få röra sig också med bil i sin egen stad.

TVÅSPRÅKIGHETSKOMMITTÉN är ett av de rådgivande och förslagsställande specialorganen i Helsingfors som kompletterar de egentliga, beslutsfattande organen. Jag är ordförande för den och har gjort mitt bästa för att stärka dess ställning. Vi har gått igenom sektor för sektor, tagit initiativ till de språkplaner som praktiskt taget alla numera har, och träffat representanter för olika förvaltningsområden för att gå igenom hur den språkliga informationen och servicen fungerar. Vi avgav en mellanrapport halvvägs inne i mandatperioden, har gjort separata framställningar om t.ex. språktilläggen och användningen av stadens logo, och avger en slutrapport till stadsstyrelsen innan den här mandatperioden slutar. Jag upplever uppdraget som mycket givande, också om det ibland kan vara svårt att vinna gehör för våra krav.

UNGDOMEN är vår framtid, heter det alltid i festtal. Och det är naturligtvis sant, men hur bäddar vi för denna framtid? Helsingfors erbjuder de bästa och mångsidigaste möjligheterna till utbildning av alla kommuner i landet, men ändå avbryter alltför många unga sin utbildning. Många unga är helt enkelt vilse, och coronan har tillspetsat läget. Vi måste satsa mer på yrkesorienterings-, kurators- och psykologtjänsterna i skolorna, och nå också dem som inte går i skola. Den uppsökande ungdomsverksamheten är i en nyckelställning här, liksom frivilliga organisationer som Aseman lapset – Stationens barn. Jag var starkt engagerad för att de skulle få en ny samlingsplats då den i gamla busstationen inte kan fortsätta. Sedan måste vi i samarbete mellan polisen och stadens olika sektorer med krafttag komma åt det ökade och dödliga ungdomsvåldet på stan, icke minst bruket av knivar. Samtidigt är det viktigt att minnas att den stora majoriteten av ungdomen ingalunda är problemfall. Det lovar ändå gott för framtiden.

UNGDOMSRÅDET är ett av stadens specialorgan, vid sidan av äldrerådet, handikapprådet och några till. Ungdomsrådet har ändå en särställning, eftersom det representerar en invånargrupp som inte har rösträtt i val. Därför har rådet blivit en kanal för initiativ från unga direkt till stadsfullmäktige. Två gånger per år får rådets representanter delta i fullmäktiges möten, med yttranderätt. Många är de goda idéer som den vägen har kanaliserats till stadens beslutsfattande. Jag minns ett exempel, som via en motion av mig blev verklighet: möjligheten att ladda mobiltelefoner i bussar.

UNIVERSITETET är en viktig samarbetspartner för staden, och det gäller både utbildning och forskning. Vi har t.ex. varit aktiva för att få till stånd en svensk klasslärar- och barnträdgårdslärarutbildning i Helsingfors, och det har efter många om och lyckats. Redan nu ökar antalet behöriga svenska lärare i staden. Och HUS, där jag själv sitter i styrelsen, är ju ett gott samarbete mellan staden (och de andra nyländska kommunerna) och universitetet.

URBANISERINGEN är ett globalt fenomen, som knappast kan stoppas. Om nu inte coronaepidemin öppnar ögonen för hur sårbara tätt byggda stadsmiljöer kan vara. Urbaniseringen har varit snabb också i Finland, och Helsingfors har vuxit snabbt, till 650.000 invånare nu. Perspektivet att staden inom ett par-tre årtionden skulle ha 850.000 invånare kan dock vara överdrivet. Också Esbo och Vanda bygger ju i ilfart, kring Västmetron respektive järnvägen via flygplatsen. Åbo har faktiskt halkat ner till sista plats bland de sex största städerna, efter Helsingfors, Esbo, Vanda, Tammerfors och Uleåborg. I fjol ökade Helsingfors befolkning med bara 3.000 personer, men det kan vara en tillfällig svacka i tillväxten.

USPENSKIJKATEDRALEN hör till våra förnämsta sevärdheter i stan, och vi behöver inte alls bry oss om att en del turister lär tro att de är i Ryssland då det ser katedralen. Vi har ingen anledning att skämmas över att vi har också ett ryskt och ortodoxt kulturarv att förvalta. Tvärtom är det något att vara stolt över. Finland har alltid varit ett gränsland mellan öst och väst – i kulturell och religiös mening. Men naturligtvis inte politiskt.

UTSLAGNING av unga och unga vuxna är ett växande problem. Orsaken kan vara t.ex. oavslutade studier, arbetslöshet, bostadslöshet, alkohol- och drogmissbruk eller mentala problem. Det är de orsakerna som måste tacklas. Coronan har ytterligare tillspetsat problemen, och vidgat risken för utslagning också av äldre medborgare. Staden måste anslå resurser för att gå till roten med problemen, inte stanna på ytan med dem.

VACCINERINGEN mot coronaviruset har efter många initialsvårigheter börjat fungera rätt väl i Helsingfors. Det var t.ex. galet att personer i samma hushåll inte p.g.a. en liten åldersskillnad kunde få vaccin samtidigt. Men nu bör vi se framåt. Ju fler som vaccineras, desto starkare blir det kollektiva immunskyddet. Yngre årsklasser får ge sig till tåls in på sommaren, men vi går förhoppningsvis stadigt mot ljusare tider.

VALLGÅRDSDALEN engagerade jag mig för då den nya spåralinjen genom dalen planerades, men blev rätt ensam i stadsfullmäktige om att motsätta mig spårvägsdragningen. Nu gäller det att göra det bästa av situationen, och förutsätta att spåren dras med maximal hänsyn till naturen i dalen.

VARVET hör Helsingfors till, och måste få stanna kvar. Jag besökte nyligen varvet på inbjudan av dess vd, som råkar vara en gammal vän till mig. Jag kommer för egen del att göra allt i min makt för att tillmötesgå varvets rimliga önskemål om bl.a. en förlängd arrendetid för området. En av min första chefredaktör på HBL, Jan-Magnus Janssons finaste ledare var den där han bröt en lans för varvet som en del av näringslivet och stadsbilden.

VÅRDARNA är våra vardagshjältar i dessa coronatider. De har utfört det tyngsta jobbet, på hälsocentralerna och sjukhusen, med vaccineringarna, med smittspårningen o.s.v. Tillsammans med läkarna, ambulanspersonalen och andra yrkesgrupper i hälso- och sjukvården, förstås. Liksom lärarna och dagispersonalen. Alla de här personalgrupperna är värda vår högsta högaktning, och skulle vara värda erkänsla också rent materiellt. Gränsdragningarna kunde ändå bli svåra, och därför har staden beslutat belöna hela sin personal med idrotts- och kultursedlar – som också gynnar dessa utsatta branscher.

VÅRDREFORMEN har blivit bättre för varje ny modell som har lagts fram. Nu får Helsingfors bilda sitt eget välfärdsområde, som ju blir det till befolkningsunderlaget klart största i landet. Lite oklart är exakt hur förvaltningen kommer att ordnas, men klart är att vi inte kommer att behöva något särskilt ”landskapsval” i Helsingfors, utan det stadsfullmäktige som nu väljs fungerar också som välfärdsområdets högsta beslutande organ. Frågan är bara om det kommer att sammanträda i två olika skepnader, och det samma gäller stadsstyrelsen. Social- och hälsovårdsnämnden övergår rimligen till välfärdsområdets förvaltning, men oklart är vilket organ som ska ta hand om den preventiva hälsovård som förblir under kommunens ansvar – kanske kultur- och fritidsnämnden, eftersom idrottsverksamheten nära tangeras?

VÅRDÖ vill jag och SFP bevara som ett natur- och rekreationsområde, och inte göra till en ny tätt bebyggd stadsdel där mellan Degerö och Nordsjö. Hittills har det lyckats, men det kan nog bli strid om ön på nytt.

VÄGAVGIFTER skrev jag om under Trängselavgifter.

WALKERS kafé för yngre tonåringar kan tyvärr inte fortsätta i gamla busstationen, då Konstsamfundet planerar ny verksamhet i huset. Då jakten på en ny lokal pågick tog jag ett par gånger upp ärendet i stadsfullmäktige, och träffade också den driftiga verksamhetsledaren för Aseman lapset – Stationens barn (varför inte introducera ett ord på moderniserad Hesaslang också: Steissin skidit!)  för att se vad jag för min del kunde göra. Nu har problemet lyckligtvis lösts. Walkers behövs!

XENOFOBI ska utrotas med information och åter information, och här har också staden en uppgift. Helsingfors ska vara en inkluderande och välkomnande, multikulturell stad. Barn har sällan fördomar mot andra barn med annan hudfärg och annan etnisk bakgrund, utan de umgås naturligt och otvunget med varandra. Jag har sett det med mina egna barnbarn. Det finns alltså hopp, i takt med att vi börjar ha allt fler invandrarbarn i våra dagisar och skolor. De vuxnas fördomar och främlingsrädsla eller rentav -hat är svårare att bemästra. Jag brukar påminna de xenofoba om att varje människa är utlänning i alla andra utom ett enda land i hela världen, om att finländare i alla tider själva har flyttat till andra länder, såsom Sverige och USA, och fråga om de inte gillar att resa till andra länder för att se andra miljöer, kulturer och människor.

YRKESUTBILDNING är ett fullgott alternativ till gymnasiet, särskilt som ju yrkesskolor och -institut tack vare yrkeshögskolorna inte längre stänger några dörrar till att gå vidare om man så vill. Men framför allt behöver vi välutbildat folk också i s.k. icke-akademiska branscher och yrken. På svenskt håll i Helsingfors har vi både Prakticum och Arcada, som erbjuder mångsidig yrkesutbildning. Låt inte fördomar eller studentmössans statusvärde styra valet av den utbildning som passar var och en bäst!

ZONERNA i regiontrafiken väckte först ramaskrin, och som medlem i HRT:s styrelse under den förra mandatperioden tvingades jag urskulda mig med att beslutet om dem och om gränsdragningarna hade fattats av den föregående styrelsen. Utgångspunkten var ju avståndet till Helsingfors centrum, och zongränserna blev därför halvcirkelformade. Jag i Mosabacka hörde själv till dem som kände sig orättvist behandlade, då gränsen mellan B- och C-zonerna drogs precis vid kommungränsen, för tågens del mellan Parkstad och Dickursby. Längre västerut kommer man ju med en AB-biljett ända till Vandaforsen, för att inte tala om att man i Esbo kommer förbi Grankulla och med metron till Mattby.  Men det handlar alltså om avstånden…

Mest kritik rönte som väntat att Östersundom, så Helsingfors det är, hamnade i zon C, och inte minst att den s.k. spårabiljetten (enkel resa, utan byte) slopades. Det sistnämda vågar jag försvara, med ett konkret exempel: vilken var logiken i att man för en tågresa från Cetralstationen på fem minuter fick betala mer än om man satt i minst 20 minuter i nians spåra till Böle? Däremot har vi föreslagit att man skulle frångå kravet på att en biljett bör täcka minst två zoner, och att det alltså skulle finnas en A-, en B- och en C-biljett på samma sätt som det finns en D-biljett. Och då skulle ju ”spårabiljetten” återinföras i form av en A-zonsbiljett! Tyvärr befinner sig förslaget i motvind, inte minst p.g.a. att coronan drastiskt har reducerat antalet passagerare och därmed HRT:s biljettintäkter. Men vi har inte gett upp hoppet, bara tiderna normaliseras.

ÅKRAR och ÄNGAR har vi inte för mycket av i Helsingfors, och ska gärna bevara dem vi har. Åkrar finns framför allt i Vik, i anslutning till universitets anläggningar där. Vårt förnämsta, stora ängsområde är säkert det på Malms flygfältsområde. Och både åkrar och ängar har Östersundom, förstås. Om vi inte får bygga där och ställs inför valet att ”offra” Viks åkrar eller Malms ängar, skulle jag med förlov sagt välja att bygga på åkrarna. På Malms flygplatsområde finns sällsynta, ja delvis utrotningshotade både växt- och djurarter. Kossorna i Vik är visserligen sällsynta här i huvudstaden, men inte precis utrotningshotade.

ÅLDERSDISKRIMINERING är av ondo. Jag fick nyligen en mejl av en jämnårig klasskamrat på annan ort som inte gillade att jag ställer upp på nytt i kommunalvalet, utan uppmanade mig att ”gå i pension”. Jag blev så förnärmad att jag ännu inte har samlat mig till ett svar. Själv upplever jag att 68 (eller 72 vid mandatperiodens slut) inte numera är någon hög ålder. Jag anser också att det är viktigt för demokratins funktionsduglighet att alla åldersgrupper är representerade där besluten fattas. Också äldre medborgare ska få känna sig delaktiga, och kunna identifiera sig med stadsfullmäktige. Vet ni vad: jag lovar inte ens att inte ställa upp i nästa val, vid fyllda 72. Om jag får ha hälsan och inspirationen i behåll. Än så länge känner jag mig taggad, som det är modernt att säga.

ÄLDREBOENDEN behövs av olika slag: Servicehus där var och en har sin egen bostad, större eller mindre, för en person eller ett par, men med viss service såsom lunchmat, kanske en simbassäng, kanske frisör/barberare i huset, kanske avtalade hälsovårdstjänster o.s.v. Men också det som kallas avdelningsvård, där klienterna nog har egna rum, men där servicen fungerar dygnet runt. Och naturligtvis behövs också kronikeravdelningar på sjukhusen. Idealet är väl att servicen kan ”trappas upp” då behoven växer, endera så att klienten inte flyttar alls, eller så flyttar inom huset till ett boende med intensifierad vård. Just så fungerar det t.ex. i Folkhälsans seniorhus i Brunakärr, där min 98-åriga mamma bor. På tal om det, skulle vi knappt ha någon svensk äldrevård alls i Helsingfors utan  den tredje sektorns aktörer, med just Folkhälsan i spetsen. Att ”bo hemma” är förstås alltid det första alternativet, men det förutsätter att man både kan och vill göra det, och kräver en god hemvård, vid behov också hemsjukvård. Dessutom brukar jag påminna min mamma om att där hon bor, det är hemma. Därav citationstecknen kring ”bo hemma” här ovan.

ÄLDRERÅDET är ett av stadens specialorgan, som har i uppgift att avge utlåtanden och komma med initiativ i frågor som berör den äldre befolkningen. Och det gör ju det mesta: ingalunda bara hälso- och sjukvård, utan också t.ex. stadsplanering och trafik (inte minst från tillgänglighetssynpunkt), och kultur- och fritidsverksamheten.

ÄRTHOLMEN ska bli ett nytt havsnära bostadsområde, och väl så! Nu har planen ändå förkastats av förvaltningsdomstolen, på basis av vad vi nog påpekade redan då planen godkändes: trafiken blir ett problem, då man tänkt sig att en enda spårvagnslinje (nr 6, som skulle dras vidare dit) ska klara av den. Nu får vi se hur våra stadsplanerare tänkt lösa problemet.

ÖAR har vi många av i Helsingfors, och i enlighet med stadens nya maritima strategi ska allt flera av dem få båtförbindelse och bli tillgängliga för rekreation. Det är välkommet, jag misstänker att många helsingforsare aldrig satt sin fot på andra öar än Sveaborg och Högholmen. Ja, och på Brändö, Drumsö, Degerö, Jollas och Skatudden, förstås – som vi ändå inte längre betraktar som öar, eller hur? Förutom till Sveaborg där min mamma föddes och Högholmen där hon faktiskt också bodde som barn har vår släkt en särskild relation även till de svenska församlingarnas ö Lekholmen, där jag tillbringade mina första somrar då föräldrarna var ungdomsledare där.

ÖSTERSJÖN är Helsingfors pärla – eller var det kanske ändå tvärtom? Östersjön, och särskilt Finska viken, var i forna tider en förenande faktor, då man lättare färdades över havet än på land. Sedan gick järnridån rakt längs viken, men nu är havet åter en förenande faktor i alla riktningar. Tyvärr har Östersjön blivit ett av världens mest förorenade och övergödda innerhav. Helsingfors måste bära sitt ansvar för att stoppa nedsmutsningen, så att också kommande generationer kan simma i havet. Vi måste t.ex. sluta upp med att dumpa smutsig snö i havet. Jag har förresten själv varit engagerad i Östersjösamarbetet, genom att moderera flera konferenser i ärendet i hemlandet, men också i Bryssel och Gdansk.

ÖSTERSUNDOM tvångsfusionerades med Helsingfors för att huvudstaden skulle få mera mark att bygga på – och så har det gått som det har gått. Vi visste ju från början att Naturaområdena kunde sätta käppar i hjulet för bostadsbyggande i stor skala, och nu har Högsta förvaltningsdomstolen förkastat generalplanen. Själv hoppas jag att vi nog kan bygga en del i Östersundom, så att vi kan skona andra områden i Helsingfors, men inte så mycket som det planerades. Och hänsyn måste naturligtvis tas till natur- och miljövärdena, inklusive gamla kulturlandskap.

ÖVERSKOTT har Helsingfors länge haft i sin driftsbudget, i fjol hela 500 miljoner, ja 600 om man räknar hela stadskoncernen. De pengarna läggs ändå inte på hög, utan används i sin helhet till investeringar som är nödvändiga i en växande stad. Alternativet vore att sänka skattesatsen, och betala investeringarna helt med lån – som ska återbetalas med skattepengar. Så stora lån är inget lockande alternativ, men kan faktiskt bli verklighet då vårdreformen far iväg med två tredjedelar av Helsingfors skatteintäkter. Med det som blir kvar blir det inte lätt att göra överskott för at finansiera investeringara.

ÖVERSKRIDNINGAR av budgeten beviljas varje år, men 2021 är trycket extra stort då coronakonsekvenserna ska åtgärdas. Vi kom i samband med budgetuppgörelsen överens om att så kan ske, och processen är nu på gång.