Landmärken vill stadsplanerare och arkitekter gärna kalla de där onödigt höga husen de har börjat rita in i stadsbilden. Onekligen är de förstås landmärken i betydelsen av att de syns på långt håll. Men när de sedan alltför ofta är vanliga fyrkantiga lådor, låt vara mycket avlånga sådana, motsvarar de inte riktigt min uppfattning om begreppet landmärke. Sådana ska inte bara synas på långt håll, utan också avvika från det vanliga på annat sätt än med sin höjd. Kyrkor som Domkyrkan, Uspenskij-katedralen, Johanneskyrkan, Berghälls kyrka och varför inte också den mindre Agricolakyrkan med sitt höga, spetsiga torn – de är för mig landmärken. Liksom Stadiontornet, förstås, och kanske också klinikerna i Mejlans. Hur många tråkiga “miniskyskrapor” behöver vi i Helsingfors, egentligen?

Lassas hör till de stadsdelar där jag bott i Helsingfors. Det kan hända att många inte vet var Lassas finns, så därför kan jag tillägga att vi bodde bara några hundra meter från Norra Haga station. Det var här, i stadens hyresbostad på Krämarbackastigen, min blivande hustru bodde som ensamförsörjare med sina två små pojkar, som skulle bli mina bonussöner. Jag flyttade in med dem, och när vi väl hade gift oss och väntade vår gemensamma son hade vi turen att få en större hyresbostad i Åggelby.

Lillan är kanske ett lite tvetydigt begrepp. Somliga associerar säkert i första hand till minister Elisabeth Rehn, men om vi talar i Helsingforstermer duger inte Mäntsälä/Grankulla/Kyrkslättsbor. Nej, jag avser förstås Lilla teatern, som numera är en del av Helsingfors stadsteater och därmed en stadsägd kulturinstitution. Den lösningen är enligt mitt sätt att se utomordentlig: det tvåspråkiga Helsingfors stadsteater är tvåspråkig, låt vara med verksamhet på två olika ställen. Och kompletterar inte Lillan och Svenskan/Svenskis/Svenska teatern (kärt barn har minst tre namn) varandra väl? Och bägge kompletteras sedan av de duktiga fria teatergrupperna, som man bara kan vara full av beundran för. Nog har vi väl ett gott teaterutbud också på svenska i vår huvudstad, men det gäller att också från stadens sida slå vakt om det, med tillräckliga anslag och understöd.

Linbana till Degerö? Det ville en Facebookvän att jag skulle förorda, med motiveringen “kan de i Brasilien så kan vi”. Det kunde vara lätt att hålla med – om det inte vore för att man i Brasilien faktiskt också tillverkar passagarerflygplan, de Embraer-plan som också Finnair har (även om de nu visst börjar vara outsourcerade…). Vi har inte någon sådan industri. Nå, säkert kunde vi bygga en linbana, men jag vet inte tillräckligt om vare sig tekniken eller kostnadskalkylerna för att på rak arm kunna ta ställning. Det är viktigt att vara ärlig, och medge när man bara inte vet…

Lita är det man måste kunna göra, på den man ger sitt mandat i val. Då är det förstås till fördel om man känner personen i fråga, vilket i en liten kommun är möjligt men ganska svårt i en stad av Helsingfors storlek. Jag inbillar mig ändå att jag är känd för många Helsingforsväljare, kanske inte personligen, men åtminstone som ledarskribent i 27 år på Hbl och I dag-kolumnist under de tre senaste åren. Jag får ofta av för mig mer eller mindre obekanta personer höra att “visst känner vi ju dig”. Om jag under Husisåren lyckats vinna förtroende för mig, mina analyser och mitt omdöme, ja då kan det förhoppningsvis vara till nytta i valet.

Lokomotiv är Helsingfors i många avseenden för Finland. Här finns de ledande universiteten i landet, Helsingfors universitet och Aalto-universitet (jo, det senare delar vi ju broderligt med Esbo). Här finns den politiska maktens centrum, med riksdag, regering och president. Här finns också den ekonomiska maktens centrum, med den största koncentrationen av stora företags huvudkontor, intresseorganisationer och ekonomiska  forskningsinstitut. Här finns landets ledande bibliotek och andra, även unika kulturinstitutioner. Här finns den största kritiska massan av intellektuell kraft. Också stadens beslutsfattare bör inse att de är hela landets lokomotivförare. För mig ligger det förresten nära till hands att jämföra Helsingfors ledande ställning med just ett lokomotiv. Dels har jag från mödernet haft lokförare i släkten (morfars far och hans äldsta av många bröder), dels har jag miniatyrjärnvägar som en hobby – låt vara att mitt mini-Europa till landskap fascinerar mig mer än själva banorna och tågen.

Luften vi alla andas är i allmänhet storstäders största miljöproblem. Tänk bara på Londons klassiskt berömda smog, blandningen av smoke och fog, eller på de städer i bl.a. Japan och Kina där många rör sig ute bara med andningsskydd. I Helsingfors är vi som tur är mer lyckligt lottade: färre och renare bilar, stränga restriktioner för utsläpp från de industrier och kraftverk som finns kvar på stadens område, mindre tätt byggande och kanske framför allt vårt relativt öppna läge vid havet, som omger stadskärnan från tre håll. Men också vi måste se upp. Då lufttrycket och vädret är mindre gynnsamt, är stadsluftens kvalitet ibland bara “tillfredsställande” eller “nöjaktig”. Det ligger i Helsingforsluftens intresse till exempel att bilparken förnyas, att fartygen som lägger till renar sina avgaser och att miljökraven överlag är stränga. Och så vore jag beredd att med en trängselavgift/vägtull enligt modell från bland annat Stockholm begränsa den biltrafik i stadens centrum som andra kommuners invånare står för.

Lån ska Helsingfors i princip inte ta för den normala verksamheten, den “dagliga driften”, som bör bekostas med skattemedel, avgifter och övriga intäkter. Lån kan och bör man fortsättningsvis ta för investeringar, som ofta sträcker sig över längre tidsperioder och som gagnar staden och dess invånare, även ekonomiskt.

Lönetillägg för personal i till exempel vårdyrkena, i form av “dyrortstillägg”, språktillägg eller motsvarande, måste Helsingfors sannolikt tillgripa i växande utsträckning för att lyckas värva kompetent och språkkunnig personal i konkurrens dels med andra orter, dels den privata sektorn.