Ålandsmodellen med internationellt garanterad demilitarisering, självstyre och garantier för det svenska språket är naturligtvis skräddarsydd för just Åland. Men visst kan den till tillämpliga delar erbjudas som en modell för konfliktlösning på andra håll i världen.
Åldersdiskriminering är ett verkligt problem i arbetslivet, där redan de som är över 50, för att inte tala om över 60, och alldeles särskilt kvinnor, inte så lätt får nya jobb och alltför lättvindigt rationaliseras bort. Varför inser inte alla arbetsgivare vilken resurs erfarna arbetstagare är? Och då det talas om att vi skulle ha ett alltför starkt uppsägningsskydd missar man nog det här problemet.
Åldring vill alla äldre inte kalla sig, men i någon fas blir vi väl ändå åldringar? Den fasen är förstås individuell. Och i takt med att livslängden förlängs förskjuts också den fasen uppåt. Ska vi säga att den nu ligger vid 95? Min mamma är 92, och jag skulle ju inte våga kalla henne åldring… Och för säkerhets skull skriver jag om – äldrevården under Ä.
Åsiktsfriheten är mycket väl tryggad i Finland, men så ingalunda i stora delar av världen, börjande med vårt östra grannland där oliktänkare förföljs. Vad kan vi göra? Först och främst föregå med gott exempel, och marknadsföra det. Och sedan genom att via EU föra en dialog med de länder som inte lever upp till den standard vi förutsätter av våra samarbetsparter. Börjande med Ryssland. Det är en sak om åsikts- och yttrandefriheten friheten inte fungerar perfekt, men sjufalt värre om de som försöker framföra avvikande åsikter riskerar liv och lem.
Återhållsam måste varje klok människa – t.o.m. politiker – nu vara då det gäller att ställa krav på nya, dyra förmåner. Just nu måste vi koncentrera oss på att ta hand om våra allra mest utsatta samhällsgrupper. Jag har säkert syndat själv i dessa valteser med att ställa upp nya mål som kostar, men så är de ju avsedda för en hel fyraårsperiod, och i många fall längre än så.
Återvinning är ett praktexempel på det som med ett modebegrepp kallas win-win. Vi sparar på begränsade råvaror såsom metaller, och skonar samtidigt naturen från avfall. När ska vi få ett samnordiskt + baltiskt pantsystem också för burkar och flaskor som säljs inom ramen för det som förr kallades tax-free, alltså på båtar och flygplatser? De mängderna är långt ifrån försumbara.
Åtstramning är aldrig angenämt, men från privatekonomin vet vi att ingen i längden kan leva över sina tillgångar utan måste anpassa utgifterna efter inkomsterna. Men då måste vi undanta stödet till dem som har det sämst. Ibland är ”osthyvelsmetoden” sist och slutligen bäst, men vi måste också kunna prioritera!
Äktenskap som term associerar för många till ett partnerskap mellan man och kvinna. Så borde det ju principiellt och rent etymologiskt inte vara. Men varför inte gå in för det president Niinistö kastade fram, tyvärr för sent för att det skulle ha kunnat beaktas då riksdagen röstade om medborgarinitiativet: ”pariliitto”, som lite otympligt kunde översättas till ”parskap” – eftersom begreppet partnerskap redan har getts en lite annan innebörd, som ett alternativ till äktenskap. Om kyrkan avstår från sin rätt att viga till äktenskap, skulle samhället behandla alla ”parskap” juridiskt och ekonomiskt lika, och så skulle varje trossamfund fritt få bestämma vilka man viger eller välsignar.
Äldrevård behöver vi allt mer av, då livslängden förlängs, även om också de äldres hälsotillstånd förbättras. Den enda framkomliga vägen är att ta hela skalan i bruk, från hemvård för dem som både vill och kan bo hemma, över anhörigvård i hemmet, serviceboende och äldreboende av olika slag, och fram till långvård och kronikervård av olika slag. Och terminalvård inte att förglömma för dem som behöver det, även om det är obehagligt att tala om den. Det säger sig självt att skalan också rör sig från låga till höga kostnader för samhället.
Ärlighet varar som känt längst, också i politiken. Jag försöker vara ärlig, också då det finns en risk för att inte glädja alla inom det egna partiet.