Precis som inför kommunalvalet 2012 bygger jag här upp mitt valprogram inför riksdagsvalet i form av en alfabetisk lista över nyckelord, som det ska vara lätt att hitta och slå upp i. I dag, precis två månader före valet den 19 april, börjar vi med bokstaven A:

Alkoholpolitiken måste syfta till att minska alkoholskadorna och de kostnader de medför för både individer och samhället. Förmyndarskap är ändå inte rätt metod och prispolitikens utrymme begränsas av billig import. Finländarna måste lära sig att bruka, inte missbruka alkohol.

Anhörigvården är, då den fungerar, en win-win-modell. För de äldre, sjuka eller handikappade som kan och vill bo kvar i hemmet och som har turen att ha en anhörig som vill ta hand om dem, är det oftast en angenämare vårdform än institutionsvård. Och för samhället är det även med höjda ersättningar till de anhöriga och längre avlösningstider en avgjort fördelaktigare lösning. Folkpensionsanstalten ska sköta ersättningarna, som i princip bör vara lika i hela landet.

Ansvar för varandra måste vägleda oss på alla samhällsområden. Samhället bär det övergripande ansvaret för välfärden och välbefinnandet, men vi måste också bära ansvar för varandra – i familjerna, i skolorna, på arbetsplatserna, grannar emellan, i organisationer, ja överallt där människor umgås.

Arbete är själva grundpelaren för vår välfärd. Alla som kan och vill ska ges möjlighet att arbeta och lyfta en lön som man klarar sig på. Många arbeten, t.ex. i vården och utbildningen, är nu alltför lågt värderade.

Arbetskarriärerna bör kunna förlängas i takt med att livslängden ökar. Den lägre pensionsåldern borde helst stegvis höjas från 63 till 65, men naturligtvis med reservation för fysiskt eller psykiskt tunga yrken. Men framför allt ska det vara möjligt att frivilligt stanna kvar i arbetslivet längre än till 67 års ålder, så att pensionen stiger för varje år man jobbar längre. Deltidsjobb och distansarbete ska kunna erbjudas för att främja en högre faktisk pensioneringsålder.

Arbetslöshet är ett gissel för både individerna och hela samhället. I stället för att piska arbetslösa att ta emot ett arbete utanför den egna branschen och yrkesinriktningen, arbete på annan ort eller ett lägre avlönat arbete än det man tidigare haft, kunde samhället locka till detta genom att erbjuda skattelättnader. Det skulle också samhället vinna på.

Arbetslöshetsskyddet bör inte försvagas, eftersom det ska erbjuda trygghet också för den arbetslösas familj. Den som vill kunde tvärtom erbjudas en högre ersättningsnivå, under en i motsvarande grad förkortad tid.

Arvsskatten får inte skärpas, utan helst lindras så snart statsfinanserna erbjuder en möjlighet till det. Arvsskatten för företag som stannar inom familjen borde ersättas med en skatt först om och då arvsandelen realiseras, men inte mätas ut så länge pengarna stannar i företaget.