Alexen är väl ett gott exempel på en lyckad gågata? Men minns ni debatten då den planerades? Affärerna protesterade av rädsla för att mista kunder. Fotgängare protesterade mot “halvmesyren” med spårvagnar och en viss biltrafik i mitten. Och så revs ju gatan upp vart och vartannat år. Men är inte slutresultatet nu ganska gott? Vi behöver fler gågator i centrum, som andra storstäder har, men inte så att nödvändig och rationell biltrafik i centrum omöjliggörs.
Anhörigvård är ett win-win-koncept. Den som vill bo hemma trots stigande ålder, svaghet och sjukdom ges en möjlighet till det. Den anhöriga som sköter sin kära får en ersättning som vittnar om samhällets uppskattning och ger en liten guldkant på tillvaron. Och staden = skattebetalarna vinner stort, jämfört med den vård på anstalt som blir mångdubbelt dyrare. Men för att det hela ska fungera behövs det en tillräckligt stor ersättning (staden vinner ändå enormt på affären), kompletterande hemvård för att avlasta anhörigvårdaren och vårdperioder som tillåter vila för anhörigvårdaren. Jag vet, för min mamma var anhörigvårdare för min pappa i flera år, tills bördan blev henne övermäktig.
Arbetsplatser har vi ju så många av i Helsingfors att vi kan erbjuda sådana också till grannstädernas och -kommunernas invånare. Ändå måste vi slå vakt om dem, eftersom de betyder skatteintäkter. I en storstad ska det finnas rum också för liten och medelstor industri, hamnar, kraftverk och annan infrastruktur. Och vi behöver särskilt sådana arbetsplatser som attraherar unga. Helsingfors behöver en långsiktig arbets- och näringsstrategi.
Arbis är ett omistligt “svenskt rum”, som måste värnas som en svensk enhet. Om det behövs synergieffekter, skapa då ett gemensamt tak för de svenska arbetar- och medborgarinstituten i huvudstadsregionen med fortsatt verksamhet på alla orter. Då kan det sammantagna kursutbudet breddas.
Asfalt är ingen självklarhet i många stadsdelar. Helsingfors har alltjämt många sandgator och -vägar. Vår hörntomt i Mosabacka har asfalt på den ena gatan, men sand på den andra, trots att det i tjugo år har talats om asfaltering. Låt invånarna välja! En del vill ha asfalt, andra inte.
Ateneum är en kronjuvel i stadens kulturliv, där konstmuseet ligger på stadens mes lättillgängliga plats. Har ni redan sett Schjerfbeck-utställningen?
Avlönad stadsstyrelse – vill vi ha en sådan? Jag har inte avgjort min ståndpunkt. Å ena sidan har vi ju stadsdirektörskollegiet som redan är valt på politiska grunder. En anställd stadsstyrelse vore lite tårta-på-tårta. Men visst är arbetsbördan så stor att de demokratiskt valda stadsstyrelsemedlemmarna, bland dem också företrädare för partier som saknar representation balnd stadsdirektörerna, har lite svårt att kombinera uppdraget med sina heltidsjobb. Jag måste fundera vidare.