Å är världens “svenskaste” bokstav, som ju inte finns i andra språk än de skandinaviska. Den står därför som ett slags symbol för svenskan, också i Finland. Vilken lycklig slump att det allra svenskaste av allt svenskt i Finland börjar på Å: Åland! Åland är guld värt för landets tvåspråkighet: medan många mer eller mindre tvåspråkiga finlandsvenskar på fastlandet – i “riket” – alltför ofta är lata med att kräva betjäning på svenska, håller ålänningarna på sin rätt. Och det gäller inte minst de åländska landskaps- och kommunmyndigheterna i förhållande till statsmakten. Deras principfasthet gynnar också vårt tvåspråkiga Helsingfors.
Åbo är Helsingfors företrädare som huvudstad – tror Åboborna. Och det är inte sant, och det är inte sant, för som en del av det svenska kungariket hade Finland nog bara en egentlig huvudstad, och den hette Stockholm. Men vi kan ju låta Åboborna tro att staden varit huvudstad, det kan stärka deras självkänsla. De har ju ett Helsingforskomplex, som bäst illustreras av att de tror att vi har ett Åbokomplex. Varför skulle vi ha det? Vi låter Åbo hållas, de har ju sin senap – aj, nej, inte har de den heller nu längre … Men sin senapsfabrik har de ju kvar, den där ålderstigna byggnaden nära hamnen som fanns avbildad i silhuett på tuberna …
Åderlåtning har svenskan och de svenskspråkiga i Helsingfors drabbats av under de senaste decennierna. Inte så mycket i form av emigration till Sverige, såsom andra delar av Svenskfinland, utan snarare i form av en utflyttning till kranskommunerna: framför allt Esbo, men också Vanda, Sibbo, Kyrkslätt, Sjundeå, Ingå och ännu längre bort. Men i stället för att krypa i stoftet och våndas över reduceringen bör vi påminna oss själva om att Helsingfors alltjämt är den kommun i Finland som har det största absoluta antalet svenskspråkiga, cirka 35.000. Det är mer än var tionde finlandssvensk, motsvarar en lite större stad och andelen svenskspråkiga är lika stor i huvudstaden som i landet som helhet. Och just detta är den svenska folkgruppens styrka: vi finns också i huvudstaden, inte bara i periferierna såsom de flesta språkminoriteterna i Europa.
I Åggelby bodde vi några år på åttiotalet i stadens hyreshus på Byäldstevägen innan vi byggde hus i Mosabacka. Vi trivdes bra, inte minst tack vare närheten till släktens stadsdel nummer ett, Kottby, där vår son gick i samma Malva-dagis på Pohjolagatan 2 där mina kusiner hade gått trettio år tidigare. Och i samma hus där de hade bott, och min kära mommo bodde då. Världen är ibland liten.
Åkrar har vi inte mycket av i Helsingfors längre. Här norröver där vi bor är vi dock privilegierade, för vi har alldeles i närheten några av de där stadens åkrar där stadsborna på sensomrarna fritt får plocka ärter och solrosor. Hur ont vi än har om tomtmark för bostäder, hoppas jag innerligt att vi kan bevara de här åkrarna.
Åldersdiskriminering ser vi alltför mycket av i dag. Vår familj har själv upplevt det, då min hustru efter att hon självmant hade lämnat sitt mångåriga jobb på grund av att arbetsuppgifterna radikalt förändrades, aldrig har lyckats få ett nytt. Och då var hon bara 50+. Kloka arbetsgivare borde förstå vilken resurs mogna arbetstagare är, som också kan hjälpa yngre på traven i jobbet. Staden bör i sin personalpolitik föregå med gott exempel.
Åldringar ska man ju helst inte längre kalla äldre människor, utan de ska visst kalla seniorer. Och det är klart att nyblivna pensionärer numera sällan känner sig gamla och skröpliga, utan är friska och alltjämt statistiskt kan ha upp till en tredjedel av livet framför sig. “Ålderdomen” infaller allt senare, i takt med att vi lever längre och är friskare än tidigare generationer var vid samma ålder. Men jag undrar hur många låt oss säga 95+-åringar som skulle ta illa upp för att kallas åldringar. Ändå föredrar jag att skriva om Åldringsvård i morgon, under Ä som i äldrevård.
Ångbåtar har vi tyvärr inte många kvar av i Helsingfors, och de vi har ska vi hoppas att vi får behålla.
Ångest drabbar beslutsfattare ibland – man talar ju om beslutsångest. Tveksamhet kan vara en dygd, så länge man vill ta reda fakta och väga argument mot varandra, men förr eller senare måste man övervinna sin tveksamhet och ångest, och modigt fatta sitt beslut. Men:
Ångra sig bör man ändå öppet och ärligt ibland kunna göra också i politiken, på den punkten duger Edith Piafs klassiska recept inte. Ta till exempel det förhastade beslutet i våras om omvälvningarna i de svenska skolorna. Här finns en beställning på ångerköpta beslutsfattare.
Åshöjden – det forna ASL, Andra svenska lyceum – hör till de skolor som berörs. Här gick vår son i höstadium och jag försvarade redan på min tid på Hbl skolan där den ligger “mitt i Helsingfors”. Ändå anser jag att det var illa att börja splittra den musikhelhet som har byggts upp vid Tölö torg.
Åsnebryggor har jag använt mig av några gånger i detta ABC för Helsingfors. Men varifrån kommer begreppet? Det försvinner tydligen i historiens dunkel, men redan Euklides använde begreppet pons asinorum (fast kanske på grekiska) i ett teorem, om också i en annan bemärkelse än vår nuvarande, vardagliga. Åsnebryggor kan komma väl till pass i politiska tal, då man vill behandla olika ämnen … Begreppet för också osökt (!) tankarna till
Åsnor, som det nog finns av också i politiken. Och då tänker jag inte på det respekterade amerikanska parti som traditionellt använder åsnan som sin symbol, utan på vår inhemska politik. Osökt – åter en gång – kommer jag att tänka på ett visst parti för vilket det alltid finns bara enkla lösningar på alla, också komplicerade, problem. Det partiet blir nog lätt till allmänt Åtlöje. För att ta fasta på ett tips av en Facebookvän: hellre en Björn i politiken än tio åsnor som för allt åt skogen.
Åtaganden bör man som känt hålla fast vid. Här i Mosabacka blev vi först nyligen ålagda en rätt liten avgift för att staden övertog allt ansvar för skötseln av gatorna/vägarna inklusive de icke-existerande trottoarerna vid vår gata (väg). Återstår dock att se vad stadens åtaganden är värda. Vi hade så sent som för ett par år sedan en låda för sandningssand som en lastbilschaufför som bor granne med oss hade lyckats utverka för att klara av den isiga backen vid vår knut. För ett par snörika vintrar sedan råkade en plogbil krossa lådan, som redan före det hade stått tom i några år, och någon ny har vi inte sett till. Nå, värre är ju gårdsbolagens kontra stadens ansvar för isiga trottoarer och nedfallande istappar. Spelreglerna kräver ytterligare klarläggningar.
Återanvändningen och Återvinningen måste effektiveras i Helsingfors, och den börjar med sortering av avfall. Vi har färska bittra erfarenheter i Mosabacka, där uppsamlingsbehållarna för glas på det centralt belägna lilla torget för ett par år sedan drogs in. Nu förväntas vi föra burkar och flaskor som inte kan returneras eller återanvändas i det egna hushållet över järnvägen – just så mycket längre att det för många som saknar bil helt säkert reducerar återvinningsgraden. I gårdsbolag – det må sedan handla om ägar- eller hyresbostäder – bör man förstås sortera avfallet redan inom den egna gården eller det egna kvarteret. Men glöm inte heller småhusområdena!
Återhållsamhet är förvisso en dygd, också i politiken. Och det är klart att den dygden bör tillämpas särskilt på samhällets finanser. Vi har i dagens Europa sett hemska exempel på vad motsatsen kan leda till. Helsingfors stads ekonomi är ändå i rätt gott skick, och det finns ingen anledning att sätta staden och dess invånare på svältkur. Någon Åtstramning behöver vi alltså inte.
Åverkan på både allmän och privat egendom bör självfallet beivras – alltså bekämpas, jag undrar hur många unga som tror att det lite ålderdomliga ordet är synonymt med gynnas … Graffiti är väl det största enskilda problemet, som kostar staden stora pengar. Bara de ivriga konstnärerna skulle nöja sig med att klåttra på de betongväggar som anvisats för dem. Men nog grämde det också till exempel att ett litet lusthus i parken här i Mosabacka måste avlägsnas sedan först fönstren hade krossats och sedan någon helt uppenbart hade börjat såga (!) sönder resten.