Barnen är viktigast, eller hur? Bara barnbarnen är kanske ännu viktigare… Helsingfors måste vara en så barnvänlig stad att barnfamiljer inte ska behöva flytta ut till kranskommunerna för barnens och deras trivsels skull. Dagis på det egna modersmålet måste vara tillgänglig nära hemmen. Och språkbadsdagis för dem som vill. Grundskolans lägre klasser ska likaså erbjudas nära hemmen, sedan kan man resa lite längre till de högre klasserna, gymnasium, yrkesutbildning och så vidare.
Biblioteken är något av det allra värdefullaste vi har. Men är jag den enda som inte riktigt orkat engagera mig i debatten om centralbibliotekets placering? Det är ju närbiblioteken som är viktigast för det stora flertalet invånare! De måste tryggas, och utvecklas. Och skolorna kunde gärna intensifiera sin “biblioteksundervisning”, det vill säga hjälpa barnen på traven i att utnyttja bibliotekstjänster. Själv fick jag i tiderna specialtillstånd att börja låna från vuxenavdelningen sedan jag hade läst alla barn- och ungdomsböcker av minsta intresse. Men det är klart: dagens barn har så mycket annat göra, på gott och ont.
Bilar och Bussar måste kunna samsas på våra gator! Själv har jag inte bil, ja inte ens körkort, och är alltså helt beroende av en väl fungerande kollektivtrafik. Jag behöver inte bil. Men jag är ingen bilhatare, utan förstår att många behöver bil för att ta sig till jobbet, i själva jobbet, för att transportera barn till och från fritidsaktiviteter, för att frakta uppköp, för att ta sig ut till landet och så vidare. Eventuella vägtullar ska naturligtvis inte gälla helsingforsare i den egna staden, utan på sin höjd bilar från grannkommuner som vill köra längre in i stan än till närmaste metro- eller tågstation – där det kunde finnas gratis P-platser! På busstrafiken har jag hur många synpunkter som helst, men återkommer t.ex. till zonbiljetter på bokstaven Z som annars är så svår att hitta ord på… Men varför saboterades busstrafiken till exempel i Kronohagen nyligen? Och varför går de två bussarna från tåget i Malm till mitt Mosabacka samtidigt, i stället för “turvis”? Ibland tror jag att de som planerar rutter och tidtabeller aldrig åker buss själva…
Borgbackenupphör aldrig att fascinera barn, unga och lekfulla vuxna. Hutlöst dyra har biljetterna ändå blivit även för mindre barn. Nå, den skattefria vinsten går ju till välgörande ändamål, så länge EU:s konkurrensregler tillåter skattefriheten. Men varför har svenskan satts på undantag i skyltningen? Det är förstås inte staden som bestämmer om den, men visst kunde man påpeka missförhållandet.
Bostadspolitiken hör till stadens kärnuppgifter, låt vara att den också är beroende av statens beslut och åtgärder. Mycket har gjorts för att äntligen eliminera bostadslösheten, som är en av de värsta skamfläckarna i vårt välfärdssamhälle. Men bristen särskilt på mindre hyresbostäder är alltjämt skriande, och måste åtgärdas med samfällda insatser av staten, staden, stiftelser och den privata sektorn. En central orsak till problemet är bristen på tomtmark, och här kunde staten stöda staden genom att ställa tomter och fastigheter som blir överflödiga till förfogande.
Bulevarden kommer alltid att ha en speciell plats i mitt helsingforsiska hjärta. Då jag föddes bodde vi på Nylandsgatan och jag tillbringade en del av dagarna hos en parktant i Gamla kyrkans skvär, så jag måste ha frekventerat Bulevarden dagligen i min barnvagn. Femton år senare, då jag blev SU-are, vistades jag en hel del på SFP- och SU-kansliet i Pensions-Varmas hus på Bulevarden 7, översta våningen. Då jag hade råd åt jag gärna fyllda paprikor på hädangångna Mexico Grill i Klaus Kurkis hus. Och min mamma hade i sin ungdom gått i Bullan mitt emot SU-kansliet. Nostalgi så det förslår.
Busholmen är ett intressant projekt, och det är fint att de svenska fonderna och stiftelserna har mutat in ett svenskt kvarter i den nya stadsdelen. Ibland är jag bara lite orolig för hur det ska gå med de gamla “svenska rummen” då vi får nya.