ABC för Helsingfors: D som i Dagis och Demokrati

Dagis lägger – vid sidan av hemmet, förstås – grunden för barnens skolgång och vidare utveckling. Dagvård på modersmålet bör kunna erbjudas så nära hemmet som möjligt, eller så att barnet behändigt kan föras till och från dagis på mammas eller pappas väg till och från jobbet. Privata daghem bör kunna komplettera det kommunala dagvårdsnätet på samma ekonomiska villkor. Gränsen vid övergången från dagvård över förskola till grundskola kan gärna vara “glidande”: för varje år som går närmar sig dagisvården förskola, som i sin tur är förstadiet till grundskolan. Den så kallade subjektiva rätten till dagvård är barnets rätt, inte föräldrarnas! Barnet har rätt till den stimulans och de impulser en social samvaro med andra barn och utbildad personal kan ge. Tillgången till behörig personal är en grundläggande förutsättning för en god dagvård. Den svenska barnträdgårdslärarutbildningen som startat i Helsingfors underlättar läget här. I svenska daghem bör man konsekvent försöka använda svenska, även om många barn kommer från tvåspråkiga eller finska hem. De har ju valt svensk dagvård för att barnen ska lära sig svenska! Språkbadsdaghem kan sedan komplettera utbudet.

Demokratin är så självklar att vi inte alltid förstår att värna den. Och ändå borde den utvecklas för att svara m0t moderna krav. I en stad av Helsingfors storlek hamnar demokratin lätt i kläm. Insynen i stadsfullmäktiges, stadsstyrelsens och nämndernas – för att inte tala om förvaltningens – arbete är inte alltid den bästa. Om jag blir vald till fullmäktige, lovar jag att informera och vara anträffbar! Ännu svårare att få demokratin att fungera skulle det vara om städerna i huvudstadsregionen skulle gå samman till en miljonstad. Just demokratin är därför ett av de främsta argumenten mot en kommunfusion i vår region. I stället bör kommunerna samarbeta kring allt det som måste skötas över gränserna. Och för att demokratin ska fungera behövs det ett demokratiskt valt regionalt organ för att övervaka den verksamheten. Sedan borde demokratin utvecklas också inom stadens gränser, med stadsdelsråd och -föreningar som ges status av remissinstans och rentav kan få avgöra lokala ärenden. Och det behövs inte bara rådsorgan på geografisk grund, utan också på så att säga demografisk, åtminstone ett ungdomsråd och ett äldreråd med reella befogenheter.