Hamnarna hör till stadsbilden i Helsingfors och fler av dem ska inte gömmas undan långt utanför centrum. De vita och röda Stockholmsbåtarna hör hemma just där de nu lägger till vid Skatuddskajen respektive Olympiakajen (medan den där ena strykfula, neongröna Tallinnbåten gärna får hållas längre bort, i Västra hamnen…), och isbrytarna hör likaså till där vid Skatudden. Men visst var det välkommet att områden som Busholmen och Fiskehamnen kunde frigöras för ett havsnära boende och kontor. Och vad vore Helsingfors utan fiske- och turistbåtarna vid Salutorget och alla småbåtshamnar…
Hanken har jag själv studerat vid, låt vara bara språk: bättrade på min korta skoltyska, läste ryska i ett par år så att jag förstår och kan tala en del, och smakade lite på nybörjarfranska. Jag har aldrig accepterat Hankens rykte som något slags sekundautbildning för rikemansbarn som ska ta över pappas firma. Hanken är en internationellt konkurrenskraftig högskola, som vid sidan av de tvåspråkiga Helsingfors universitet och Aalto-universitetet samt svenska Åbo Akademi är en grundsten i den finlandsvenska högskoleutbildningen – och identiteten.
Havet omfamnar Helsingfors, utan havet vore Helsingfors inte Helsingfors. Det betyder att staden har ett särskilt intresse av att värna om Finska vikens och hela Östersjöns hotade havsmiljö. Nolltolerans bör råda då det gäller egna utsläpp i havet (det gällert också snödumpningen), och Helsingfors bör både nationellt och internationellt vara en aktiv förkämpe för en ren havsmiljö.
Hbl eller mer familjärt Husis var min arbetsplats i 27 år. Under alla dessa år hade jag privilegiet att skriva ledare, vilket jag stortrivdes med. Mest skrev jag om rikspolitik, men också om både lokala och internationella teman. Min förhoppning är att jag i det jobbet, och som I dag-kolumnist under de senaste tre åren, lyckats bygga upp ett förtroendekapital som nu kan bära mig till en plats i stadsfullmäktige. För att travestera min forna chef Jan-Magnus Jansson: en opinionsskribent och kommentator som inte sysslar med politik är som en kirurg som aldrig har opererat. Har ni förresten hört definitionen av en svensk helsingforsares dödsfruktan: att veta att Husis kommer ut dagen efter ens död, men man inte kan läsa den.
Helsingfors är, och har alltid varit min stad. Här är jag född, av helsingforsiska föräldrar, och här har jag bott i 44 av mina snart 60 år. Också då jag från två och ett halvt till aderton års ålder bodde i Pernå, där pappa var präst, var “stan” aldrig Borgå eller Lovisa, utan helt självklart Helsingfors. Då vi åkte buss till stan för att besöka mommo och mofa och farfar och faster (farmor hade dött tidigt) eller kusinerna, tävlade min bror och jag om vem som fick syn på den första blå bussen någonstans i Mellungsbacka och den första spåran i Arabia. I Helsingfors har jag bott i Rödbergen som barn, och som vuxen i Kottby, Forsby, Lassas, Åggelby och sedan drygt tjugo år i Mosabacka.
Hemvården är en värdefull del av äldrevården. Den möjliggör – för dem som vill – att få bo kvar hemma längre än annars. Var och en kan välja de tjänster man behöver, förhoppningsvis också på det egna modersmålet. Min snart 90-åriga mamma nöjer sig tillsvidare med att bli duschad en gång i veckan. Men hemvårdens resurser måste tryggas, det vinner både de äldre och staden på. Också en omfattande, daglig hemvård kostar ju bara en bråkdel av vården på anstalt. Det kallas visst med ett modeord win-win-koncept.
HIFK är en omistlig del av Helsingforssvenskarnas identitet, det må sedan gälla ishockey eller andra idrottsgrenar. Jo, jag vet att verksamheten inte längre är i helt svenska händer, men ändå.
HOK-Elanto har alltid för mig varit en symbol för Helsingfors. Eller närmare bestämt Elanto, av vilka det fanns minst tre i Kottby i min barn-och ungdom. HOK kom in i bilden för mig först då jag bodde i Åggelby, och visst var det sedan en välsignelse då “vänsterns” Elanto och det “borgerliga” HOK gick samman till ett starkt regionalt andelslag. I årets val till HOK-Elantos fullmäktige blev jag trea bland SFP:s kandidater, och eftersom jag nu är förste suppleant för hela det borgerliga valförbundet med dess 21 av 60 medlemmar, kommer jag säkert att sitta med på varje möte. Som hängiven stamkund tänker jag ta uppdraget på allvar.
Huvudstaden är inte som vilken storstad som helst. Vår store finlandssvenske sociolog Erik Allardt har betonat vikten av att den svenska minoriteten – eller egentligen nationaliteten – i Finland är närvarande i republikens centrum, i huvudstaden. Detta skiljer oss från de flesta andra språkminoriteter i Europa, som ofta finns bara i periferierna. Se där en av hemligheterna bakom svenskans trots allt starka ställning i Finland. Därför måste vi slå vakt om de svenska positionerna i huvudstaden.
Hyresbostäder behöver vi mer av i Helsingfors, både större för dem som inte vill ha hela sin förmögenhet bunden vid en ägarbostad, och mindre för de unga som behöver sin första bostad men inte har möjlighet att köpa en, och inte minst för det ökande antalet ensamboende. Och fler hyrestomter, för sådana (som vi) som inte har råd att köpa både tomt och hus på en gång.
Hälsan är den första förutsättningen för vår välfärd och hälsovården ett av kommunernas kärnansvarsområden: från mödra-och barnrådgivning över skolhälsovården till hälsocentralerna och sjukhusen. Hälsovården kan strängt taget inte bli för dyr, det är snarare brister i hälsovården som i längden kan stå sig dyra. All förebyggande vård sparar resurser. All vård som sätts in i ett tidigt skede är bättre och dessutom billigare än den som sätts in sent. Då social-och hälsovårdens strukturer nu ska reformeras, måste vi slå vakt om hälsocentralerna som basen för hela systemet.
Högholmen har en särskild plats i vår familjs hjärta, eftersom min mamma faktiskt bodde där i sin tidiga barndom. Till min morfars yrken hörde nämligen ett värv som björnskötare där. Jag undrar om det var därför jag fick mitt namn…