Idrott sysslar jag tyvärr inte själv med, inte ens på åskådarbänken. Jo, jag vet att man åtminstone regelbundet borde motionera, och jag har inget emot att gå, cykla eller simma – det blir bara alltför sällan av. Men visst ska vi uppmuntra alla, och särskilt barn och unga, att delta i idrottslivet -var och en enligt sin egen läggning och sitt eget intresse. Idrottsföreningar som HIFK gör ett ytterst värdefullt arbete, det mesta på frivillig bas. Stadens uppgift är dels att ekonomiskt understöda dessa föreningar, dels att bygga och upprätthålla idrottsanläggningar av alla slag. Den nya generationens simhallar typ Backasbrinkens (jo, så heter visst Mäkelänrinne på svenska…) på Backasgatan och den i Östra Centrum visar vägen. Sedan finns det förstås de som låter sig störas av evenemang som City-Marathon. Lite mer ömsesidig respekt och tolerans, tack!
Information är en första förutsättning för att demokratin och medborgarinflytandet ska fungera. Det man inte känner till har man också svårt att ta ställning till och påverka. Tänk bara på stadsplaneringen i din närmiljö, eller vad som planeras med dagvården, skolorna eller biblioteken i din del av staden. Internet har revolutionerat informationsgången och skapat förutsättningar för mer information, i realtid. Men det gäller alltid att minnas att det åtminstone tillsvidare finns, och kanske alltid kommer att finnas, medborgare som inte kan eller vill ta till sig det nya mediet. Också de, som min snart 90-åriga mamma, ska få information om vad staden har att erbjuda och vad som sker i närmiljön. Om jag blir invald i stadsfullmäktige lovar jag att jag kommer att använda min webbsida och Facebook för att informera om vad som händer där. Och berätta åt mamma också.
Invandrare kommer vi att behöva fler av i fortsättningen, då våra egna hjärnor och händer inte räcker till. Redan nu skulle ju stadsbussarna stå stilla om vi inte hade invandrare och gästarbetare, i det fallet särskilt från Estland. För att inte tala om att stadens restaurangliv skulle bli betydligt fattigare utan invandrare från olika länder. Vården är ett annat exempel på en bransch där tilläggsarbetskraft kommer att behövas. Varför skulle Finland klara sig utan invandrare när snart sagt inget annat europeiskt land gör det? Samtidigt kan vi inte inbilla oss att invandrare trivs och stannar i Finland om vi är avogt inställda mot dem eller deras kultur. Vi måste acceptera mångfald och olikheter, men naturligtvis inom ramen för finsk lag. Att som vissa politiker hänvisa till “landets sed” är däremot missvisande. Vems seder är äktfinländska? Lutheranens eller den ortodoxas? Ålänningens eller samens? Storstadsbons eller glesbygdsbondens? Karelarens eller finlandssvenskens? Punkrockarens eller Sibeliusdiggarens? Nej, länge leve mångfalden!
Investeringar bör stadens kunna låna pengar till, men helst inte till verksamheten, “driften”, som borde bekostas med skatter, avgifter och andra intäkter. Investeringar ska ju på sikt vara om inte direkt lönsamma så åtminstone nyttiga.
Invånarna och deras bästa måste vara den främsta – ja, enda – ledstjärnan i Helsingforspolitiken. Och då är det viktigt att minnas att invånarna har de mest varierande behov, beroende på ålder, stadsdel, modersmål, transportbehov, hälsotillstånd, fritidssysselsättningar, ibland också kön och så vidare.
IT, alltså informationsteknologi, ville en Facebookvän att jag skulle skriva om under I, och det gör jag gärna! IT är som elden: en god dräng men en dålig husbonde. Det mest angelägna IT-projektet i såväl huvudstaden som hela landet är nog att få de olika systemen kompatibla, så de kommunicerar med varandra. Nu lider effektiviteten i den offentliga sektorn av dubbleringar och dåliga system.