Kaserngatan har spelat en viss roll i mitt liv. Här ligger ju Nylands Nation, där jag tillbringade en (alltför) stor del av min studietid. Här låg också Folktingets kansli då jag började jobba där 1979, som tingets första språkskyddsombudsman, som det hette på den tiden. Inte riktigt så ambitiöst som en Justitieombudsman, utan kanske mer som en Konsumentombudsman, det vill säga jag tog emot klagomål mot den språkliga servicen och förde dem vidare och försökte åtgärda bristerna. Folktinget flyttade visserligen redan under min korta tid där till Unionsgatan 45, och har ju sedan dess flyttat vidare. Nu då jag i mitt nuvarande jobb har en del möten på försvarsministeriet har jag slitit Kaserngatans trottoarar på nytt.
Kollektivtrafiken hör till stadens allra viktigaste uppgifter, låt vara att den delvis är delegerad till regiontrafikbolaget. Själv är jag som bil- och rentav körkortslös helt beroende av kollektivtrafiken, som i mitt fall (Mosabacka-Centrum) fungerar någorlunda – på vardagarna, på veckosluten är det sämre. Av ohejdad vana och nödtvång är kollektivtrafiken i Helsingfors och huvudstadsregionen en mix av tåg, metro, spårvagnar och bussar, plus taxi som ju också hör hit. Bara trolleybussarna har slopats. Spårbunden trafik är alltid att föredra av miljöhänsyn, men bussarna kan aldrig elimineras utan måste också de göras miljövänligare. Komprimerad naturgas som bränsle är ett steg i rätt riktning, eldrivna bussar (utan besvärliga luftledningar) kanske en dag blir verklighet. Gratis kollektivtrafik vore förstås ett ideal, från både social och ekologisk synpukt sett, men är nog orealistisk om vi inte vill höja kommunalskatten rejält. Till den återkommer jag här nedan, och till tanken på en renässans för zonbiljetter under den annars så svårfångade bokstaven Z…
Kommunalskatten, ja. Jag anser att vi måste ta ut den kommunalskatt vi behöver för att i kombination med avgifter finansiera stadens driftsutgifter och upprätthålla servicen för kommuninvånarna på minst nuvarande nivå. Undersökningar har ju också visat att finländarna i gemen hellre betalar lite högre skatt än avstår från viktig samhällsservice – vi är ett klokt folk! Investeringar kan sedan finansieras med lån. Men det är klart: det finns alltid en gräns får hur hög kommunalskatten kan vara, eftersom den bortsett från grundavdraget inte är progressiv.
Konstens natt har tyvärr delvis spårat ut till en konstig natt, men alltjämt erbjuder den konst-och andra kulturupplevelser för dem som är modiga nog att ge sig ut i kvällen och natten. Och det är nu väl bara så att när ungdomarna ges en chans att släppa loss så gör de det – jämför Valborgsmässoaftonen och skolavslutningsdagen. Men var vi äldre nu så mycket klokare i vår ungdom…?
Kottby är vår släkts stadsdel nummer ett. Här växte både min mamma och pappa upp, här bodde jag under studietiden först hos min mormor, sedan i studentlya i närliggande Forsby, och sedan i gamla Olympiabyn. Här bodde också mina kusiner på mödernet, och här gick min son i dagis då vi bodde i Åggelby. Hit flyttade mamma och pappa tillbaka efter pensioneringen, och efter pappas död bor mamma kvar här. Barndomens minnen från besöken särskilt hos mommo och mofa på Pohjolagatan 23 är många: utetuppen på gården, karusellen i den närliggade parken, och gissningstävlingen på basis av ljudet om det var en ny eller gammal ettans spåra som körde förbi. Gammal betydde de där efterkrigstida, små och kantiga vagnarna, “ny” de där rundare som togs ur bruk för ganska många år sedan redan – förutom Pub-spårvagnen som bevarats.
Kroglivet i Helsingfors vore bra mycket fattigare utan alla invandrare som upprätthåller särskilt de små barerna, krogarna och pubarna. Bara som en tankeställare för dem som nog vill gå på förortspuben, men helst skulle jaga ut alla utlänningar ur staden och landet…
Kultur kan betyda så mycket, och det är just det som är poängen. Staden bör kunna erbjuda något för envar: bibliotek i närmiljön, teater, konserter, opera, bildkonst, kursutbud på arbis… Kultur för barnen bör ges särskild prioritet. Helsingfors bör vara kulturhuvudstad varje år!
Kyrkorna står en prästson nära, jag var ju också i min ungdom kyrkguide i Pernå medeltida gråstenskyrka. Också för dem som inte bryr sig om verksamheten i kyrkorna spelar de en roll. Tänk bara på pärlor som Uspenskijkatedralen eller Tempelplatsens kyrka, och tänk bara på de parker många av de äldre kyrkorna är omgivna av. Staden skulle vara bra mycket fattigare utan sina kyrkor.
Kärlek föreslog en dansk Facebookvän, då jag efterlyste nyckelord på K. Det är väl ett begrepp som man inte i första hand förknippar med politik, men när man tänker efter är det ju det allt handlar om. Kärlek till medmänniskorna som förhoppningsvis vägleder också politiker på kommunal och riksnivå. Jag kom osökt att tänka på Paulus definition av kärleken, den där som alla brudpar får som hemläxa vid altaret -i vårt fall av min egen pappa. Jag googlade fram en modern översättning. Citatet är alltså ur 1 Kor. 13:4-7: ”Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den rusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.” Vilken uttömmande definition, är den inte det? Ta bara detta med att “fördra allting”, alltså tolerera!
Köerna för oss tillbaka till den krassa verkligheten. Köerna till hälsocentralerna och alldeles särskilt till den kommunala tandvården har överskridit gränserna för vad vi kan tolerera. Här måste stadens beslutsfattare ta sig i kragen och göra något drastiskt.