Öarna i och utanför Helsingfors står mig särskilt varmt om hjärtat, för det är inte alla som har en mamma som i sin barndom bott både på Sveaborg och på Högholmen! Några somrar i min tidiga barndom tillbringade jag på Lekholmen, de svenska Helsingforsförsamlingarnas lägergårdsö med en av Finlands finaste sandstränder. Ön lär från början ha kallats Likholmen, kanske på basis av fynd som gjorts på dess stränder, men då församlingarna köpte den byttes namnet av någon outgrundlig anledning ut. Min mammas familj var också gammal bekant med den kanske sista trålarfiskaren i Helsingfors, Erkki Liljeberg på Estlotan. – Vi uppfattar kanske inte längre stora Brändö, Degerö och Drumsö som de öar de är, men visst hör de till “skärgården”. Fölisön, Högholmen och Sveaborg har sina givna, speciella roller. Sandhamn skulle vi ju gärna bebygga med bostäder, men försvaret måste få ha ett större garnisonsområde tillräckligt nära staden. Däremot frigörs en del mindre öar från försvarsbruk, och de kan förhoppningsvis utnyttjas för rekreation. Fusionen av sydvästra Sibbo gav oss fler öar, men låt oss planera deras användning med pietet och respekt.
Ödeläggelse av gamla byggnader och miljöer har vi sysslat med alltför mycket i Helsingfors. Nu får det vara stopp och belägg!
Ödemarker har vi väl inte i Helsingfors, om man inte räknar vissa betongöknar som sådana. Men visst är Centralparken mer skog än park, och bör så förbli. Sedan finns ju både Noux i Esbo och Sibbo Storskog om vi vill ödemarksvandra i Helsingfors närhet.
Ödesdigra är beslut att riva gamla vackra byggnader, de är svåra att bygga upp igen.
Ödmjuk måste man vara om man får kommuninvånarnas förtroende i valet av stadsfullmäktige. Man får inte inbilla sig att man vet allt, utan det gäller att sätta sig in ordentligt i de frågor som ska avgöras. Och att lyssna till de väljare vars mandat man fått.
Ödslig kan staden vara ibland. Det sägs ju att turister som råkar besöka Helsingfors under en midsommarhelg tror att utegångsförbud råder på grund av en hotande giftgasattack eller så. Värre än att Helsingfors kan vara ganska folktomt på högsommaren är ändå att vissa kvarter somnar redan vid 18-tiden på kvällarna, t.ex. området kring Senatstorget och många typiska bostadsgator runt om i stan. Redan lite fler krogar i de “döda” kvarteren kunde liva upp. Själv hör jag förresten till dem som vistas i stan också på somrarna, av den enkla anledningen att vi inte har någon sommarstuga. Har man ett eget hus med liten, låt vara hyrd tomt i Mosabacka och saknar man bil och extra pengar kan man inte hålla sig med sommarstuga …
Öken av betong tycker jag nog att till exempel och särskilt Östra Böle är – ursäkta nu, ni som bor där. Men ni skulle knappast ha något emot lite mer planteringar och lite mer färg på husen, eller hur?
Ömhet kan vi aldrig ha för mycket av. Barnen behöver ömhet, vuxna behöver ömhet och framför allt behöver våra äldre ömhet från sina anhörigas sida och i den vård samhället tillhandahåller. Ömhet kostar inte.
Önskelista och Önsketänkande föreslog ett par Facebookvänner. Jag vet inte om de syftade på detta ABC. Visst har vi rätt att göra våra önskelistor och till och med ägna oss åt ett visst önsketänkande, men det gäller nog att sedan vara realist och minnas de ekonomiska realiteterna också.
Öppenhet är själva basen för demokratin. Om man inte vet vad som är på gång, är det också svårt att påverka. Det var ledstjärnan för Karlebyprästen Anders Chydenius, som i riksdagen i Stockholm på 1700-talet genomdrev det vi numera kallar offentlighetsprincipen: alla myndighetsdokument är offentliga, som inte uttryckligen och med hållbara motiveringar har förklarats icke-offentliga. Den principen lobbade jag för i hela EU, i min egenskap av styrelsemedlem i och vice president för den europeiska journalistfederationen EFJ åren 1997-2004. Vi hade tre samarbetspartner framför andra: dåvarande EU-ombudsmannen Jacob Söderman och de två aktivaste finländska MEP-arna, Heidi Hautala och Astrid Thors. Nå, vad har detta med Helsingfors att göra? Jo, också i en stad måste medborgarna ha tillgång till dokument, både förslag och beslut. Och viktigast är just att få veta om förslag och planer – på förhand, då de kan påverkas. Därför ska inte bara nya stadsplaner framläggas “till påseende” så att de som vill kan inlämna besvär. Det gäller att i god tid öppna en dialog med invånarna och deras sammanslutningar av olika slag, såsom stadsdelsföreningar. Så bör närdemokratin fungera.
Öronmärkta pengar föreslog en Facebookvän att jag skulle skriva om. Staten har ju minskat öronmärkningen av sina statsandelar till kommunerna, vilket på sina håll blivit ett problem. Pengarna har varit avsedda för något annat än vad de sedan har använts till. Jag måste ta reda på mer innan jag kan uttala mig om detta är ett problem också i Helsingfors.
Österbotten föreslog ett par Facebookvänner. Tja,detta ABC skulle ju handla om Helsingfors, men låt gå. Jag minns boken HUFVUDSTADEN, utgiven av Hbl på sjuttiotalet (tror jag), med texter av Bez och foton av Hbl-fotografer som Hugo Sundström, Bert Carpelan och Max Paetau. Den följdes upp med en bok ÖSTERBOTTEN, som en symbol för att Hbl på den tiden bevakade också svenska Österbotten med hela tre anställda journalister i regionen. Tyvärr har tidningen gjort avkall på den ambitionen, vilket är synd med tanke på dels Svenskfinland som en helhet där alla är beroende av alla och dels hur många österbottningar som bor i hufvudstaden. Dem för kännedom: jag har rört mig mycket i Österbotten och har många vänner där och därifrån …
Östersjön är Helsingfors helt beroende av, och måste därför värna om. Nolltolerans bör gälla för stadens egna utsläpp i havet, och Helsingfors bör medverka till ett intensivare samarbete mellan alla Östersjöländer för att rädda havet för kommande generationer. Av särskilt stor betydelse är dirigeringen av fartygen för att minimera haveririsken, men också oljebekämpningsberedskap inte om, utan då olyckan förr eller senare är framme.
Östersjöns pärla är Helsingfors, och därmed basta. Men kring Östersjön ligger ju många andra fina städer, medsols från Helsingfors räknat: S:t Petersburg, Tallinn, Riga, Kaliningrad, Gdansk, Rostock, Köpenhamn, Visby, Stockholm och Mariehamn. Min dröm är att de här pärlorna en dag kunde knytas samman till ett pärlband med hjälp av en motsvarighet till norska Hurtigrutten, alltså en om bara möjligt daglig, sammanhängande färjförbindelse. En sådan skulle förena Östersjöregionen och dess invånare.
Östersundom är Helsingfors nyaste stadsdel. Låt den förbli lite “lande i stadin”, med naturnära boende och respekt för naturen och dess skönhet!
Östra centrum, vid metrostationen, börjar folk tyvärr vara rädda att röra sig i på kvällar och nätter. Men Östra centrum är ju så mycket mer än bara en metrostation och ett jättelikt – i min smak alltför jättelikt – köpcentrum. Hur kunde stadsdelens hjärta ges ett mänskligare ansikte, ja där en nöt för stadsplanerarna att knäcka, i samråd med invånarna! Trafikförbindelserna är ju goda och all service finns.
Överbrygga klyftor måste vi göra på alla plan: ekonomiskt, socialt, kulturellt, men också i politiken. För vi ska inte låtsas att vi inte skulle ha till och med djupa klyftor också i ett nordiskt välfärdssamhälle som vårt och i vår i medeltal välmående stad. Det är barnen som lider mest av klyftan mellan rika och fattiga. Jag får lätt gråten i halsen när jag tänker på barn som kanske inte kan delta i skolutfärder för att de kostar för mycket för den ofta ensamstående föräldern – med tanke på det måste skolorna ha anslag för att se till att alla får vara med. Och kan vi inte lära barn och barnbarn att de inte behöver skryta med att de har åkt slalom i Österrike på sportlovet, medan kamraten får nöja sig med skidspåret i parken?
Övergångsställena – det vi vardagligt med en fennicism kallar skyddsvägar – måste göras tryggare. Själv välkomnar jag de där “rondellerna” (de heter visst något annat på korrekt svenska) som nu är på modet och har ersatt en del korsningar med trafikljus. De är nämligen fotgängarvänliga, då bilarna tvingas sakta in. Jag tror ju också att de för bilister är snabbare än trafikljus. Men de måste göras tillräckligt breda så att också bussarna klarar svängarna.
Översättningar ville en vän – översättare till professionen – att jag skulle nämna, och jag gör det i den formen att jag så här mot slutet av mitt ABC för Helsingfors påminner om vars och ens rätt att av staden bli betjänad på sitt modersmål. Det gäller i första hand de båda nationalspråken, men det står i stadens och landets intresse att också kunna betjäna invandrare på andra språk, tills de lärt sig finska och/eller svenska. Så integreras de bäst i vår stad och vårt samhälle.
Övertygelse bör man ha om man vill jobba i politiken. Jag har min sociala, liberalt borgerliga livssyn som jag bygger på, och som jag nu bjuder ut till väljarna. Take it or leave it…
Övrigt? Ja, det skulle säkert ha funnits många fler ord och begrepp som kunde ha förtjänat en plats i mitt ABC för Helsingfors. Jag fortsätter med att blogga varje dag fram till valet, men för detta ABC sätter jag nu punkt – här är den: .