Olikheter är en rikedom. Och det gäller allt från variationer i stadsbilden till mångfalden i befolkningens etniska, kulturella och religiösa bakgrund. Om vi alla vore stöpta i samma form vore det – ja, just det – enformigt!
Olympiabyn i Kottby består ju av två olika delar: “gamla” Olympiabyn norr om Forsbyvägen som byggdes med tanke på det OS som aldrig kunde ordnas i Helsingfors 1940, och som aldrig användes av idrottare, och “nya” Olympiabyn på den södra sidan, där deltagarna i OS 1952 faktiskt bodde. Mina farföräldrar hörde till dem som köpte en lägenhet i gamla Olympiabyn, och här bodde min pappa under krigs- och studieåren. Farmor dog redan 1958, och efter det var det “farfar och faster” vi barn besökte på Untamovägen. Efter att farfar dog 1974 bodde faster kvar, tills hon på äldre dagar gifte sig och flyttade ut. Då var det först min, och sedan min brors tur att bo där, tills lägenheten såldes. Efter pensioneringen köpte pappa och mamma en bostad i närheten, och där bor mamma nu kvar ensam. Gamla Olympiabyn är alltså en fast punkt i vår familjs liv.
Olympiastadion besökte jag första gången under självaste OS sommaren 1952 – men eftersom jag föddes först i december samma år var det alltså i mammas mage. Stadion med sitt torn är en historisk och arkitektonisk pärla, vars exteriör naturligtvis måste bevaras. Däremot anser jag att inget hindrar att man bygger tak över läktarna, bara det görs med pietet. Häromåret besökte jag det gamla Olympiastadion i Berlin från spelen 1936 som numera har försetts med ett modernt tak över läktarna, och det hade inte alls fördärvat den klassiska exteriören. Som i det fallet naturligtvis är förknippad med historisk tragik.
Omdöme behöver man ha också i kommunalpolitiken. Jag hoppas att mina ledare och kolumner i Hbl har vittnat om att jag besitter ett gott omdöme, men det överlämnar jag naturligtvis till väljarna att avgöra.
Operan har jag, skam att säga, ännu aldrig besökt – förutom någon presskonferens i aulan under min tid som journalist. Det är dyrt, och det har bara inte blivit av. Jag är nog en vän av opera, och har passat på att gå på opera under resor, från Metropolitan i New York över Bonn, Bolshoj i Moskva och Minsk ända till Novosibirsk. Jag brukar skoja om att min mest internationalistiska upplevelse var att se en italiensk opera om amerikaner i Japan (Madame Butterfly) på en scen i Vitryssland, i dåvarande Sovjetunionen. Tyvärr fick det nya Operahuset i Helsingfors vänta så länge på att byggas att den arkitektoniska skapelsen till exteriören snarare liknar ett köpcentrum än en kulturbyggnad, men visst går den an. Och interiören lär ju vara bättre.