Paasikivi-statyn där vid Glaspalatset (som jag förresten glömde att skriva om under G) är ett gott exempel på onödigt abstrakt konst. Det samma gäller Relander- och Ryti-monumenten i Hesperiaparken, ja kanske rentav också Kekkonen-monumentet vid Finlandiahuset. Varför inte ta modell av Eila Hiltunens Sibelius-monument och inympa en liten silhuett av föremålet i fråga? Alltså en blandning av abstrakt och föreställande konst!
Parkering och Parkeringsplatser skulle det finnas mycket att orda om, men i korthet: Ju fler parkeringsplatser i centrum som kan placeras under jord, desto bättre. Och ju fler bilister som förmås att lämna sina bilar vid järnvägs- och metrostationer, ja också vid spårvagns- och busslinjernas ändhållplatser i förorterna, desto bättre – men då måste det också finnas tillräckligt med fördelaktiga P-platser här! Däremot måste invånare ha rätt till parkering nära sina bostäder.
Parkerna får inte naggas i kanterna. De är inte bara stadens lungor, utan också träffpunkter för stadsborna. Vi behöver fler parkbänkar tillbaka till de parker som berövats dem.
Partidisciplin är ett tveeggat svärd. För de flesta är begreppet säkert negativt, och inom SFP har vi i princip inga krav på kadaverdisciplin. De flesta väljare torde omfatta den linjen. Men sedan finns det förstås exempel på att en medborgaropinion tvärtom skulle ha önskat sig mer partidisciplin. Det senaste, flagranta exemplet var då två av tre SFP-medlemmar i skolnämndens svenska sektion, av vilka den ena även medlem av fullmäktige, röstade annorlunda än vad hela den övriga fullmäktiggruppen skulle ha önskat. Och en bred föräldraopinion, som alltså ansåg att SFP borde ha en mer strikt partidisciplin.
Passagerarna måste man höra på bättre då man planerar buss- och spåralinjer och tidtabeller. Nu verkar det ibland som om de som planerar rutter och tidtabeller själva bara kör bil, eller bor på annan ort…
Pendlare behöver Helsingfors, alla som jobbar här får ju inte riktigt plats att bo inom stadens hank och stör (varifrån kommer det uttrycket, månne?). Men pendlingen ska styras till kollektivtrafiken, och vägtullar kan enligt modell från Stockholm tillämpas på de från andra kommuner som absolut vill köra in ända till centrum.
Pohjolagatan i Kottby är mitt barndomsminne nummer ett i Helsingfors. Här på nummer 23, mitt emellan Backasgatan och ettans ändhållplats, bodde min kära mommo och mofa – ända till slutet av sextiotalet med bara utetupp på gården, kakelugnsuppvärmning och bara kallt rinnande vatten ur kökskranen. Några år efter mofas förtida död flyttade mommo sedan till stenhuset på Pohjolagatan 2, där min morbror och därmed mina kusiner hade bott redan på femtiotalet. De hade förresten ett “franskt fönster” ut mot dåvarande, gamla Tusbyvägen, genom vilket man kunde beundra ånglokens rök där vid Kottby station. Upp på bron över järnvägen förde mofa oss ibland för att uppleva hur det kändes att bli insvept i röken. På Himmelsberget lekte vi i de krigstida betongkonstruktionerna som hade byggts för luftövervakningen och -artilleriet. Och den där höga, nästan fönsterlösa betongbunkern i “skogen” bakom de gamla trähusen som man nu äntligen beslutat sig för att sälja förundrade vi oss över redan då.
Polisen är som känt statlig, och inte stadens, men visst bör staden kunna påverka. Många saknar säkert forna dagars kvarterspoliser som på svartvita filmer vankade omkring och hjälpte folk i nöd. Det finns säkert ingen återvändo till det, men visst skulle det behövas fler poliser i gatubilden, som preventiv åtgärd särskilt på kvällstid och på utsatta platser.
Posten är likaså statlig, men jag kan inte låta bli att rekommendera den modell vi har i Mosabacka: Posten fungerar i R-kiosken, vilket ger oss både kvälls- och helgöppet! Dit flyttade den från en affär med så korta öppettider fredag-måndag, typ 10-16, att man inte hann titta in vare sig före eller efter jobbet. Trots att den elektroniska kommunikationen har tagit över stora delar av postens funktioner, har ju näthandeln med böcker, kläder och så vidare tvärtom ökat behovet av posttjänster.