Y hör till de svårare bokstäverna att hitta relevanta ord på. Här ett försök:

Y-generationen: se X-generationen under X.

Yggdrasil föreslog en Facebookvän, med syftning på att vi ska låta träden växa i vår stad för att hålla luften ren. Och dessutom använda mer trä då vi bygger. Det håller jag helt med om! Det är en förlegad tro att man inte kan bygga även höghus eller större hallar av trä. Bärande konstruktioner av limträ kan faktiskt vara brandsäkrare än stålbalkar som smälter. Och inhemsk råvara har vi ju så det räcker.

Ymnighetshorn vill jag att Helsingfors ska vara då det gäller kulturupplevelser. Något för var och en, från barn och unga över vuxna i alla åldrar och fram till de äldre. Barnen ska redan i dagis och skolan vänja sig vid att böcker, musik, bildkonst och drama berikar livet. De unga ska ges frihet till kreativitet på sina egna villkor, det må sedan gälla musik, dans eller graffiti. Vuxna hittar själva sina kulturupplevelser, men samhällets ansvar kommer in i bilden på nytt då det gäller att tillhandahålla kulturupplevelser för de äldre, särskilt för de ensamma och för dem som bor på anstalter av olika slag.

Yrkesutbildning behöver alla. Det är egentligen fascinerande att bara icke-akademisk utbildning går under det namnet, som om akademiker inte skulle utbildas till något yrke… Nå, det är en etymologisk-filosofisk fråga, huvudsaken är att staden kan erbjuda alla sina unga den yrkesutbildning de behöver. Och inte bara unga, förresten. Även vuxna behöver alltmer fortbildning, vidareutbildning och direkt omskolning eftersom utvecklingen i samhället i allmänhet och på teknologins område i synnerhet är så snabb. Företagen tar förstås i huvudsak ansvaret för fort- och vidareutbildning av sina egna anställda, medan samhällets ansvar ökar då det gäller omskolning, särskilt av arbetslösa.

Ytterligheter i politiken har jag inte mycket till övers för. Under mitt vuxna liv har jag hunnit uppleva ytterligheter åt båda hållen. Då jag var aktiv i skol-, ungdoms- och studentpolitiken i slutet av sextiotalet och på sjuttiotalet var det yttervänstern som var på modet. Särskilt två fenomen retade gallfeber på mig: Den blinda beundran av Sovjetunionen och kanske särskilt DDR, trots att det för alla bör ha varit uppenbart att systemet var genomruttet och inte fyllde elementära krav på respekt för demokrati och mänskliga eller medborgerliga rättigheter. Och så den där outhärdliga besserwisser-mentaliteten att bara de som hade studerat marxismen-leninismens och den “dialektiska materialismens” teori visste hur allt skulle vara, vi andra betraktades som dumbommar. Nå, Sovjetunionen och hela den östeuropeiska socialismen föll ju sedan samman som ett korthus, och de allra flesta av våra inhemska taistoiter/stalinister kröp ganska snabbt till Canossa. Yttervänstern är nog oskadliggjord i Finland och Europa under överskådlig framtid. Men vi bör alltid se upp, vi trodde ju också att de bittra erfarenheterna av nazismen och fascismen effektivt hade vaccinerat Europa mot ytterhögerns framfart. Och ändå ser vi i dag hur ytterhögern i land efter land på nytt sticker upp sitt fula tryne: inte bara i Österrike, Holland, Frankrike, Tyskland och Italien, utan också i de nordiska länderna. Nej, sannfinländarna är inte som helhet och parti något typiskt ytterhögerparti, men visst finns det i partiets led element som gör en mörkrädd. Och inte bara där, utan också inom Samlingspartiet och särskilt dess ungdomsförbund. Förakt för andra människor kännetecknar de här elementen. – I Helsingfors kommunalpolitik har vi å ena sidan en enda, rätt ofarlig, och trots allt relativt sett saklig gammalkommunist. Han är ofta helt orealistisk i sina populistiska krav, men agerar nog lite av socialt samvete. Å andra sidan har vi en klick av sannfinnar och samlingspartister som är öppet rasistisk och uppviglar till hat. Den klicken kan tänkas växa sig starkare i årets val, och utgör därför en större fara för harmonin i vår stad.

Ytterstaden – i motsats till innerstaden – är i många avseenden intressant, men låt mig göra bara ett par reflexioner. Här haltar både den kommunala och den kommersiella servicen ibland, men stadsplanerarna verkar att ha lärt sig av misstagen och i nya bostadsområden börjat planera in service så att den ska finnas redan från början. Och så bör vi inte likrikta de olika områdena, utan låta Malmgård förbli Malmgård, Mosabacka förbli Mosabacka och Östersundom förbli Östersundom. Mångfalden är också här en rikedom.

Yttrandefriheten är en grundrättighet som vi inte ska göra avkall på. Det räcker med att ta en titt på länder som de få återstående socialistiska staterna Kina, Kuba, Vietnam och några till, för att inte tala om Vitryssland i vår närhet, för att konstatera hur fatala inskränkningar av yttrandefriheten kan vara. Ja, i själva verket behöver vi ju bara se på vårt östra grannland Ryssland under dagens regim för att konstatera detta. Men också yttrandefriheten, liksom alla friheter, har sina gränser. De finns definierade både i nationell lagstiftning och i internationella konventioner. Värst bland allt missbruk av yttrandefriheten är det som kallas “hatprat”, det vill säga kränkningar av andra människors frihet och integritet, ofta med rasistiska förtecken. Sådant ska vi inte ens i toleransens namn tolerera, för tolerans tolererar inte intolerans. Det gäller också den politiska debatten i Helsingfors stadsfullmäktige.

Yuppies (young urban professionals) i ordets negativa bemärkelse av snobbar med översittarfasoner har vi inte så många av i Helsingfors som i de stora metropolerna. De har dessutom fått sitt övermod reducerat av de senaste årens ekonomiska kriser. Så vi låter väl dem hållas, och hoppas att de med sin konsumtion håller ekonomins  hjul rullande. Och deras Yuppienallar är ju numera ingen lyxvara utan var mans egendom.

Yxskaft föreslog en Facebookvän att jag skulle beröra, men jag har svårt att hitta en Helsingforskoppling. Låt mig bara rätta ett vanligt missförstånd. Många säger “God morgon, yxskaft”, men faktum är att folksagans original, då en lomhörd man besvarar en förbipasserandes hälsning i tron att denna frågar vad mannen håller på att tälja av ett trästycke, lyder: God dag! Yxskaft. Jag tror vi har ändrat det till God morgon för att betona yrvakenheten. Så nu vet ni det.