Vad är ett handikapp egentligen? Eftersom jag inte spelar golf vet jag inte exakt vad termen betyder där, men om vi håller oss till den allmänna betydelsen, finns det vissa, måhända ”modernare” synonymer som kan kasta ett ljus över begreppet.

Termen ”funktionshinder” gillar jag inte riktigt, eftersom man numera inte minst med tekniska hjälpmedel kan upprätthålla funktionsdugligheten trots vissa handikapp. Den som t.ex. hittade på att sätta hjul under ett par käppar och kalla sin uppfinning rollator, vore värd ett Nobelpris i fysik – eller i mobilitet, om det fanns ett sådant.

Hörselskadade kan få funktionshjälp av hörapparater, förstärkta av hörselslingor i byggnader, eller rentav implantat om de vill och om de är möjliga. Och tv-program textade, som filmer. De dövas eget språk, teckenspråket, inte att förglömma.

Synskadade kan glädja sig åt talande datorer, som läser upp skriven text. Och punktskriften finns ju kvar, som ett beprövat hjälpmedel.

De rörelsehindrade klarar sig själva på allt fler allmänna platser, i låggolvstransportmedel och i allt fler offentliga och kommersiella byggnader, i takt med att byggnadsföreskrifterna ändrats.

Det här var bara några exempel på att ”hinder” inte längre behöver vara det. Många kan klara sig helt själva, obehindrat. De är funktionsdugliga.

Bättre är det då att tala om funktionsnedsättning eller kanske allra helst funktionsbegränsning. Begränsningar kan sedan – ja, just det: begränsas, och i vissa fall kanske helt elimineras.

En sak bör dock vara klar: ålder är inget handikapp! Alltså som sådan. Många ålderstigna har inga handikapp alls, medan många unga kan ha flera handikapp på en gång. Det finns ingen direkt och allmängiltig korrelation mellan ålder och handikapp.

Själv har jag det allmännaste handikappet, som jag delar med en mycket stor del av befolkningen: en något nedsatt fjärr- och numera också närsyn, och jag har haft glasögon sedan året då jag skrev studenten. Glasögon är förstås så vanliga att de knappast ens längre uppfattas som ett hjälpmedel för handikappade, men det är de ju.

Jag har tillsvidare besparats från andra handikapp. Om man bortser från att min hustru anser att jag har nedsatt hörsel, men för egen del vet jag ju att det är hon som har det. Känns det igen från andra parrelationer?

Min farfar var däremot helt döv, som sviter av scharlakansfeber vid två års ålder, så han lärde sig aldrig tala utan var dövstum som det hette på den tiden. Min farmors hörsel blev med åren starkt nedsatt, och hon var helt beroende av hörapparat. Pappas hemspråk var därför teckenspråk.

Min pappa fick sin Alzheimerdiagnos efter fyllda åttio, och det var ju att obotligt handikapp. Däremot var han helt mobil i flera år efter det. Medan mamma så småningom behövde rollator, och nu vid snart 97 års ålder är rullstolsburen. De kompletterade alltså varandra under några år: den ena var fullt rörlig, den andra hade – och har – huvudet i full funktion!

Trots att åldern som sådan inte är något handikapp, är det förstås vanligt att stigande ålder medför eller förvärrar ett eller flera handikapp. Därför blir min poäng denna: Vi som blir äldre ska inte tveka att göra gemensam sak med dem som redan i yngre år drabbats av någon funktionsbegränsning.

Förr eller senare kan också vi behöva hinderfri tillgång till samhällsservice såsom kollektivtrafik, och likaså till kommersiella tjänster. Många av oss kan behöva hörselslingor, textade tv-program eller talande datorer.

Låt oss alltså göra de funktionsbegränsades sak till vår!

(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 22.11.2019)