Den nya riksdagens ålderstalman är Erkki Tuomioja, 72 år gammal. Han har i riksdagen sällskap av bara drygt ett halvt dussin andra som fyllt 65, som ju är den klassiska pensionsåldern. Det kan jämföras med att över 65-åringarnas andel av hela befolkningen nu är uppe i cirka 22 procent.

Pensionärerna är alltså klart underrepresenterade i republikens hösta beslutande organ. Å andra sidan saknar förstås den ungefär lika stora åldersgrupp som är under 18 år helt egen representation, eftersom den saknar rösträtt och inte är valbar. Yngst i den nya riksdagen är en 24-åring, och ett tiotal ledamöter är högst 30 år gamla.

Riksdagen återspeglar alltså för åldersstrukturens del inte befolkningen, men det är en inbyggd svaghet i systemet som det inte är mycket att göra åt. Under 18-åringarna är alltså från början uteslutna, och även om man diskuterar en sänkning av rösträttsåldern till 17 eller 16 skulle det ju bara marginellt ändra detta helt naturliga faktum.

I den övre ändan av ålderspyramiden förklaras skevheten säkert mest av att riksdagsvärvet ju numera är ett heltidsjobb som få som uppnått pensionsålder är villiga att åta sig, respektive ges förtroende att sköta. För min egen lilla del var åldern en faktor då jag tackade nej till kandidatur, och jag är ändå bara 66… Å andra sidan är ju pensionsåldern inte längre 65, utan många jobbar till 68 eller rentav till 70 plus. Som Tuomioja.

Pensionärer är hänvisade till andra påverkningsmöjligheter än att ha företrädare i riksdagen ur den egna åldersgruppen.

Partierna och deras pensionärsorganisationer erbjuder förstås en naturlig kanal, liksom partipolitiskt obundna pensionärsorganisationer som vårt egna svenska pensionärsförbund. Och så kan och bör var och en hålla direktkontakt med den riksdagsledamot som man gett sitt förtroende åt – oberoende av hur gammal eller ung den ledamoten är.

Det är ju riksdagsledamöternas plikt att stå till sina väljares förfogande, och lyssna till dem.

Viktigt att minnas då det gäller oss äldre väljare är att vi inte är intresserade bara av våra pensioners storlek, av brutna eller obrutna index eller ens av hur äldrevården och hälso- och sjukvården sköts. Vi är ju inte egoister, utan bryr oss minst lika mycket – ja, säkert mycket mer – om hur våra barn och barnbarn klarar sig i samhället och i livet.

Vi hinner kanske inte själva uppleva t.ex. klimatförändringens värsta konsekvenser, men det betyder inte att vi inte skulle bry oss. Vi har levt tillräckligt länge för att förstå att man måste se framåt!

Och sedan kan vi alltid för pensionärsrepresentationens del trösta oss med att vi ju i Europaparlamentsvalet som strax står för dörren har en sittande finlandssvensk MEP som är ännu lite äldre än Erkki Tuomioja.

Nog för att Nils ”Nicke” Torvalds har en lång väg kvar till åldersrekordet i Europaparlamentet, som innehas av österrikare-ungraren Otto von Habsburg (1912–2011), invald från Tyskland i parlamentet ända till 1999, alltså till den aktningsvärda åldern av 87!

Men så var han ju också Österrike-Ungerns siste kronprins, som missade kronan men i stället gjorde stora insatser i den paneuropeiska rörelse han grundade. Han hann vara bosatt förutom i Österrike-Ungern också bl.a. i USA, England, Frankrike och Spanien innan han slog sig ner i Tyskland.

Då vi träffades på en minoritetstidningskonferens i den tyska delen av Rumänien i början av 2000-talet var han redan en bit över 90. Det hindrade inte att han var den enda deltagaren som inte behövde lyssna till simultantolkningen då konferensspråken var engelska, franska, tyska, spanska, rumänska, ungerska och serbokroatiska. Gammal var äldst.

(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 3.5.2019)