Att vara eller inte vara – kandidat i EU-valet

Jag är i valet och kvalet. Eller snarare vet jag inte om jag ska vara i valet, eller stanna i kvalet. Så där som Hamlet undrar jag om jag ska vara eller inte vara – kandidat i Europaparlamentsvalet nästa år, alltså. Här är mitt resonemang:

 

En plats i Europaparlamentet har varit en dröm i många år redan. Under minst femton år av mina 27 som ledarskribent på Hufvudstadsbladet var jag en av bara kanske ett dussintal journalister i Finland som verkligen specialiserade sig på EU-politik. Jag var trogen deltagare i statsrådets dåvarande EU-briefingar på fredagarna, där ministrar och tjänstemän informerade journalister om veckans EU-ärenden innan de drog vidare för att informera riksdagens stora utskott.

Jag deltog också i alla seminarier och studieresor som erbjöds journalister, i hemlandet men också bland annat i de nya medlemsländer som anslöt sig efter Finland. Jag skrev sedan om mina iakttagelser i ledare och kolumner i Hbl.

 

Som vice ordförande i Finlands Journalistförbund blev jag 1997 vald till styrelsemedlem och från 2001 vice president i European Federation of Journalists, och i den egenskapen var jag i sju års tid på möten i Bryssel i medeltal en gång i månaden. Jag hördes flera gånger som sakkunnig i bland annat EU-parlamentets kommittéer. Jag reste också omkring i EU-länderna, inte minst för att lobba för den nordiska offentlighetsprincipen. Det arbetet kröntes så småningom med framgång.

Sammanlagt kom jag att besöka samtliga nuvarande EU-medlemsländer, plus några sannolikt blivande. Och då talar jag inte om turism, utan om studieresor, konferenser och seminarier av olika slag.

 

I mitt nuvarande jobb som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen har det till mina arbetsuppgifter hört att för våra medlemmar bereda Stora utskottets möten, där alla EU-ärenden behandlas.

Det känns alltså som om jag, medvetet eller omedvetet, redan i tjugo år hade förberett mig för ett medlemskap i Europaparlamentet. I det förra valet 2009 blev jag med mina 13 344 röster trea, efter ettan Calle Haglund och tvåan Nicke Torvalds – bara 700 röster efter den senare. Sedan Haglund återvänt till hemlandets politik och Torvalds tagit över platsen i Bryssel är jag alltså första ersättare.

 

Borde jag alltså försöka en andra gång? Mitt nya jobb som SFP:s historikskribent från hösten ställer inga hinder i vägen – tvärtom har vi uttryckligen med uppdragsgivaren kommit överens om att det inte hindrar eventuella kandidaturer i val.

Däremot är mina uppdrag i Helsingfors kommunalpolitik ett problem i sammanhanget. Jag har satsat för fullt på uppdragen som medlem i stadsfullmäktige, ersättare i stadsstyrelsen, vice ordförande för vår fullmäktigegrupp, styrelsemedlem i Helsingforsregionens trafik, stadsstyrelsens representant i svenska skolsektionen och vice representant i Helsingfors energis styrelse samt medlem av Nylands förbunds landskapsfullmäktige. Ja, just i går blev jag också invald i Kommunförbundets svenska delegation. Som Europaparlamentariker skulle jag vara tvungen att avstå från en del av de här uppdragen för återstoden av denna mandatperiod.

 

Och så är det detta med min ålder, förstås. Jag fyller 61 i höst, och det är den ålder som skulle stå i valbroschyrerna. Åldersdiskriminering ska förstås motarbetas, och jag är och förblir trots allt över sju år yngre än Torvalds, men ändå kan det allt hända att en ålder som börjar med en sexa skulle anses ligga mig i fatet.

Sedan kan det också hända att jag är mindre känd nu än jag var då jag jobbade på Hbl. Kanske min “stjärna” redan är i dalande?

 

Kandidaturnomineringen – eller åtminstone intresseanmälningarna – tycks redan ha kommit igång, då nästan ett år återstår till valet. Också jag har blivit tillfrågad av bland annat Yle och Hbl, och har nöjt mig med att meddela att jag funderar.

Nils Torvalds har utlovat sitt besked på SFP:s partidag nu i helgen, och det skulle förvåna mig om han inte ställer upp. En MEP som söker återval har alltid en trumf på hand.

I går gick riksdagsledamot Christina Gestrin ut och anmälde intresse, vilket såtillvida har betydelse för mig att hon senast öppet stödde min kandidatur.

Statssekreterare Marcus Rantala, som senast framgångsrikt ledde Haglunds kampanj, har låtit förstå att han kanske ställer upp.

Ännu har inga österbottniska kandidater hörts av, men det finns säkert många där som anser att det vore ”deras tur”, eftersom ingen SFP-MEP hittills har kommit därifrån.

 

Det blir alltså hård konkurrens om det enda mandat SFP får. Jag skriver får, eftersom det är klart att partiet med finlandssvenskarnas, ålänningarnas, de tvåspråkigas, finska sympatisörers, samers och alla liberalt sinnades hjälp ska klara det också denna gång.

Frågan är om jag kan bidra till en sådan framgång, och frågan är om jag har en chans att konkurrera om topplaceringen. Vad anser du som läser detta? Kommentera här nedan eller på Facebook! Jag försöker inte gå med håven, utan hoppas på ärliga och uppriktiga bedömningar. Vad talar för, och vad talar emot? Hjälp mig att komma vidare i mitt resonemang! Tack på förhand!