Barnen ska vi alltid ta alldeles särskild hänsyn till. Det gäller på alla samhällsområden, men inte minst i bostads- och trafikplaneringen och självfallet i utbildningspolitiken, som ju är till uttryckligen för barn och unga. På samma sätt som man numera alltid bör göra en miljökonsekvensbedömning av olika samhällsplaner och projekt, borde man också alltid göra en bedömning av konsekvenserna för barnen. Är bostäder och boendemiljöer barnvänliga? Klarar sig barnen som fotgängare och cyklister i den trafikmiljö vi planerar? I hur stora daghem och skolor trivs barnen bäst? Och så vidare. Och nu ska inte de äldre ta illa upp. Som farfar vet jag att vi äldre vill tänka på barnen framför oss själva. Jag försöker leva som jag lär, och erbjuda mina barnbarn en liten guldkant i livet, t.ex. genom att då de ekonomiska resurserna det tillåter ta med dem på resor.
Barnbidragen är till för att täcka de extra utgifter barn medför för en familj. Därför ska barnbidragen förbli lika stora för alla. En behovsprövning skulle kosta mer än den skulle spara. Vill man nödvändigtvis behovspröva, vore beskattning en praktisk lösning, men i så fall måste bruttobeloppen minst fördubblas så att medelinkomsttagare skulle få lika mycket i handen som nu.
Basinkomst vore den rätta termen om man vill sammanföra alla sociala stödformer till ett enda, av samhället garanterat belopp som beviljas av en instans, lämpligen folkpensionsanstalten. Begreppet medborgarlön förvirrar lätt, eftersom lön är en ersättning för utfört arbete, som man inte kan lyfta bara för att man är medborgare. Men själva termen är förstås en bisak, själva tanken på en förenkling av den byråkratiska djungeln är värd att utreda – och genomföra.
Beskattningen är till för att bekosta alla samhällsfunktioner och den service för medborgarna som samhället erbjuder, men också för att fördela bördan rättvist. Därför är beskattningen progressiv, och så bör det förbli i ett civiliserat nordiskt välfärdssamhälle. En ”plattskatt” med en lika inkomstskatteprocent för alla skulle drabba låg- och medelinkomsttagarna, eftersom samhället ändå måste kunna samla in de pengar som behövs för att upprätthålla alla funktioner och all service. Till olika skatteformer återkommer jag under respektive bokstav.
Biblioteken är något av det allra värdefullaste ett välfärdssamhälle erbjuder sina medborgare. Här kan man gratis inte bara låna böcker, utan också läsa tidningar på papper eller på webben, lyssna till musik, utnyttja webbtjänster om man inte har tillgång till dator hemma eller på jobbet – eller helt enkelt bara träffa andra människor! Biblioteken är en basservice och en kulturfom som vi varken bör spara på eller avgiftsbelägga.
Bilar och Bussar måste kunna samsas på våra vägar och gator. Samhället bör gynna kollektivtrafik som är miljövänlig och kostnadseffektiv, men inte genom att förbjuda eller bestraffa privatbilism som så många både i tätorter och särskilt i glesbygden inte klarar sig utan. Spårtrafik är alltid bäst, men vi kan inte bygga skenor överallt, utan måste komplettera med hjälp av smidig trafik med allt miljövänligare bussar.
Bilskatten är hög i Finland, och borde helst sänkas för att vi ska kunna förnya vår bilpark i miljövänligare och trafiksäkrare riktning. Men det är ren populism att bara kräva att bilskatten slopas, utan att man har en tillstymmelse till uppfattning om hur statens intäkter från den kunde ersättas. Att göra det genom att chockhöja bränsleacciserna skulle slå orättvist mot dem som p.g.a. boningsort, arbete, avsaknad av kollektivtrafik eller familjens behov tvingas använda bilen mer än andra.
Biståndet till utvecklingsländerna uppgår till cirka en miljard euro per år, och får inte minskas såsom somliga kräver. Vi ligger alltjämt långt under det av FN för länge sedan uppställda målet 0,7 procent av BNP, som bl.a. de andra nordiska länderna sedan länge har uppnått. Det ligger också i Finlands själviska intresse att uländerna hänger med i den ekonomiska utvecklingen och den vägen skapas förutsättningar även för handel. Naturligtvis ska också biståndspolitiken granskas kritiskt så att man lär sig av misstagen.
Bostadspolitiken bör syfta till att skapa en god balans mellan ägar- och hyresbostäder. I glesbygden och på orter som drabbats av stora förluster av arbetsplatser står bostäder tomma, medan bristen särskilt på mindre hyresbostäder är stor i t.ex. Helsingfors. Med regionpolitikens hjälp kan man försöka återställa balansen, men bostadsköerna i tätorterna måste åtgärdas utan dröjsmål. Finland behöver ett övergripande bostadspolitiskt åtgärdsprogram som omfattar allt från längre bostadslån från bankerna till samhällsstödd produktion av hyresbostäder.
Budgetbalans – se där två B-n i ett enda ord – måste vara målet under nästa mandatperiod. I och för sig kan en stat skuffa skulder framför sig – det gör de flesta. Men då vår statsskuld är uppe i hundra miljarder, motsvarande nästan två årsbudgeter, och räntekostnaderna uppgår till miljardbelopp, blir läget i längden ohållbart. Ränteutgifterna minskar ju de resurser som står till förfogande för andra ändamål. Underskottet i statsbudgeten borde successivt minskas för varje år, och om vi lyckas få till stånd en hållbar ekonomisk tillväxt under den kommande fyraårsperioden bör balans vara möjlig att uppnå i periodens sista statsbudget.