Det finns några kännetecken som skiljer ett civiliserat välfärdssamhälle från andra samhällen. Verklig välfärd mäts med hur vi tar hand om våra barn, våra äldre, våra sjuka, våra  minoriteter av olika slag – och våra bostadslösa. De här grupperna och flera andra har en gemensam nämnare: de är svaga jämfört med oss andra.

Häromdagen firades än en gång De bostadslösas natt, för att påminna oss som har ett hem att återvända till på kvällen om hur lyckligt lottade vi är.

Bostadslös kan snart sagt vem som helst av oss bli. Det behöver inte alls handla om alkohol- eller drogmissbruk eller sådant, utan det kan handla om en så enkel sak som en plötslig skilsmässa där oftast mannen är den som måste lämna det gemensamma hemmet, och sedan inte har tak över huvudet. I längden kan det bli svårt att till exempel hålla sin arbetsplats om man inte har tillgång till ett eget hem. Och var ska man träffa sina barn på natthärbärget?

Mycket har gjorts för att eliminera denna skamfläck i vårt land i allmännhet och vår stad i synnerhet. Men inte tillräckligt.

Kan vi inte över alla partigränser enas om att göra allt som står i vår makt för att alla helsingforsare under nästa fullmäktigperiod ska få ett eget hem?