Journalisten Kenneth Myntti har i en färsk pamflett, utgiven av tankesmedjan Magma, värmt upp den eviga diskussionen om centrum kontra periferi i Svenskfinland. Hans perspektiv är förstås österbottniskt, så han bryter en lans för periferierna, mot centrum.

Vid publiceringstillfället påpekade jag att vår stora finlandsvenska sociolog Erik Allardt har betonat att finlandssvenskarnas relativt starka ställning i Finland kan förklaras med att vi finns också i landets centrum, i dess huvudstad, och inte bara i de geografiska periferierna.

På den här punkten skiljer vi oss från praktiskt taget alla andra språkminoriteter i Europa, som bor bara i periferierna, långt från huvudstäderna. Det gäller också stora minoriteter som de walesisktalande i Storbritannien, katalaner, galicier och basker i Spanien, liksom occitaner i Frankrike. Det gäller även de italienska och rätoromanska folkgrupperna i Schweiz, trots att de ju har samma officiella nationalitetsstatus som finlandssvenskarna.

Bara två andra, ”gamla” minoritetsspråk kan anses vara närvarande också i huvudstäderna, iriskan i Dublin och luxemburgiskan i Luxemburg. Men deras situation är ju mycket speciell, liksom de jämbördiga vallonskans och flamländskans position i det tvåspråkiga Bryssel.

 

Det är alltså till fördel för svenskan i Finland att vara närvarande också i huvudstaden. Helsingfors har den klart största svenska befolkningen av alla kommuner, och den väntas fortsätta att expandera. Nästan varannan svenskspråkig bor i Nyland, med Helsingfors som huvudort. Landets ledande universitet, Helsinfors universitet, är tvåspråkigt, liksom Aalto-universitet. Och så finns ju svenska Hanken och yrkes-och yrkeshögskolor.

Men samtidigt bor var tredje finlandssvensk i Österbotten, och där är den relativa andelen mycket större än i söder. Särskilt på den österbottniska landsbygden men också i de mindre kuststäderna är svenskan det dominerande språket, vilket i Nyland är fallet närmast bara västeröver och i vissa delar av Östnyland. Åbo bidrar för sin del med Åbo Akademi som ett starkt svenskt fäste, och Åland med sin garanterade svenskhet.

Svenskans ställning i Finland är därför i högsta grad beroende av svenska Österbotten, liksom av svenskbygderna i Nyland och Åboland och det autonoma Åland. Svenskan i centrum behöver svenskan i periferierna, liksom svenskbygderna behöver svenskan i centrum.

 

Varför alltså ställa centrum och periferi mot varandra, då de lever i symbios? Jo, Myntti anser att periferierna lider av att svenskan också är statsbärande och att ”centralisterna” i Helsingfors inte förmår bevaka de svenska periferiernas intressen. ”Risk finns att aktuella strukturreformer bidrar till att mer perifera områden i vårt land marginaliseras i den
urbanpolitiska centrifugen”, skriver han.

Frågan är bara om svenskan i periferierna faktiskt skulle stå starkare utan närvaron och positionerna också i centrum. Det tror inte Erik Allardt, och det tror inte jag.

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 4.3.2015)