Coronan till trots

Många av oss seniorer tar säkert coronaepidemin och dess konsekvenser med jämnmod. De generationer som själva upplevt krigen vet att det finns sådant som är ännu värre. Också det här ska vi klara!


Samtidigt är vi äldre särskilt utsatta. De som befinner sig i den s.k. riskgruppen ska helst stanna hemma, och åtminstone inte ta emot besök. För mig personligen är det allra värsta att inte kunna besöka min 97-åriga mamma, såsom jag brukar ett par gånger i veckan.


Jag vet att hon har det bra på sitt trygga seniorboende, där man i motsats till endel andra tragiska fall tagit coronan på allvar. Det gör också mamma själv, sjukvårdsutbildad som hon råkar vara. Lyckligtvis hör hon till de äldre som har huvudet i gott skick, och vi rings som vanligt varje morgon och kväll. Mina syskon och jag har också kunnat föra det hon behöver till henne och umgås på behörigt avstånd, genom glasdörrar.


Värre är det för sängbundna och särskilt dementa åldringar, som kanske inte riktigt förstår vad som är på gång eller ens kan tala i telefon med sina anhöriga. Om de alls har sådana. Våra tankar är med dem.


Sedan kan det förstås hända att det undantagstillstånd som råder ironiskt nog också för en del gott med sig. Familjeband kan stärkas, även om kontakten mellan generationerna tyvärr försvårats. Klimatet gynnas av det minskande resandet och ökade distansarbetet – som faktiskt kan tänkas bli ett bestående fenomen. Bara för att nämna ett par exempel.


På en punkt hjälpte coronan tyvärr inte. Mitt i krisen och debatten om utbudet av sjukvårdstjänster valde en majoritet av sjukvårdsdistriktet HUS styrelse att lägga ner den s.k. samjouren vid Raseborgs sjukhus.


Själv hade jag hoppats på en viss coronaeffekt, då jag som styrelsemedlem lade fram motförslaget om att samjouren skulle fortsätta tillsvidare, tills de nya landskapen kommit igång och det västnyländska för sin del skulle få en chans att ta ställning till Raseborgs sjukhus roll i vårdstrukturen.


Coronan var ingalunda det primära argumentet, utan just den förestående vård- och landskapsreformen, löftena i HUS egen färska strategi om regional och språklig jämlikhet i vårdservicen, den enhälliga utredningen som föreslog fortsatt samjour och de likaså samstämmiga utlåtandena från regionens kommuner.


Till saken hör också att det inte handlar om en sparåtgärd. Tvärtom utlovas i beslutet att de inbesparingar en slopad samjour medför ska användas till att stärka sjukhuset i övrigt. Och man bör minnas att sjukhuset nu kostar 31 miljoner på årsnivå – av en HUS-budget på 2,5 miljarder. Varför alltså slå så hårt mot denna ena procent?


Ett reellt problem har varit att lyckas rekrytera de kirurger och anestesiologer som behövs för att upprätthålla jour också på veckoslut. Men det problemet minskar inte av att man reducerar sjukhusets verksamhet och därmed gör det mindre attraktivt som arbetsplats.


Den effekten kan i värsta fall komma snabbt, redan under den pågående coronakrisen. Antalet sjukhusbäddar i Ekenäs ska i och för sig inte påverkas, men om man inte har personal är det svårt att upprätthålla vårdkapaciteten. Det var därför jag hade hoppats på en coronaeffekt.


Paralleller har dragits till Vasa centralsjukhus, vars fulljour kunde räddas av regering och riksdag. Tyvärr var samjouren i Raseborg inte ett ärende för riksbeslutsfattarna, utan beslutet tillkom HUS styrelse.


Men det kan ju alltid överklagas, förhoppningsvis av regionens kommuner vars utlåtanden negligerades. Nu behövs varje sjukhus fulla kapacitet.


(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 4/2020 24.4.2020)