Höjdpunkten under min kampanjdag i dag var valdebatten hos Helsingfors finska dövförening. Först lite bakgrund, ur min valtesblogg:

De dövas sak ligger mitt hjärta nära, eftersom min farfar var döv, eller dövstum som det kallades på den tiden. Hans dövhet var inte medfödd, utan en svit av scharlakansfeber vid två års ålder, på 1890-talet. Eftersom också min farmor hade svårt nedsatt hörsel blev teckenspråket min pappas och hans syskons andra modersmål.

Som präst i Pernå hade pappa scouting- och skriftskolverksamhet i den dåvarande dövskolan i Borgå, och det var han som långt senare lärde president Tarja Halonen – familjebekant till min bror – lite teckenspråk.

Själv lärde jag mig aldrig mer än att jag kunde kalla farfar till mat- eller kaffebordet och lite till. Jag kan också teckna mitt namn: Björn tecknas förstås som namnet på djuret (ett kors med handen över näsa och läppar för att beskriva björnens kluvna nos) och så hade min farfar ett smeknamn på basis av att han som en gentleman av den gamla stammen alltid bar manschetter (man visar var manschetter finns på ärmarna). Gamla döva som kände farfar förstår alltjämt vad jag menar då jag tecknar mitt namn på det här sättet, trots att farfar dog redan 1974.

Så också i dag, och till min stora glädje fann jag min farfars porträtt på väggen i dövföreningens lokal på Elisabetsgatan, tillsammans med andra döva ledargestalter genom tiderna. I mitt inledningsanförande hänvisade jag naturligtvis till porträttet, och fick god respons från publiken. En annan i panelen, de grönas Pekka Haavisto, kunde för sin del hänvisa till att hans farfar hade haft ett skrädderi som sysselsatte många döva.

Att jobba som skräddare, eller såsom min farfar som bokbindare, hörde till de hantverkaryrken döva förr i världen var hänvisade till. Tyvärr har de här yrkena blivit mer sällsynta, och nu gäller det för döva att hitta sin plats i arbetslivet i flera olika branscher. I panelen var vi ense om att det särskilt i större företag skulle behövas kvoter för arbetstagare med olika handikapp, av vilka dövhet ju bara är ett. Troligen behövs det också ett visst lönestöd från samhällets sida, eftersom arbetsgivares fördomar säkrast skingras med pengar…

Men de döva har också sitt eget språk, teckenspråket, och bör alltså bemötas också som en språkminoritet. Det gäller inte minst för utbildningens del, och här finns det stora brister. Vi har ingen teckenspråkig skola alls på svenska i Finland, sedan den i Borgå drogs in, och inte heller på finskt håll fungerar det som det borde.

Jag kunde ju inte heller låta bli att försöka locka de teckenspråkiga till SFP, i kloka samers fotspår. Språkminoriteter bör hålla ihop!