En god Facebookvän föreslog att jag skulle skriva om det goda samhället. Jag gör det genom att återge mitt sista valinlägg i Hbl i dag, för den händelse att någon missade det:

Den främsta mätaren av välfärden i ett samhälle är hur det behandlar sina svagaste medborgare. Den sanningen gäller också på det kommunala planet. Tillämpat på Helsingfors: hur staden behandlar sina svagaste invånare är mätaren av om den är en bra stad att bo i.

Svag kan man vara av olika orsaker. I själva verket hör vi alla i någon fas av livet till de svaga. Det gör vi som barn, som är beroende av andras vård och omsorg. Det gör vi också som äldre, då hälsan sviktar och vi åter blir beroende av andras vård och omsorg.

Hälsan kan svikta också tidigare i livet. Det kan också den ekonomiska och sociala tryggheten göra. Alkohol- och drogmissbruk kan försätta vem som helst i en svag situation. Bostadslöshet gör det helt säkert.

Minoriteter av alla de slag – inte bara en språklig – kan också vara i en utsatt och därmed svag position. Invandrare, som vi så väl behöver, är det ofta.

Staden måste ta hand om sina svaga. Också de har rätt till ett människovärdigt, fullödigt liv.

Så långt det som rymdes i dagens Hbl, på 1.000 tecken .  Men visst är ju just detta kärnan i det goda samhället, i vårt fall den goda staden! Eller hur?