Uttrycket ”Åldern tar ut sin rätt” syftar i allmänhet på diverse krämpor som man får på äldre dagar. Men det kunde också syfta på en del annat.

Jag är född 1952, och fyllde alltså i fjol 65. Vår generation har nog inga mor- eller farföräldrar i livet. Ja, man är lycklig om man har ens någon förälder kvar. Själv hör jag till den kategorin. Min pappa dog visserligen 2009, vid 87 års ålder. Men mamma, nyss fyllda 95, har jag kvar.

Då Lovisabygden nyligen tog farväl av engelskläraren Harry C. Farr kom jag att tänka på att åldern tar ut sin rätt också då det gäller de lärare man i sin barn- och ungdom har haft.

En del av dem hörde till samma generation som ens mor- och farföräldrar, och är sedan länge borta. Det gällde t.ex. min allra första lärare, Tant Ruth (Ekholm) i folkskolans första klasser i Thorsby, numera Kyrkoby skola i Pernå. Min andra folkskollärare Gunnar Backlund var närmare mina föräldrar i ålder, men är också borta sedan många år.

I Lovisa svenska samlyceum (som det hette på den tiden) hade vi ju sedan många lärare, separata i olika ämnen. En del av dem hörde till mor- och farföräldrarnas generation och har varit döda i många år.

Då jag började i Lovisaskolan fanns där en del ”riktigt” gamla lärare, som redan hade gått eller just skulle gå i pension. Själv hade jag aldrig Hedvig ”Bocken” van Bockhoven, Erik Pipping eller Margit ”Åse” Åström som lärare, men minns dem väl som gestalter i korridorerna.

Bland mina egna lärare hörde Dagny ”Santeli” Sandell säkert till de äldsta. Hon var lomhörd, vilket var både en för- och en nackdel. Fördel om man ville kolla det rätta svaret med klasskamrater, alltså… Gammal var också vår slöjdlärare Uno ”Slöjdis” Lindholm, som hade lite kort stubin.

Sedan följde säkert vår första rektor och högt respekterade historielärare Tyra ”Skarpen” Söderholm, den stundom lite komiska musikläraren Daily Sajalinna och finsklärarna, den gemytliga mormorsgestalten Karin Hirn-Kurkio och den enligt vad jag minns lite stränga Saara Tamminen.

Också de flesta ur ”föräldragenerationen” av lärare har redan lämnat oss: vår lite originella, självlärda mattelärare Kurt ”Mögle” Haglund, vår andra rektor och inspirerande historielärare Birger ”Snorre” Häggblom, nyligen också hans hustru, handarbetsläraren Margareta, vår fina teckningslärare Ruth ”Ruttan” Palmberg, flickornas gymnastiklärare Ruth ”Struttan” Sandvik, vår lite strikta men humoristiska matte- och fysiklärare Bertel ”Bäti” Seppälä, vår eminanta modersmålslärare, lokalhistorikern Olle ”Slattre” Sirén, vår om jag minns rätt självlärda kemilärare Artur ”Turtur” Törnblom och, i en tragisk bilolycka, vår sympatiska biologi- och geografilärare Stig ”Blondis” Weckman.

Men så fanns de riktigt ”unga” lärarna, som vi upplevde som nästan jämnåriga. Harry Farr hörde till dem. En annan var religions- och psykologiläraren Ina Hannus, även hon redan borta – liksom naturligt nog de äldre timlärarna i religion, Leo von Martens och min far.

Nu har min generation av elever visst bara vår tysklärare Hillevi “Hille” Toimela och pojkarnas gymnastiklärare, sedermera rektorn och skolmatrikelförfattaren Stig ”Jumppis” Andersson kvar. Det har blivit sorgligt glest i leden.

(Först publicerad som kolumn i Lovisatidningen Nya Östis 8.3.2018. Slöjdlärarens namn är dock rättat här.)