Svenskan expanderar i Helsingfors. Antalet svenskspråkiga prognostiseras öka från 37 000 till 42 000 på 25 år. Den relativa andelen bibehålls på nuvarande nivå, som motsvarar andelen i hela landet.
Ändå är och förblir svenskan ett faktiskt minoritetsspråk i Helsingfors. Även i landets största svenska kommun är vi en sexprocentig minoritet som måste slå vakt om vår ställning. Det förutsätter att staden erbjuder en fullvärdig service på svenska: hälso-, sjuk- och socialvård, bibliotek och andra kulturtjänster, äldrevård och så vidare.
Allra viktigast är skolorna och dagvården. Det måste finnas ett så heltäckande nätverk som möjligt av daghem och skolor, åtminstone för yngre elever, så att tvåspråkiga familjer har ett genuint val mellan svenskt och finskt. Samtidigt måste skolorna hålla hög standard. Och så är ju samhällsresurserna nu knappa, så det hela borde inte få kosta för mycket. Här är kärnan i en svår balansgång: så många skolor som möjligt, men inte på bekostnad av kvaliteten – och ekonomiskt förnuftiga.
Nu pågår i Helsingfors en genomgång av skolnätverket. Målet har definierats så att en finsk enhetlig grundskola (åk 1-9) ska ha minst två parallellklasser per årskurs, vilket i praktiken betyder cirka 500 elever. För de svenska skolorna är kriteriet 200 riktgivande, men inte absolut. Kriterierna gäller en förvaltningshelhet – som kan ha verksamhet på flera ställen.
Av våra 16 grundskolor fyller sex med marginal kriteriet: Botby (åk 0-9; närmare 500 elever), Cygnaeus (åk 1-6, drygt 250), Drumsö (åk 1-6, drygt 200), Hoplaxskolan (åk 0-9, över 600), Norsen (åk 7-9, drygt 350) och Åshöjden (åk 1-10, ca 270 elever). Av dem är Hoplax en ”sammansatt” skola med verksamhet i fem enheter i Munksnäs, Haga, Kårböle och Sockenbacka.
Av dessa är Sockenbacka en kvartersskola för åk 1-2. En annan finns i Arabia, som en del av skolan i Kottby (åk 1-6) med dess cirka 150 elever. Andra skolor för åk 1-6 med mellan 100 och 200 elever är Brändö, Degerö, Kronohagen, Minerva, Nordsjö, Staffansby och Zacharias Topelius. Mindre skolor än så är just nu Månsas och Östersundom.
Vi står sannolikt inför en hopknippning av närliggande skolor i en gemensam förvaltning, enligt modell från Hoplaxnejden. Till exempel Brändö + Degerö, Kottby + Månsas, kanske Nordsjö + Botby och så centrumskolor sinsemellan. Staffansby och Östersundom ligger så långt från andra skolor att naturliga partner är svår att hitta.
Till fördelarna med helheter på minst 200 elever hör en rektorstjänst med lägre undervisningsskyldighet och ökade valmöjligheter med hjälp av optimerade lärarresurser och arbetsfördelning då det gäller t.ex. språkurvalet. Och så kan alla nuvarande skolenheters verksamhet tryggas – och därmed nätverket.
Det möjliggör också helt nya skolenheter om behov kan påvisas, som en kvartersskola på Busholmen. Och så hoppas vi ju på den tvåspråkiga Nordiska skola, under det finska skolväsendet, som SFP har föreslagit.
—
(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 26.8.2015)