Många tror säkert att en stadsfullmäktigeledamot eller annan kommunalpolitiker bara sitter på möten, och lyfter arvoden för dem.
I och för sig har jag ganska många möten varje vecka, eftersom jag sitter i stadsfullmäktige (möte varannan onsdag kväll), är ersättare i stadsstyrelsen (inkallad varannan månad, ungefär), leder vår grupp i stadsfullmäktige (två timmars möte före fullmäktigemötena och entimmesmöten varje måndag inför stadsstyrelsen, plus deltagande i stadsstyrelsens aftonskolor en gång i månaden), representerar stadsstyrelsen i utbildningsnämndens svenska sektion (möte cirka en gång i månaden) och i det finska arbetarinstitutets direktion (dito) och dessutom sitter i Helsingfors Regiontrafiks styrelse (ett par möten eller aftonskolor per månad), Nylands landskapsfullmäktige (några möten per år) och Kommunförbundets svenska delegation (dito).
För mötenas del räcker det ju inte heller med att närvara, det gäller också att förbereda sig. Grovt taget kräver varje möte mellan en halv och en timme, ibland mer, av dokumentläsning och andra förberedelser. Och ibland förhandsförhandlingar med andra grupper. Som gruppordförande deltar jag, och/eller vår ordinarie stadsstyrelseledamot, t.ex. i de årliga rambudget- och budgetförhandlingarna mellan grupperna.
Men sedan kommer allt det andra, som inte alltid syns utåt. Jag blir – liksom säkert mina kolleger – kontaktad av medborgare/väljare som vill att jag ska hjälpa till att ”fixa” något. Jag ska ge några aktuella exempel från denna höst:
En pappa i Munksnäs närmade sig mig och undrade varför dotterns handbollslag inte får träna i skolans gymnastiksal under hösten, trots att skolan börjar repareras först på våren. Efter att vi först hade fått ett ganska arrogant negativt svar från Fastighetscentralen, hjälpte det med ett par mejl och telefonsamtal till så fixades det. Äran tillfaller förstås i första hand pappan.
En mamma med ett barn i daghemmet Albert, tillfälligt placerat på Maria sjukhusområde, klagade helt berättigat på att huset är i dåligt skick och gården i ännu sämre. En gruppkollega hade besökt dagiset i fjol, men inget hade hänt. Först talade jag med stadens svenska dagvårdschef, och sedan tog jag också upp problemet i samband med svenska skolsektionens möte. Mer behövdes tydligen inte, nu har förbättringar ställts i utsikt. Men uppföljning krävs säkert!
På gång men på hälft är ett klagomål från en person mot det privata vårdföretaget Debora, som staden köpet hemvårdstjänster av. Personalen klarar inte av sina uppgifter, enligt den klient som ringde mig.
Ibland gör jag förstås också helt egna små iakttagelser, som då jag märkte att det inte fanns några bänkar på Malms nyreparerade bussterminal ovanför järnvägen. Bortsett från två helt malplacerade parkbänkar, ditlånade av Stara. Det krävdes flera telefonsamtal, men jag fick beskedet att de nya bänkarna är försenade, men nog kommer. Och nu är de där.
En mycket tillfredsställande upplevelse var att besöka Norsen, som med ett års dröjsmål äntligen håller på att renoveras. Det har krävts en hel del jobb under över ett års tid också i kulisserna med att försöka hålla efter de ansvariga. Budgeten måste utökas och många blev telefonsamtalen och mejlerna till Fastighetscentralen för att trycka på med tidtabellen. Nu tycks arbetet löpa väl, och det verkar vara i goda händer.
Och på tal om skolorna besökte Utbildningsnämndens svenska sektion (där jag alltså representerar stadsstyrelsen) nyligen alla svenska skolor i det södra området för att kartlägga opinionerna inför nätverksgranskningen. Efter många och långa diskussioner lade vi häromdagen fram ett Alternativ C till de A och B som skolverket tänkte sig, och nu har sektionen återremitterat ärendet för ny beredning. Och så har jag redan länge brunnit för den svenska skola på Busholmen som det nu åter verkar finnas gott hopp om. Jag har både träffat och mejlat med många av de engagerade föräldrarna.
Mitt engagemang för skolorna har inte begränsat sig till de svenska, utan jag var starkt med i den framgångsrika aktionen för att rädda vår finska skola här i mitt eget Mosabacka. Som en uppföljning har jag just förmedlat kontakten mellan Svenska nu, Svenska kulturfonden och en lärare i skolan som frivilligt fortsätter med det svenska språkbad som officiellt upphörde i fjol. Hon behöver läromaterial i sitt värdefulla arbete.
Klockarkärlek känner man naturligtvis också för de andra stadsdelar i Helsingfors där man själv bott, i mitt fall utöver Rödbergen (i min allra tidigaste barndom) Kottby-Åggelby-Forsby-området och Haga. Bland de invånarhus som vi framgångsrikt lyckats försvara känner jag bäst till det som är inrymt i Åggelby gamla Socis, även känt som Pop- och jazzinstitutets tidigare tillhåll. I somras var jag där och firade Tapio Rautavaaras 100-årsjubileum, och tidigare har jag bl.a. träffat Svensk förening i Åggelbys styrelse där. På Elsebo i Haga ska jag tala på årets Svenska dagen-fest.
Över huvud taget gäller det förstås att hålla god kontakt med medborgarna/väljarna, så alltid då SFP ställer upp sitt stånd på torgen försöker jag hinna vara med. I höst har det blivit Haga och Drumsö.
I Helsingfors Regiontrafik HRT:s styrelse, där jag är den enda styrelsemedlemmen från SFP, har jag alltså inte bara Helsingfors intressen att bevaka. Jag har därför även utanför mötena engagerat mig bl.a. för att rädda Y-tågen eller åtminstone ersätta dem med andra tågturer. Det ser nu ut att lyckas, rentav så att trafiken kan utsträckas till Sjundeå utanför HRT-området. På tal om HRT har jag förresten anmält intresse att följa någon kurs för busschaufförer, det blir kanske nästa vecka. Det gäller att ibland tillgripa ”hands on”-metoden om man vill vara en god beslutsfattare…
Och så har vi förstås kampen för att bevara Malms flygplats. Jag deltog härom veckan som medlem i Malms flygplats vänners höstmöte, där den fortsatta strategin lades upp. Det måste i Helsingfors finnas plats även för annat än idel bostäder – och dessa kan byggas på bättre byggnadsmark, på mer lämpade platser.
Som det sista exemplet på mina engagemang utanför de egentliga mötena vill jag nämna Lappvikens sjukhusområde – trots att det var redan i somras jag med min hustru senast deltog i duktiga medborgarorganisationen Lappvikens Källas evenemang, närmare bestämt både dess ”knytkalas” och konsert på sjukhusbyggnadens innergård. Källans aktivister är värda all uppbackning de kan få nu då sjukhuskomplexets tak och fönster ska nödrepareras i väntan på beslut om dess framtida användning. Jag hoppas på en oas för mental hälsa och välbefinnande, där på Helsingfors kanske allra vackraste plats. Här kunde både medborgarorganisationer, forskning, konstutövning och småföretag rymmas i en rofylld harmoni.