Tanken på en Nordisk skola i Helsingfors föddes som Svenska folkpartiets respons på debatten i samhället om behovet av en tvåspråkig skola för att svara på dels tvåspråkiga familjers behov, dels behovet av en intensifierad undervisning i svenska för helt finska elever.

Då jag i SFP:s interna beredning av ärendet ursprungligen tog initiativ till just en nordisk skola var min tanke att den tvåspråkiga skolan inte skulle bli bara ”Svenska skolan”, som en direkt motsvarighet till de engelska, franska, tyska och ryska skolorna i staden. Vi har ju redan många svenska skolor för den svenska och tvåspråkiga befolkningen i Helsingfors, och de välkomnar också finska elever – för att underlätta skolstarten helst sådana som redan i dagvården har haft tillgång till språkbad i svenska.

Den tvåspråkiga skolan skulle uttryckligen profilera sig som en allnordisk skola, med inriktning på nordisk historia, nordisk kultur och nordiskt samhällsliv – och naturligtvis de nordiska språken. Undervisningsspråken skulle vara de båda inhemska nordiska språken, finska och svenska, så att vissa läroämnen skulle undervisas på finska, andra på svenska. Man kunde också variera språken från ett läsår till ett annat eller från en termin till en annan.

Men så skulle man också intressera eleverna för åtminstone danskan och norskan, ja kanske rentav isländskan också. Dessa inslag skulle lämpligen vara inriktade snarare på att förstå än nödvändigtvis tala dessa språk, eftersom förståelse räcker för ett umgänge, då man alltid kan svara på svenska. Finlandssvenskan anses ju rentav vara den skandinaviska språkvariant som bäst förstås av andra i Norden.

Bäst kunde intresset för danskan, norskan och isländskan säkert väckas med hjälp av ”naturmetoden” att ta till sig film, tv-program, musik och övrig populärkultur på dessa språk. Men utan att glömma det äldre kulturarvet.

I historieundervisningen skulle man förutom hundra år av självständighet och hundra av autonomi under rysk överhöghet särskilt fördjupa sig i de många hundra åren i gemenskap med Sverige, av vilka en icke obetydlig andel också i gemenskap med Norge och Danmark. Syftet skulle vara att väcka intresse för det som är gemensamt i Norden.

Nordiska skolan skulle lämpligen likt de andra ”språkskolorna” sortera under det finska skolväsendet i staden, inte det svenska, men gärna ha nära kontakt med svenska skolor. Och vad vore bättre än att ha en regelbunden kontakt i form av elevutbyte med och klassresor till utvalda systerskolor i de andra nordiska länderna?

(Först publicerad på www.yggdrasil.fi)