Hur man än mäter har Finland klarat sig bättre i coronaepidemins grepp än de flesta andra länder. Jämförelsen med Sverige är förkrossande – för Sverige, alltså. Men det betyder inte att vi har klarat oss ut ur epidemin, den andra vågen är redan på gång.
Nu smittas framför allt yngre årsklasser, som tydligen obekymrat rör sig i större skaror och med mindre distanser än vad som vore klokt. De unga kanske resonerar så att de ändå knappast insjuknar med annat än på sin höjd lindriga symptom. Det är väldigt själviskt tänkt. De kan ju i sin tur smitta föräldrar, för att inte tala om far- och morföräldrar.
Vi vuxna har alla ett ansvar att försöka förklara detta för de unga och tala dem tillrätta. Men detta gäller ingalunda alla unga, själv tycker jag mig ha noterat att yngre passagerare i högre grad än äldre använder ansiktsmasker i allmänna fortskaffningsmedel.
Minns ni att HUS i våras planerade ett fältsjukhus i parkeringsgrottan i Mejlans för vård av covid19-insjuknade? Det har inte behövts tas i bruk, och hoppas innerligt att det förblir så.
Visst har det varit stora problem med coronatestning, med ställvis långa köer till testtagning och lång väntan på analysresultaten. Huslab har nu utökat kapaciteten med både egen ny apparatur och inköp av tjänster. Men själva vården av de insjuknade har fungerat mycket väl, med bara några tiotal intagna på sjukhus och i medeltal en handfull i intensivvård.
Varje sådant fall, och särskilt varje dödsfall, är en tragedi och precis ett för mycket, men låt oss glädjas över att nästan alla insjuknade tillfrisknar.
Däremot har köerna till annan sjukhusvård förlängts, då personalkapacitet öronmärkts för coronan. Denna s.k. vårdskuld måste avkortas och elimineras under de närmaste månaderna och åren. Detta kostar, och även om staten – i sista hand med våra skattepengar – har lovat stå för kostnaderna för coronatester är det oklart om de statliga pengar som utlovats också för att klara vårdskulden kommer att räcka till.
Och så finns det så mycket annat som måste åtgärdas i coronaepidemins kölvatten. Alla skolelever och studerande har inte klarat distansundervisningen väl, och behöver nu extra stöd. Många äldre har farit illa av isolering och ensamhet.
Och många har som känt förlorat sina jobb, tillfälligt eller mer permanent. Den stigande arbetslösheten har gett upphov till ekonomiska och sociala problem av olika slag.
I ett välfärdssamhälle ska ingen behöva bli lämnad ensam med sina bekymmer och i sin nöd. Både samhället och den tredje sektorns aktörer måste nu sträcka ut en hand till alla som drabbats.
(Först publicerad i stadsdelsbladet Oulunkyläinen)