Om livet är en bok, inleder jag vid årsskiftet ett nytt kapitel, som ledamot av Helsingfors stadsfullmäktige. Det förra inleddes 2009, då jag efter 27 år lämnade Hbl och åter blev den politiker jag i min ungdom hade velat bli.
Jag blidde visserligen inte Europaparlamentariker, även om jag nu avancerat från andra till första reserv. Inte heller blidde jag riksdagsledamot i fjolårets val, utan åter andra reserv. I rikspolitiken är jag bara en politruk. Men snart kan jag åtminstone låta mig tituleras kommunalpolitiker. Tredje gången gillt …
Från min ungdom minns jag sådana ledamöter av stadsfullmäktige som Gustaf Laurent, Carl-Gustaf Londén, Arvid von Martens, Victor Procopé och Erik Witting, som den länge enda kvinnan Vivan Juthas tills hon fick sällskap av Jutta Zilliacus, och från denna yngre generation Georg C. Ehrnrooth och Ingvar S. Melin. Av alla dessa finns bara Jutta Z. kvar i livet.
Och nu är man då plötsligt en sentida efterföljare till dessa personligheter. Det känns högtidligt och förpliktande. Tur att det funnits andra lite vanligare människor som jag här emellan …
Nog om den personliga aspekten. Märkte ni att det i årets kommunalval, precis som i fjolårets riksdagsval, vid sidan av den där enda valsegraren fanns bara ett enda parti som höll ställningarna, medan alla andra förlorade? Det var SFP.
Det är i och för sig såtillvida naturligt att SFP:s väljare säkert är de sista att låta sig lockas av Sannfinländarna, med deras språkagenda. Men visst är det ett glädjeämne för alla finlandssvenskar att deras parti håller ställningarna. Det bäddar ju för fortsatt stark intressebevakning på både riks- och lokalplanet.
Också i Helsingfors höll SFP sina positioner, men i övrigt avvek resultatet på en punkt från rikstrenden: även Vänsterförbundet segrade här, säkert tack vare riksduons attraktionskraft. Det betyder tyvärr att SFP:s relativa position, som ett av de mindre, om också inte små partierna, något försvagades. VF gick framåt från sju till nio mandat, SF gick om SFP från fyra till åtta, och SFP behöll alltså sina fem.
Det borde ändå stå helt klart att det inte är status quo-SFP som ska förse de båda valsegrarna med de tilläggsplatser i nämnder och andra organ de är berättigade till. Det ska de tre stora partierna göra, som alla var förlorare i valet.
Nu är mandat i stadsfullmäktige, stadsstyrelse, nämnder, direktioner och övriga organ förstås inga självändamål. De är bara medel för att göra politik.
Ett annat, minst lika centralt medel är samarbete. Inget parti kan ensamt diktera i Helsingfors. Det gäller också de största, av vilka inte ens Samlingspartiet har mer än drygt en fjärdedel av de 85 mandaten.
Men det gäller naturligtvis inte minst mindre partier, bland dem SFP. I bevakningen av Helsingforssvenskarnas språkliga behov är det i allmänhet SFP som tar initiativ, men vi måste vara beredda till samverkan över partigränserna för att nå resultat.
(Först publicerad i Hufvudstadsbladet 18.11.2012)