Fackföreningarna spelar en viktig roll i ett samhälle som strävar efter konsensus, samförstånd, reglering av konflikter och skydd för arbetstagares rättigheter. Jag har själv varit fackföreningsaktivist på flera plan, som huvudförtroendeman för HBL:s redaktion, vice ordförande för Finlands Journalistförbund (som står utanför de fackliga centralorganisationerna), president för Nordiska Journalistförbundet och Vice president för European Federation of Journalists. Numera är jag medlem i Akavaförbundet YTY. Som förtroendeman på HBL medverkade jag under ”laman” i början av nittiotalet till samförståndslösningar i stället för uppsägningar. Jag är förstås inte okritisk till fackförbund som snarare söker konflikt och strejk, men att ifrågasätta behovet och nyttan av fackföreningar är kortsynt.
Familjeföretagen har alltid legat mig nära hjärtat. De är ofta små eller medelstora, också om några har vuxit sig mycket stora – och ofta då mistat karaktären som familjeföretag. Generationsväxlingar bör främjas genom att arvsskatten förändras till en vinstskatt först då och om egendom realiseras. Arvsandelar som stannar som kapital i företaget borde alltså inte beskattas.
Familjepolitik är inte bara barnbidrag. Familjepolitik är också att fördela föräldraledigheterna jämnare än nu mellan föräldrarna, gärna enligt principen 6 månader för far, 6 för mor och 6 för någondera, beroende på vad som passar familjen bäst. Men familjepolitik är också att erkänna att det finns andra slags familjer än de med mamma-pappa-barn. Ensamförsörjarna blir hela tiden fler, likaså föräldrar med delat ansvar för barnen, liksom familjer med två pappor eller två mammor. Alla bör av samhället bemötas på samma juridiska och ekonomiska villkor. Familjepolitik är också att erbjuda småbarnsföräldrar flexibla arbetstider, så att de om de så vill kan fördela sin tid jämnare mellan hem och jobb.
Fanatism har jag inte mycket till övers för. Se Extremism under E!
Fastighetsskatten anses såtillvida vara en säker inkomstkälla att den är hart när omöjlig att kringgå. Medaljens frånsida är förstås att den kan slå väldigt orättvist mot t.ex. gamla, större tomter om ägaren inte vill dela den eller bygga mer. Å andra sidan förstår man kommuner som vill tvinga fram kompletterande byggande på ”onödigt stora” tomter. Balansgången är alltså delikat, men det gäller att alltid visa social hänsyn.
Feminism är ett känsloladdat ord. För många män är ordet negativt och associerar till en militant kvinnokamp mot männen, men det är förstås en fördomsfull tolkning. För mig handlar det helt enkelt om arbetet för verklig jämställdhet mellan man och kvinna. Eftersom jag sedan många är medlem också i Svenska kvinnoförbundet är jag, liksom några andra manliga kandidater, också kandidat för kvinnoförbundet. Jag skulle kanske inte kalla mig just feminist, men en kvinnosaksman vill jag vara.
Finanserna måste man ha i skick, både privat och samfällt, i stat och kommuner. En stat kan ha skulder, bara man har dem och särskilt räntekostnaderna under kontroll. Se vidare under B som i Budgetbalans.
Fisket är en hotad näring, som vi måste värna om. Också stadsbor vill få färsk, inhemsk fisk och vill kunna åka ut i en levande, befolkad skärgård. Fiskerinäringen har ju av geografiska skäl också sin språkliga dimension, som en del av den finlandssvenska kulturen. Låt oss värna om en vattenkvalitet i våra hav som möjliggör livskraftiga fiskbestånd, men låt oss också stå upp mot de miljöfanatiker som i maskopi med turistnäringen i Lappland vill skydda havslaxen för att den i stället för att ge vår fiskarbefolkning brödföda ska dras upp av turister i de nordliga älvarna.
Flygtrafik behöver ett geografiskt isolerat och dessutom vidsträckt land som vårt. Det förutsätter dels flygplatser, dels lönsamma flygbolag. Kortare inrikesflygsträckor kommer säkert att elimineras i takt med att tågen blir allt snabbare, men då flygtiden är uppe i en timme och tåget tar mer än tre–fyra timmar, bevarar flyget även med beaktande av förbindelserna till och från flygplatserna sin konkurrenskraft. Vårt nationella flygbolag Finnair är en juvel att vårda om, som tryggar direkta och snabba förbindelser ut i Europa och världen. Till Malms flygplats i Helsingfors, som jag vill bevara, återkommer jag under M.
Flyktingar måste Finland kunna ta emot i betydligt större antal än hittills. Vi får ju skämmas vid varje nordisk, och (väst)europeisk jämförelse. I Helsingfors var det SFP som genom min fråga på en frågetimme tog initiativet till att börja ta emot också kvotflyktingar, låt vara att resultatet sedan blev i blygsammaste laget. Helsingfors tar ju emot flest spontana asylsökande, men det fritar oss inte från ansvaret för flyktingar som UNHCR väljer ut från t.ex. Syrien. Flyktingar är medmänniskor i nöd, och vi har både råd och plats att hjälpa. Många flyktingar har också positivt bidragit till att göra vårt samhälle lite mer mångkulturellt, ta bara chilenarna, vietnameserna och somalierna som exempel. Klart är också att flyktingar måste integreras i samhället, börjande med språkundervisning i finska – eller svenska! Men deras kultur ska vi inte ens försöka frånta dem. Till invandring återkommer jag under kapitel I.
Folkomröstningar ska vi på riksplanet ordna bara då det gäller riktigt stora avgöranden, och då alternativen klart och entydigt kan begränsas till två. Ett exempel är om Finland ska ansöka om Natomedlemskap eller inte. Kommunala folkomröstningar kunde med fördel brukas oftare, t.ex. vid föreslagna kommunsammanslagningar.
Fossila bränslen måste vi göra oss allt mindre beroende av. Se Energi!
Fotgängare är vi alla, åtminstone ibland. Fotgängare och cyklister är mest oskyddade och sårbara i trafiken, och särskild hänsyn måste därför tas till dem i trafikplaneringen och -reglerna.
Fusioner av kommuner kan gärna ske på frivillig väg då servicen kan förstärkas och närdemokratin inte blir lidande. Jag säger däremot absolut nej till tvångsfusioner, liksom till en jättemiljonstad som har föreslagits i Helsingforsregionen.
Företagen är samhällets motorer, små och stora. Sysselsättningen främjas allra bäst av små, arbetsintensiva företag, särskilt i servicebranschen som inte kan ersätta händer med maskiner. Men utan de stora, tillverkande företagen klarar sig inte vår export och därmed vår välfärd heller. Företagen är löntagarnas och också de arbetslösas bästa vänner, ingalunda motståndare.
Försvaret måste vi upprätthålla på minst nuvarande nivå. Det förutsätter att försvarsanslagen höjs under nästa mandatperiod – helt oberoende av det planerade samarbetet med Sverige och ett eventuellt framtida medlemskap i försvarsalliansen Nato. Priset på försvarsmaterielen har stigit kraftigt, i takt med att teknologin blivit allt mer avancerad. Alla välkomnar det samarbete med Sverige som nu verkar kunna ta ordentliga kliv framåt. Vår försvarsminister och SFP:s partiledare Calle Haglund kan räkna detta som en stor merit. Sveriges styrka är framför allt ett starkt flygvapen och avancerade marinstyrkor, inklusive ubåtar, som komplement till vår kapacitet. Putins Ryssland tycks med sitt hotfulla uppträdande mot grannländer göra sitt yttersta för att tvinga in Finland i Nato. Det finns dock också fördelar med att inte höra till en militärallians. SFP:s förslag om en parlamentarisk utredning under nästa mandatperiod av för- och nackdelar med ett Nato-medlemskap, är därför det enda rätta. Gärna borde vi också samarbeta med Sverige i detta utredningsarbete.
Förtroende behövs i politiken. Regeringen Stubb har effektivt förverkat sitt förtroende genom att den lamslagits av en dragkamp mellan de två ledande regeringspartierna, vilket lett till att handlingskraften försvunnit. Nu måste förtroendet mellan medborgare och beslutsfattare byggas upp på nytt, förhoppningsvis med nya krafter. Förtroende behövs också länder och folk emellan, och det är en uppgift för vår utrikespolitik och diplomati. Våra relationer till omvärlden sköts primärt genom EU, men bör kompletteras bilateralt.
Förvaltningen bör ha medborgarnas bästa som sin ledstjärna, och hellre ge goda råd än onödigt krångla till vardagen. God förvaltningssed bör tas till heders på alla administrativa nivåer.
Föräldraledigheten behandlade jag här ovan under Familjepolitik, men för att sammanfatta med en lite tvetydig formel: sex för mamma, sex för pappa och sex för dem att dela på. Månader, alltså.