HBL:s ledare 22.2 granskade med fog kritiskt duopolet i vår dagligvaruhandel med två dominerande aktörer, S- och K-grupperna. Av utländska företag har bara tyska Lidl etablerat sig och skaffa sig en marknadsandel av betydelse.

Vi har ju haft en del mindre inhemska konkurrenter på marknaden, men nu senast köpte Kesko upp Valintatalo och Siwa, medan S-gruppen tog över Stockmanns Delikatessen – sedan varuhuset inte självt klarade lönsamheten. Så här långt träffade HBL:s analys rätt.

Sedan tog ledaren en lite märklig vändning, då udden riktades mot S-gruppens kommande val och politikernas engagemang i det. ”Ansträng dig en smula. Försök att inte av slentrian rösta på ett bekant politikeransikte”, skriver HBL.

Då jag väl är just ett sådant bekant politikeransikte och kandiderar för återval i HOK-Elantos fullmäktige har jag några invändningar.

För det första nämner HBL inte att varken Kesko eller Lidl har några allmänna val alls. I centralkoncernen Kesko röstar bara aktieägarna, i de enskilda K-affärerna knappast någon alls. I Lidl finns inte ens aktieägare, utan företaget ägs av den tyska familjen Schwarz stiftelse. Insynen i bägge fallen är nog nära noll.

För det andra tror HBL att de politiskt förtroendevalda i andelslagen kan fixa fördelar för dessa andelslag. Jag känner närmast till HOK-Elanto, där det nog inte fungerar så. Det finns ju klara jävsregler, som förhindrar en sammanblandning av roller som till exempel kommunalpolitiker och förtroendevald i andelslaget.

Ett exempel kan också belysa situationen konkret. HOK-Elanto har en lägre marknadsandel i Vanda, vilket historiskt beror på att “borgerliga” HOK var svagt här, men nu på att det inte går att hitta tomter för S-affärer. Och detta trots att det finns flera Vandapolitiker bland andelslagets förtroendevalda…

Ett annat exempel: då Kesko köpte Valintatalo och Siwa, tvingades man avstå några affärsutrymmen till S-gruppen. Men många fler är exemplen på att Kesko avundsjukt via fastighetsbolagen slagit vakt om de tömda lokalerna så att varken S eller Lidl kan ta över dem.

För det tredje har HBL av någon orsak inte ett gott ord att säga om själva andelsrörelsen och dess ideologi – filosofi, om man så vill. Idén är ju att inte alstra vinst, utan ge medlemmarna så fördelaktiga varor och tjänster som möjligt.

Förvisso ska inte verksamheten gå på förlust, utan ett överskott krävs för att man ska kunna investera i och utveckla verksamheten. Men en stor del av överskottet betalas tillbaka till andelsägarna, i form av bonus på upp till fem procent.

Dessa ägare är för HOK-Elantos del över 600 000.

Ideologin har fungerat. Det är ingen slump att andelslagets affärer har fördelaktigare priser än Keskos motsvarande. I gengäld kan enskilda K-köpmän säkert delvis erbjuda mer individuella utbud.

Den nya uppstickaren Lidl har, låt vara med en bråkdel av varuutbudet hos de inhemska aktörerna, skärpt priskonkurrensen på ett för alla konsumenter välkommet sätt. Jag ser fram emot att också andra kedjor skulle etablera sig!

Förresten har ju både S- och K-gruppens affärer ett slags ”Lidl” inom sig, i form av egna, fördelaktiga varumärken. Men så har de så mycket mer därtill.

Och för det fjärde vore det väl ändå för mycket begärt att förvänta sig att politiker i S-gruppens organ medvetet skulle arbeta för att minska de egna marknadsandelarna – vilket företag fungerar så?

Däremot bevakar vi i HOK-Elantos fullmäktige kundernas/andelsägarnas intressen då det gäller till exempel produkturval och bonusnivåer. Vad urvalet beträffar har det särskilt handlat om ekologiska och närproducerade livsmedel, där andelslaget gjort stora framsteg. Liksom med andra miljöåtgärder.

Själv har jag under den gångna perioden fått igenom två motioner om svensk korridorskyltning, för Prismornas del redan verkställd. Partipolitiken spelar en helt underordnad roll i diskussionerna i både fullmäktige och förvaltningsråd.

Och förresten: det sitter nog inga politiker i HOK-Elantos styrelse, utan helt professionella krafter.

(Först publicerad som debattartikel i HBL 2.3.2020)