Femtontalet förebilder i Helsingforspolitiken

Visst ska man ha förebilder då man är med i politiken, både stora och mindre. Jag tänker inte här och nu skriva om sådana som John F. Kennedy eller Nelson Mandela, utan koncentrerar mig på SFP-politiker i Helsingfors som jag har träffat, känt och av olika orsaker sett upp till. Listan kan innehålla också för somliga överraskande namn.

Jag börjar med Arvid von Martens (1903-1993). Han var före kriget frälsningsarméofficer, som vapenvägrare fungerade han under fortsättningskriget som tolk för krigsfångar eftersom han talade både tyska och ryska flytande, men sitt livsverk utförde han sedan inom  gatumissionen. Hans arbete för de bostadslösa och andra nödställda i Helsingfors var banbrytande och ovärderligt. De som beundrar Veikko Hurstis och numera sonen Heikki Hurstis julfester för de bostadslösa ska veta att de för vidare den tradition Arvid von Martens tog intiativet till – 1954. I två decennier, 1953-1972, satt von Martens i stadsfullmäktige, och koncentrerade sig också där på de bostadslösas och andra nödställdas situation. Hans samhällsengagemang sträckte sig långt in på äldre dagar. Han tog bland annat kontakt med en av de där unga sovjetiska flygplanskaparna som min bror 1990 råkade vara försvarsadvokat för, och höll kontakt med ynglingen då denne satt i fängelse. För Nattmissionären med stort N var ingen människa i nöd likgiltig, inte heller en flygplanskapare.

Med Georg C. Ehrnrooth (1926-2010) kunde jag i tiderna vara av annan mening då det gällde utrikes- och rikspolitik. Han hade låst sig i sin anti-Kekkonen-fixering och drog därför enligt min uppfattning  fel slutsatser om vad som var klokt i det kalla krigets Europa och i relationerna med Sovjetunionen. Han hade naturligtvis rätt i mycket av sin kritik av vår hukarmentalitet, men bortsåg från det som var finessen i det hela: genom att upprätthålla vänskapliga relationer österut kunde Finland steg för steg politiskt närma sig det Västeuropa vi ville tillhöra: medlemskapet i Nordiska rådet, associeringen med och sedan medlemskapet i Efta, frihandelsavtalet med dåvarande EEC – som sedermera har kulminerat i vårt EU-medlemskap. Men i Helsingforspolitiken var Ehrnrooth en socialt engagerad personlighet. Han hann representera SFP i stadsfulllmäktige från 1957 till 1973, då han vandrade sina egna politiska vägar. Vår bekantskap hade inletts i början av sjuttiotalet och återupptogs då jag från 1982 framåt jobbade på Hbl och Ehrnrooth gärna lämnade in sina insändare via mig. Ehrnrooth och SFP försonades sedermera, och jag är mycket stolt över att han var en av de tidigare SFP-hövdingar som ställde upp i en liten videointervju inför EU-valet 2009, där han vittnade om mina kvalifikationer. Mycket tålde han klandras för i rikspolitken, mer mer att hedras ändå för sitt sociala samvete i Helsingforspolitiken.

Kristian Gestrin (1929-1990) var i min ungdom galjonsfiguren för den liberala falang inom SFP i Helsingfors jag själv räknade mig till. I stadsfullmäktige satt han bara en period i början av sextiotalet, för att sedan koncentrera sig på riksdag och ministeransvar. Jag minns särskilt den gång jag en morgon hemma hos Gestrins som ung SPT-redaktör gjorde en intervju med honom och imponerades av att jag bjöds på hederlig gröt. Sedan minns jag hur jag råkade vara budbärare till sittande ministern då SFP lämnade regeringen efter presidentvalet 1978 och stannade i opposition i ett år – det år vi senast stått i opposition … Gestrin var inte glad, han hade p.g.a. sina ministeråligganden försenat sig från de avgörande förhandlingarna.

Ingvar S. Melin (1932-2011) respekterade jag inte minst för att han förblev SFP trogen, då Ehrnrooth hoppade av och lockropen från Kokoomus var starka. Han satt i stadsfullmäktige i tre olika omgångar, börjande med 1965 och ända fram till 2004 – i nästan fyra decenniers tid, alltså! Med honom höll jag kontakt ända fram till hans död, och var en av de två sista partivänner som träffade honom då han i juni i fjol för sista gången anlände till det han måste ha upplevt som sitt andra hem, riksdagshuset med dess grupprum, för att en timme senare påträffas död.

Nils Mustelin (1931-2004) skrev jag om i gårdagens blogg, på tal om “spåralogin”. Han var en renässansmänniska med många strängar på sin lyra: naturvetaren och forskaren, den internationella tjänstemannen, den ursympatiske musikvetaren av guds nåde, skeptikern – och så kommunalpolitikern, i stadsfullmäktige 1997-2004. Tänk att en och samma människa kan ha så många olika begåvningar.

Ole Wasz-Höckert (f. 1918) måste man beundra redan för hans uthållighet och fysik. Vid fyllda 94 ser han ut precis som då han satt i riksdagen och i stadsfullmäktige (1985-97). Han utförde ju sin livsgärning som barnläkare, och engagerade sig bland annat i rörelsen Läkare mot kärnvapenkrig. Han hade – och har – sina höga ideal. För, som sagt, han är still going strong.

Jörn Donner (f. 1933) är en märklig gestalt i Helsingforspolitiken. I riksdagen  har han representerat bara SFP, i EU-parlamentet bara SDP men i Helsingfors stadsfullmäktige hela tre partier, av vilka SFP under den längsta perioden, 1985-1992. Han har sitt huvud för sig, och just därför har han vunnit också min respekt. Han vinner nämligen på en närmare bekantskap. Och så är han ju inte primärt politiker, utan framför allt författare och kulturpersonlighet. Jag är stolt över att vi har haft honom i våra led.

Klaus “Klaude” Bremer (f. 1938, i stadsfullmäktige 1993-2000) var en i högsta grad annorlunda politiker. Ja, egentligen inte politiker – för det var han kanske för rättfram – utan en samhällsengagerad medborgare  av rang med entrepenörens värdefulla erfarenheter och helikopterpilotens perspektiv på staden. Han och mångåriga fullmäktigsuppleanten ocjh kulturnämndsmedlemmen Lasse Liemola (f. 1937) har varit våra hedervärda trumfkort i den svåra konkurrensen om helt finskspråkiga väljare. Duon har också en annan gemensam nämnare med språklig dimension: de bamlar stadinslangii …

Jutta Zilliacus (f. 1925) röstade jag flera gånger i riksdagsval, men i “arbetsfördelningens” namn föredrog jag i kommunalval Ulla Gyllenberg (f. 1929). I mina ögon skötte Zilliacus nämligen rikspolitiken och Gyllenberg kommunalpolitiken – och det i nästan tre decennier, som medlem av stadsfullmäktige 1973-2000. För mig representerar den här duon det bästa av de moderna jämställdhetskvinnornas frammarsch i politiken. Som anställd på Folkhälsan var det naturligt att Ulla Gyllenberg koncentrerade sig på dag-, social- och äldrevården. Hon var förresten den hittills sista SFP-aren som har suttit i stadsfullmäktiges presidium.

Följande generation av kvinnliga SFP-politiker gjorde inte lika mycket väsen av sig, men var desto flitigare i stadsfullmäktige: Maj-Britt Grönholm (i fullmäktige 1989-2000), Birgitta “Gitta” Dahlberg (i fullmäktige 2001-2008 ) och Henrica Bargum (i fullmäktige 2001-2004). Grönholm och Bargum förknippar jag mest med skola och utbildning. Dahlberg träffade jag nyligen då hon var inkallad till ett gruppmöte före stadsfullmäktiges möte, och Bargum är alltjämt hårt engagerad i dragkampen om skolnätsreformen i södra Helsingfors. Still going very strong, indeed, alla tre.

Och så den hittills yngsta generationen av fenomenala SFP-kvinnor vid Helsingforsvattnet, som jag troget röstat på under de senaste åren:

Eva Biaudet har suttit i två olika perioder i stadsfullmäktige, först 1989-1996 och sedan på nytt 2005-2007, tills hon blev utnämnd till OSSE-jobbet i Wien. Som minoritetsombudsman kan hon tyvärr inte engagera sig i kommunalpolitiken, men vi hade ju privilegiet att ha henne som vår karismatiska odch kunniga presidentkandidat i vintras. Hon var bäst av alla kandidater, synd bara att Finlands folk inte insåg det.

Astrid Thors hör, liksom Eva Biaudet, till mina goda vänner allt sedan sjuttiotalet i Svensk Ungdom och Mittenförbundet. Eftersom hon alltjämt sitter i stadsfullmäktige och hör till mina kära medkandidater i detta val och jag heller inte kommenterar de andra sittande ledamöterna/kandidaterna sätter jag punkt här.

Märkte ni förresten att jag här har avslöjat att jag för det mesta har röstat på kvinnor i Helsingfors? Nu hoppas jag att också kvinnor i gengäld kan rösta på mig.