En majoritet av helsingforsarna vill ha avgiftsfri kollektivtrafik, enligt en opinionsmätning som Helsingin Sanomat publicerade i dag. Låt mig som styrelsemedlem i samkommunen för regiontrafiken HRT (fi. HSL) försöka reda ut begreppen.

Det finns ingen gratis service, utan den kostar alltid och måste betalas av någon, på något sätt. Därmed återstår just frågan hur den ska betalas. Det finns i princip två olika modeller, som bägge väl kan motiveras.

Den ena är den som på sätt och vis utgör själva grunden för välfärdssamhället. Den går ut på att alla, över skatten, betalar för all service, helt oberoende av om man själv använder just den servicen eller inte.

Alla har ju inte barn i dagis eller skola, alla behöver inte använda kommunal hälsovård utan har t.ex. företagshälsovård, riktigt alla utnyttjar inte bibliotek och så vidare. Ändå betalar alla, solidariskt.

På samma sätt använder ju alla inte kollektivtrafik, och de som gör det använder den i olika hög grad. Många dagligen för t.ex. arbetsresor, andra bara mer eller mindre sporadiskt.

Lika väl motiverad är den rakt motsatta principen om att det alltid borde vara användaren som betalar, och att de som inte behöver en service inte heller ska behöva betala för den. Den principen gäller ju all privat service, och är på sätt och vis rättvis.

I huvudstadsregionens kollektivtrafik har vi gått in för en balans mellan dessa två motsatta, lika väl motiverade modeller. Hälften av kostnaderna betalas av kommunerna, och finansieras alltså av kommunalskatten, och hälften betalas av passagerarna i form av biljettpriser.

Om resorna inte alls skulle subventioneras via kommunalskatten, borde biljettpriserna med oförändrad servicenivå alltså fördubblas. Det skulle knappast särskilt många acceptera.

Om trafiken helt skulle finansieras över kommunalskatten skulle vi vara tvungna att höja denna med 1-2 procentenheter, vilket särskilt de som inte dagligen reser säkert skulle uppleva som djupt orättvist.

Den gyllene medelvägen är därför – som så ofta – bäst. Den har både ett element av solidaritet och ett element av att de som använder servicen också ska betala för den.

Också investeringarna i infrastruktur finansieras nu enligt samma princip: hälften av kommunerna ur deras budgetar, hälften över biljettpriserna. Här skulle åtminstone jag, liksom HRT:s styrelse överlag, vara beredd att justera proportionerna så att kommunerna direkt skulle betala mer än hälften.

Med de jätteinvesteringar vi har på gång – Västmetron, Spårjokern, Kronbroarna, snart också Centrumslingan och nya spårvägslinjer – blir trycket på biljettpriserna annars orimligt. Vi vill ju inte minst av miljöskäl att kollektivtrafiken ska vara ett reellt och förmånligt alternativ till privatbilar.