Fotspår och tår

Mångas första reaktion på nyheten att president Sauli Niinistö skulle träffa sin ryske kollega Vladimir Putin och sedan sin ukrainske, Petro Porosjenko, präglades säkert av kritisk förvåning. Vad skulle nu Niinistö ha att ge, tror han sig vara en andra Martti Ahtisaari?

Farhågorna har åtminstone hittills visat sig förhastade. I bästa fall kan Niinistö ha agerat katalysator i en process för att föra samman parterna till konstruktiva diskussioner om en lösning av konflikten. Nästa steg är att Putin och Porosjenko i övermorgon ska mötas öga mot öga i Minsk. Lite ironiskt att diktatorn Lukasjenkas land får fungera som ”neutral mark” i sammanhanget, men låt gå.

Nu ska vi minnas att Niinistös resor bara i Finland varit förstasidesstoff. Inte ens i Ryssland eller Ukraina har de fått lika stor uppmärksamhet, för att inte tala om andra länder. Men om de faktiskt visar sig ha spelat en roll i konfliktlösningen får Niinistö säkert erkänsla i efterhand.

 

Några reflexioner kan vara på sin plats. En första är att det uttryckligen är Finlands president som har agerat. Som person har Niinistö ingen erfarenhet och inga tidigare meriter på området, såsom Ahtisaari hade redan innan han blev president.

En andra reflexion är att Finland kunde agera eftersom vi inte är militärt allierade. Det är svårt att föreställa sig att något Natolands ledare i detta läge hade varit lika gångbar. (Detta är självfallet inget tillräckligt argument för att förbli militärt alliansfria, men nog en aspekt.)

En tredje är att vi ännu inte vet om Niinistö hade ett uppdrag av EU. Logiskt vore det i och för sig, för vilken annan stats- eller regeringschef från något EU-land hade av de berörda parterna lika lätt accepterats som budbärare?

Andra militärt alliansfria EU-länder är Sverige, Österrike och Irland plus Cypern och Malta. Sverige har ingen president som kunde möta andra presidenter på samma nivå, och dessutom är både Reinfeldt och Bildt lite av ”halta ankor” då de sannolikt snart byts ut mot socialdemokrater. De övriga presidenterna är – liksom den schweiziske som byts varje år – ceremoniella, förutom Cyperns som enligt amerikanskt mönster också är regeringschef.

 

En fjärde reflexion som sammanhänger med den föregående är att Finlands president – i motsats till nästan alla andra statsöverhuvuden i Västeuropa – alltjämt har en politisk funktion, och det uttryckligen i utrikespolitiken.

En sådan, ännu starkare, har förvisso Frankrikes president, men dels är Frankrike ett Natoland och dels ser det övriga Västeuropa inte med blida ögon på att landet vill hålla fast vid att sin export av militär materiel till Ryssland.

Det saknar inte politiskt och konstitutionellt intresse att president Niinistö på detta sätt profilerar sig, i ett läge då vi just fått en mer utrikes- än inrikespolitiskt inriktad statsminister och har en exceptionellt erfaren utrikesminister. Niinistö vill trampa i stora fotspår, även med risk för att trampa på andras tår.

(Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 24.8.2014)