Så är vi där igen. I kommuner som har en s.k. borgmästarmodell riskerar kommunalvalet i april åter att framstå som ett borgmästarval. Massmedierna har redan satt igång karusellen.

Talet om borgmästarval bygger på ett klart missförstånd. Borgmästaren väljs inte i ett direkt folkval. I kommunalvalet väljs stads- eller kommunfullmäktige, som sedan bland de invalda väljer en borgmästare och föreskrivet antal biträdande borgmästare.

Det finns åtminstone i Helsingfors inga andra formella krav på det valet än att de som väljs ska vara ordinarie eller åtminstone ersättande medlemmar i stadsfullmäktige. Tyvärr finns inga kompetenskrav.

Redan stadsdirektören i det gamla systemet valdes enligt praxis av det största partiet, och därför har Helsingfors redan i fyrtio år haft samlingspartistiska galjonsfigurer med en bakgrund som förtroendevalda, de fyra sista stadsdirektörerna var Raimo Ilaskivi, Kari Rahkamo, Eva-Riitta Siitonen och Jussi Pajunen. Huvudstadens stadsdirektör förlänades traditionellt av presidenten hederstiteln överborgmästare.

Då den första borgmästaren skulle väljas efter valet 2017 var det naturligt att valet föll på Jan Vapaavuori, eftersom hans Samlingsparti återigen var störst. Att han också var valets röstkung med 30.000 personliga röster stärkte hans position, men var inget villkor. Kompetens hade han.

Nu hoppar Vapaavuori överraskande av, och det är en stor utmaning för hans parti. Var hitta en borgmästarkandidat som kan fylla tomrummet? Många namn nämns. Min gissning är att riksdagsledamot Sari Sarkomaa ligger bäst till. Dödfödd är tanken på att med kort varsel importera någon utanför Helsingfors. En sådan vore tvungen att illa kvickt flytta till huvudstaden… Jag skulle hänföra också en repatriering av Alex Stubb till den kategorin, hans namn har ju också nämnts i sammanhanget.

Tre andra partier har redan nominerat borgmästarkandidater: SDP ställer upp bitr.borgmästare Nasima Razmyar, sannolikt med sikte på en fortsättning på den nuvarande posten. Utbrytargruppen Rörelse nu ställer upp Harry ”Hjallis” Harkimo, totalt chanslös, eftersom partiet nog inte kommer att höra till de större.

Och så har Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho ställt upp sig själv. Det är ett skickligt drag. Han var visserligen bara på sjätte plats av alla kandidater i det förra valet, men har sedan dess tagit plats i riksdagen och blivit partiledare, så han har alla chanser att öka sitt röstetal rejält.

Men det är ju inte det som räknas. För att alls kunna göra anspråk på borgmästarposten borde partiet bli det största – och även om det mot all rimlig förmodan skulle ske, ligger det alltså ingen automatik i det heller. Jag kan inte i min allra vildaste fantasi föreställa mig att Halla-aho skulle kunna få en majoritet i stadsfullmäktige bakom sig. Syftet är ett annat.

Intressantare är då vem De gröna nominerar. Biträdande borgmästare Anni Sinnemäki ligger förstås närmast till hands, men partiet har ju sin rotationsprincip enligt vilken en person inte ska sitta på en post mer än högst två perioder.

I Sinnemäkis fall blir det en tolkningsfråga. Hon hann sitta som biträdande stadsdirektör en (halv) period 2015–2017 innan hon blev invald i borgmästarkollegiet. Tolkas detta som två perioder på samma post, eller som bara en och en halv – eller som två olika poster?

Andra möjliga gröna borgmästarkandidater vore väl deras andra biträdande borgmästare Sanna Vesikansa, och framför allt partiledaren, inrikesminister Maria Ohisalo, som också sitter i stadsfullmäktige.

Vänsterförbundet väljer troligen mellan riksdagsgruppens ordförande Paavo Arhinmäki och riksdagsledamot Veronika Honkasalo.

Och vad gör SFP? Personligen hoppas jag att riksdagsledamot Eva Biaudet ställer sig till förfogande på nytt, eftersom troligen alla andra kandidater kommer att vara nuvarande eller tidigare, kända rikspolitiker. Sannolikt kommer det, liksom senast, att ordnas ”borgmästardebatter” där bara de nominerade borgmästarkandidaterna får delta.

Och ändå har ju andra partiers kandidater än Saml:s och De grönas ingen större relevans för själva borgmästarvalet. Däremot har kandidaturerna avigsidor, då många väljare tydligen tror att de ska koncentrera rösterna till dessa kandidater – eller till de partier som kan ha en chans att få posten. Det snedvrider både parti- och kandidatvalen.

I Helsingfors har borgmästarmodellen sannolikt kommit för att stanna. Visst är det en fördel för demokratin att valen av stadens ledarskap är öppet politiska, och inte smygpolitiska såsom tidigare. Men systemet har alltså också sina nackdelar.

De kan undvikas om alla minns att kommunalvalet inte är ett borgmästarval, utan ett val av fullmäktige – som sedan väljer borgmästare.

(Först publicerad på kommuntorget.fi 19.11.2020)