En mandatperiod i riksdagen är som känt fyra år lång. Då jag vid månadsskiftet lämnade jobbet som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen för att ta itu med SFP:s historik hade jag hunnit jobba i huset i just fyra år. Låt vara under två halva mandatperioder i stället för en hel.
Plats alltså för vissa reflexioner, och framför allt en jämförelse mellan de två olika mandat- och därmed regeringsperioder jag hann uppleva. Ja, strängt taget var ju regeringarna under denna tid tre: Vanhanen II, Kiviniemi och Katainen.

Kontrasterna är många. Regeringarna Vanhanen II och Kiviniemi var ju relativt homogena: Centern, Saml, SFP och De gröna, alltså ”borgerliga plus”. Den förtroendefulla axeln mellan de två större regeringspartierna fungerade kanske allra bäst på det plan jag upplevde på nära håll, mellan riksdagsgruppernas ordförande Timo Kalli och Pekka Ravi. Jordbrukaren Kalli från Satakunta och läraren Ravi från Norra Karelen verkade vara de bästa vänner och bröder. Då regeringspartiernas gruppledare och generalsekreterare möttes var stämningen i det närmaste familjär.
Det samma kan inte riktigt sägas om atmosfären under den heterogena regeringen Katainens tid. Visserligen har de stora konflikterna lyst med sin frånvaro på gruppledarmötena – de har skötts inom regeringen. Men visst återspeglades sexpartiregeringens mångfald i en viss spänning som ibland kunde förnimmas också på mötena. Några hårda sammandrabbningar hann jag ändå inte uppleva. Men det var mer businesslike än familjärt.
Större var kontrasten ändå mellan de båda perioderna då det gäller den allmänna stämningen i riksdagen. Orsaken var självklar: Sannfinländarnas brakseger som förde in många oerfarna och kontroversiella ledamöter i granitborgen. Strängt taget är det visserligen bara en handfull av dem som med sina upptåg har stulit uppmärksamheten i offentligheten, medan många andra är flitiga, kunniga och sakliga representanter för sina väljare.
Men man bör också minnas den förnedring de andra riksdagsgrupperna utsattes för då de, med undantag för Svenska riksdagsgruppen, reducerades. Det gällde inte minst Centern, som förvandlades från största regeringsparti till minsta oppositionsparti, men också De gröna. Sådant skapar trauman.

Ändå vill jag gärna vittna om att de politiska konflikterna och kontroverserna allmänt taget inte återspeglades i de personliga relationerna inom personalen eller, mig veterligen, mellan ledamöterna. I Riksdagshuset hälsar alla, hög som låg, vänligt på varandra och man umgås helt naturligt över alla partigränser.
Vårt svenska gruppkansli råkar vara granne med bland annat Sannfinländarnas, utan att det upplevs som pinsamt på något sätt. På sin höjd kan man helt välvilligt och ömsesidigt skämta lite med varandra.
Den här upplevelsen kommer jag, vid sidan av allt det politiskt intressanta jag fick uppleva, att bära med mig från mina fyra år i Riksdagshuset. För som det finska ordstävet påminner oss: det är sakfrågorna som grälar, inte människorna.

(Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 21.10.2013)