Folktingets färska statistikrapport – den tionde sedan starten 1981 – är glädjande. På fem år, från 2007 till 2012, har finlandssvenskarna ökat med 1400 till 291000. Nativiteten är något högre än på finskt håll.

Salig Ralf Norrmans slagord ”personligen minskar jag inte” kan alltså bytas ut mot ett triumferande ”vi minskar inte, utan blir tvärtom fler”! Den relativa andelen har förvisso alltjämt marginellt minskat till 5,4 procent, men åter kunde man travestera ”hurraren” Norrman: vi är inte relativa! Tji får de som spått finlandssvenskarnas sorti från jordens yta. Trenden har svängt.

 

En annan god nyhet är att elevströmmen till svenska skolor förblir stabil – och klart större än antalet svenskregistrerade i skolåldern. Tillskottet kommer säkert från tvåspråkiga familjer som kanske rutinmässigt registrerat barn som finskspråkiga men sedan klokt nog väljer svensk skola.

Rapporten bekräftar också att moderns språk påverkar barnens språkregistrering klart mer än faderns. Då mor är svensk anmäls över 80 procent av barnen som svenskspråkiga, mot bara ”normala” 50 procent då far är svensk. Moderns språk är alltså ett mer ”dominant arvsanlag”, för att låna ett begrepp från biologin. Begreppet modersmål ska tydligen tas bokstavligt!

Men för att fortsätta dra paralleller till arvsanlagsteorierna, kan man fråga sig hur det går i nästa generation, och de därpå följande. Då en tvåspråkig bildar familj med en enspråkig, blir då barnen språkligt ”75-procentiga” i någondera riktningen? Kan detta på sikt försvaga den svenska befolkningen – eller tvärtom stärka den? Det beror på en rad faktorer, bland dem boningsort och skolspråk.

Eller, annorlunda uttryckt, finns den risk för assimilering som ordföranden för Finlandssvensk samling, Hans Göran Rosenlund, pekade på i ett debattinlägg i Hbl 16.11? Den kan inte uteslutas, och inte heller kan den frikopplas från de förvaltningsreformer som planeras.  Det gäller att se upp!

 

Mest fascinerande av figurerna i demografiprofessorn Fjalar Finnäs statistikrapport är ändå den som avslöjar att bara hälften så många finlandssvenskar är arbetslösa som finskspråkiga i samma regioner.

Av tänkbara förklaringar duger regionala skillnader alltså inte.  Inte heller tror jag att vi ska leka genetiker och inbilla oss att vi är fiffigare eller flitigare. Eller att den numera helt marginella skillnaden då det gäller ägandet i näringslivet skulle utgöra en mer allmängiltig förklaring, alltså att finlandssvenskar ”får jobb i pappas firma”. Utbildningsskillnader har historiskt sett förekommit, men har nog utjämnats.

I stället tror jag vi ska vända blickarna mot den uppenbara skillnaden i den kompetens på arbetsmarknaden språkkunskaperna utgör. Finlandssvenskarna är i betydligt högre grad tvåspråkiga i avseende å de båda nationalspråken som så väl behövs i arbetslivet.

Ändå är det inte ödesbestämt att finlandssvenskarna måste ha detta privilegium. Se här ett uppenbart argument för den för alla gemensamma skolundervisningen i svenska och finska!

—

Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl