SFP:s agerande i Guggenheim-ärendet har väckt debatt. Det är därför motiverat att klarlägga var vi står.
Opinionerna i frågan är tydligt delade bland stadsborna. Naturligt nog är därför också de flesta partier delade. Det handlar ju inte om någon klassisk ideologisk-politisk fråga, utan i sista hand om en bedömnings- och delvis rentav smaksak. Detta gäller också SFP:s stadsfullmäktigegrupp.
I debatten för och emot Guggenheim går känslorna heta, från bägge sidor. Men det finns också sakargument som talar i olika riktningar, frågan är inte fullt så svart-vit som många vill se den.
Klart är att detta andra förslag är bättre än det första, då Helsingfors roll skulle begränsas till bara fastighetsägandet. En besvikelse är ändå att staten, som skulle få momsintäkterna av ökade turistströmmar, inte vill medverka till finansieringen av bygget – bortsett från den momsfrihet som beviljas bygget. Momsfriheten motsvarar cirka 30 miljoner euro, som alltså inte ingår i budgeten på 130 miljoner.
Av byggkostnaderna står privata donatorer för 15 miljoner och lovar dessutom svara för ett lån på 35 miljoner – som staden dock skulle garantera. Stadens andel av byggkostnaderna vore därmed maximalt 80 miljoner euro. Privata donatorer skulle helt sköta licensavgifterna.
Dessutom skulle staden som då det gäller andra allmännyttiga anläggningar avstå från att uppbära tomtarrende, men det är alltså ingen utgift utan en utebliven intäkt. Den skulle bli en intäkt bara om tomten kan utarrenderas till någon annan som betalar arrende.
Också placeringen och designen är som känt omstridda. Ska staden upplåta en av sina förnämsta paradplatser för detta ändamål, och ska där uppföras en modern arkitektonisk skapelse i mörka färgtoner, om nu inte den svarta färgen kan bytas ut mot en ljusare?
Också själva museikonceptet är underkastat debatt. Guggenheim är ett världsbekant ”brand” som tillsammans med andra museer kunde stärka Helsingfors internationella dragningskraft, medan andra anser att konceptet är förlegat och att staden borde satsa på andra dragplåster.
Kalkylen av antalet besökare har vidare betecknats som optimistisk, och den kalkylen ligger i sin tur som grund också för de ekonomiska kalkyler av museets effekter som har gjorts. De kalkylerna pekar på ett klart netto för stadens näringsliv, men om besökarkalkylen inte realiseras måste naturligtvis också den ekonomiska kalkylen skrivas ner. Hotell-, restaurang- och resebranschen tror på positiva effekter och har därför bidragit med ekonomiskt stöd till projektet.
SFP:s stadsfullmäktigegrupp har närmat sig beslutet med öppet sinnelag. Var och en av oss har noga vägt argumenten för och emot, och dessutom försökt vara lyhörda för de medborgaropinioner vi har valts att företräda.
Enhälligt välsignade gruppen det förfarandet att vår medlem Marcus Rantala i stadsstyrelsebehandlingen röstade enligt sin övertygelse – men dessutom med det klart uttalade motivet att låta hela stadsfullmäktige ta ställning till ärendet så att det en gång för alla blir slutbehandlat, oberoende av utgången. Det förra förslaget stannade ju vid behandling i stadsstyrelsen, vilket resulterade i fortsatt osäkerhet om projektet. Detta ska vi nu undvika.
Efter moget övervägande kommer vår stadsfullmäktigegrupp vid behandlingen den 30 november att dela sig så att tre ledamöter enligt sin övertygelse röstar emot Guggenheim-museet och två röstar för.
Det är vår bedömning att detta också återspeglar de delade opinionerna inom vår väljarkår. Inom SFP kräver vi i ett ärende av denna karaktär ingen gruppdisciplin, utan anser att våra förtroendevalda har rätt och skyldighet att rösta enligt eget omdöme och förgottfinnande.
(Först publicerad som debattartikel i hela stadsfullmäktigegruppens namn i HBL 27.11.2016)