Habilitering lönar sig! Precis som preventiv vård alltid är bättre än sjukvård för individen och billigare för samhället, är också (re)habilitering bättre och billigare än alternativet, d.v.s. att man är arbetsoförmögen eller annars passiveras och inte kan leva ett normalt, aktivt liv. Och då talar vi naturligtvis om både den somatiska oh den mentala hälsan.
Hamnar är Finland p.g.a. sitt geografiska läge helt beroende av. Vi behöver några stora hamnar med mångsidig kapacitet och djupa farleder, men också mindre, specialiserade hamnar för särbehov, för att minimera transportsträckorna till lands och för att möta lokala näringslivsbehov. För Helsingfors del var det lyckligt att godstrafiken koncentrerades till Nordsjö hamn, vilket frigjorde gamla hamnområden såsom Busholmen och Fiskehamnen för bostadsbyggande i centrum. Samtidigt håller jag benhårt fast vid att de röda och vita båtarna ska fortsätta att få lägga till i absoluta centrum, vid Skatudden och Olympiakajen, liksom de där inte alltid lika vackert färglagda Tallinnfärjorna i Västra hamnen. Även om det innebär fortsatt långtradartrafik genom centrum…
Handikapp som begrepp associerar lätt till ”de handikappade”, som alltså har ett mer eller mindre permanent handikapp av något slag. Men det är nyttigt att påminna sig själv om att varenda människa i någon fas av livet är handikappad, kanske med ett brutet ben, med ett opererat öga eller med åldern nedsatt syn, med slitna knän i väntan på en operation, som konvalascent efter en operation eller annan sjukhusvård, som tillfälligt deprimerad, som minnessvag på äldre dagar osv. Då samhället ska fungera ”handikappvänligt” är det alltså med tanke på oss alla! Men det är klart att särskild uppmärksamhet måste ägnas de handikappades utsatta position, som måste beaktas i all samhällsplanering, och det från första början så man inte behöver korrigera misstag först i takt med att de upptäcks och påtalas. Och värsta fall kanske först då skadan är skedd, bokstavligen alltså.
Hangö–Utsjoki. Vårt land är avlångt, ska så förbli. Inte lika brett, förvisso, från Vasa till Ilomants, men dock vidsträckt. Vi måste alltså ha ett fungerande transportsystem, som bygger på järnväg och vägar, kompletterade med flygrutter. Men det är också en utmaning att hålla hela Finland bebott. Det kan inte ske med tvång, men framför allt ska inte avfolkningen av stora delar av landet och koncentrationen till söder heller ske med tvång, d.v.s. att människor p.g.a. brist på arbete och service tvingas flytta.
Hantverket kunde vara en större näring än vad det i vårt moderna samhälle är. Mycket hantverkarkunskap riskerar att gå förlorad, senast såg jag ett inslag i tv-nyheterna om de utrotningshotade skräddarna. Landskapsförbund, handelskamrar och kommuner kunde säkert göra mer för att främja hantverket och skapa effektiva försäljningskanaler – inte bara på resemässor …
Hastverk är vi desto bättre på, visar nu senast vårdreformen. Eller dragkampen kring Centrumslingan i Helsingfors. Så här går det när planer och beslut inte förverkligas demokratiskt och i den krassa verkligheten.
Havet isolerar väl lite Finland från kontinenten, men det skulle i så fall vara den enda lilla nackdelen och också den har ju vår sjöfart genom århundraden svängt till en näring och fördel. Faktum är ju att sjötransporter av både gods och passagerare är det ekologiskt bästa alternativet! Havet är också annars en stor tillgång, som näring, som rekreation, som turistattraktion osv. Men då måste vi se till att havet hålls rent. Återkommer till det under Ö som i Östersjön.
Helikoptrar behöver vi åtminstone för försvaret, gränsbevakningen, räddningsuppdrag till havs och sjuktransporter. Vid menföre i skärgården kan de också behövas för andra transporter. Men då måste vi se till att vi också värnar om helikopterflygfälten, som Malms flygplats i Helsingfors!
Helsingfors, vår Huvudstad är också min födelsestad, min hemort under snart 45 av 62 levnadsår (jag är glad och stolt över min uppväxt på prästgårdarna i Pernå) och den stad som också råkar vara den bästa i världen. Jag har rest mycket i mitt liv, särskilt överallt i Europa, och Helsingfors är ju inte störst eller kanske inte ens till alla delar allra vackrast bland städer, men nog alltså – bäst. Helsingfors må vara landets ekonomiska hjärta och hjärna, men som alla vet fungerar kroppen inte utan andra organ, och inte heller Helsingfors utan det övriga Finland, börjande med sina grannkommuner. Jag hade hoppats på en metropolförvaltning, alltså inte en fusion av regionens kommuner till en jättemiljonstad, men den planen har åtminstone för tillfället skrinlagts. Mitt alternativ till en fusion är ett intensifierat interkommunalt samarbete, som en fortsättning på de fyra interkommunala organ vi redan har: HRT för kollektivtrafiken och trafikplaneringen (jag sitter själv i dess styrelse), HRM för miljöfunktionerna (vatten, avlopp, sophantering), HNS för sjukvården och Nylands landskapsförbund för planeringen i form av landskapsplanen. Den sistnämnda, samhällsplaneringen, är dock den svagaste länken, kombinerad med markanvändningen och bostadspolitiken, och kunde kanske få ett kompletterande organ för Helsingforsregionen.
Hemsjukvård och Hemvård är typiska win–win-koncept. De flesta föredrar säkert att vårdas för sina sjukdomar hemma om inte sjukhusvård är nödvändig, och de som vill och kan bo hemma längre på äldre dagar eller trots ett handikapp behöver ofta den hemvård som socialvården står för. Och i bägge fallen är vård i hemmet betydligt förmånligare för samhället än vård på institutioner som sjukhus eller äldreboende. Hemsjukvården och hemvården har traditionellt administrerats separat av hälso- respektive socialvården, men dessa har integrerats i många kommuner och i och med vårdreformen – om och när den blir klar – kommer så att ske också interkommunalt. Då borde förutsättningar finnas för en integration också av verksamheten, så att samma person eller team kan sköta både medicinering inklusive dropp, hjälp med mat och hygien och kanske rentav lite städning. Jo, personalens kompetens varierar förstås, och ingen ska behöva göra sådant som man är inkompetent eller klart överkompetent att ta hand om, men visionen av en egen ”allvårdare” ska vi inte släppa i första taget. Alltid finns förstås specialfunktioner som kan skötas bara med exakt rätt utbildning och kompetens.
Hjärta behövs, vid sidan av hjärna, också i samhället i stort och i politiken. Medkänsla, omtanke, empati… Tid för varandra, helt enkelt.
Humanitär är ett annat begrepp för samma sak. Hjärtat bör rymma också våra medmänniskor på längre håll: uländer, flyktinger, krigsoffer. Finland måste göra en större insats också ute i världen, utan att glömma nödlidande i det egna landet. Att ställa nödlidande här hemma och ute i världen mot varandra är det mest inhumana man kan göra.
Hushållning är ett gammalt gott svenskt ord, och det säger så mycket mer än det enögda ”spara”, som visserligen också betecknas som en klassisk dygd. Hushålla med våra resurser måste vi göra redan av ekonomiska skäl och av miljöhänsyn, men också av solidaritet med de länder och de människor som har mindre resurser. Att hushålla med egna, kommunens eller statens pengar är inte nödvändigtvis alltid att spara, att knappa in, att skära ned. Det kan också vara att satsa klokt, så man sparar i längden.
Hushållsavdraget i beskattningen är en så god finländsk uppfinning att det hör till de få innovationer som Sverige tagit efter oss! Den föregående var visst torkskåpet… Låt oss glömma det avundsjuka talet om ”pigavdrag”, då det handlar om ett ”win–win–win”-koncept: den som har möjlighet att köpa in tjänster i form av reparationer, städning osv. kan utnyttja sin egen tid effektivare, den som utför jobbet får arbete och inkomst och staten vinner tillbaka avdragsslantarna på att en del svart ekonomi blir vit. Hurra för hushållsavdraget, som gärna kunde höjas en del!
Husläkare är det gamla goda svenska ordet för det som på finska kallas ”omalääkäri” och inte bör översättas bokstavligt. Personlig läkare är visst det som numera används officiellt. Åter ett win–win-koncept: för patienten är det tryggt att om bara möjligt alltid få gå till samma läkare på hälsocentralen, som känner en från tidigare och inte behöver starta ”från noll”. Inom den privata vården, börjande med arbetsplatshälsovården, fungerar ju detta väl. Men också i den offentliga vården måste det ju av precis samma skäl vara även ekonomiskt fördelaktigare om en och samma läkare, då det bara är möjligt, tar hand om en patient som han eller hon känner från tidigare. Då behöver läkaren inte använda fullt så mycket tid till att läsa in sig på sjukjournaler, utan kan ägna mer tid åt patienten – och kanske under sin arbetsdag hinner med något eller några fler besök.
Hyresbostäder har vi för litet av. Finländarnas internationellt sett höga förkärlek för att äga sin egen bostad har haft den bieffekten. Jo, vi själva äger också vår egen bostad (eller största delen av den, banken äger väl alltjämt ungefär källargolvet eller vattentaket), låt vara på kommunal arrendetomt, men precis som det har bundit vårt kapital binder bostadsägandet hela samhällets kapital på ett tveeggat sätt. Bostadslånen är ju ett slags tvångssparande ”i efterhand”, och väl så, men å andra sidan kunde pengarna användas till aktiesparande eller konsumtion som stimulerar ekonomin. Jag tror att trenden lite har svängt, och att allt fler skulle föredra att bo på hyra om det bara vore möjligt, d.v.s. det skulle finnas fler hyresbostäder på marknaden. Här behövs både privata och samhälleliga insatser. Bristen på små hyresbostäder är särskilt stor.
Hållbar utveckling måste vara en övergripande princip i allt samhällsbyggande, och det i både ekologisk och ekonomisk bemärkelse. Vi kan inte leva över naturens tillgångar, och inte heller i längden över våra ekonomiska, utan måste hushålla med både naturtillgångar, vår miljö och våra pengar.
Hälsan sägs vara det viktigaste vi har, och så är det förstås. Hälsa är en förutsättning för allt annat. Men hälsan är naturligtvis sällan helt absolut, alla har vi våra krämpor, särskilt med tilltagande ålder. Krämporna kan, om inte elimineras, så åtminstone regleras så att vi kan leva med dem. Receptet är en kombination av friskvård, preventiv hälsofostran, tidiga diagnoser, snabb vård och adekvat medicinering. Det offentliga bör bära ansvaret, inte minst med tanke på alla dem som inte har tillgång till arbetsplatshälsovård och inte har möjlighet att söka sig till annan privat vård. Men den offentliga hälsovården kan och bör kompletteras med vård i den privata sektorn eller tredje sektorn, då den offentliga kapaciteten är otillräcklig och det blir dyrare att bygga ut den än att köpa upp tjänster. Jag är lite tveksam till ett renlärigt ”pengarna följer patienten”-system eftersom det kunde utarma den offentliga vården, men i den riktningen bör vi ändå röra oss.
Hänsyn till andra bör vi själva som individer visa, men också kollektivt, som samhälle. Ingens rätt bör gå ut över andras lika rätt.
Höger vill jag inte vara, vänster har jag aldrig varit, därför förblir jag en social och liberal politiker i den politiska mitten. Det sägs visserligen att den gamla höger–vänster-skalan är förlegad, men det stämmer nog inte helt då det gäller centrala politikområden som den ekonomiska politiken, särskilt skattepolitiken, och socialpolitiken. Till höger vill många tro på att var och en bör vara sin egen lyckas smed och klara sig bäst den kan, till vänster ser man enögt ett tungt samhällsmaskineri som det enda saliggörande. Jag tror på marknadsekonomin och på marknadskrafterna som en god dräng, men en dålig husbonde. För att fungera måste marknadsekonomin regleras genom gemensamt och demokratiskt fastställda spelregler, för att undvika monopol, oligopol och missbruk av marknads- och maktställning. Alltså för att trygga en verklig, fri konkurrens. Och marknadsekonomin fungerar bäst då samhället tryggar välfärdstjänster som kostnadsfri utbildning och hälso- och socialvård och dessutom fungerar som en rättsstat bör göra, att man kan lita på att regler inte ändras under ”spelets” gång. Socialismen har fått sin chans, och havererat. I återstående ”kommunistiska” stater som Kina, Vietnam och Kuba har marknadsekonomin de facto tagit över, medan det som saknas är frihet, grundläggande medborgerliga rättigheter och demokrati.
Högskolorna och universiteten är inte bara till för akademisk utbildning, utan också för forskning. Vi måste satsa stort på några toppuniversitet, i Helsingfors, Helsingfors/Esbo (Aalto-universitetet), Åbo (både Turun Yliopisto och Åbo Akademi), Tammerfors och Uleåborg, men det finns också högtstående forskning på andra håll, såsom i Vasa, Kuopio, Jyväskylä och Villmanstrand. Det här nätet kompletteras sedan av andra, specialiserade eller regionalt viktiga högskolor som Konstindustriella och Rovaniemi. Högskolorna bör, liksom yrkeshögskolorna, i sin utbildningsdimensionering och sina forskningsprioriteringar vara lyhörda både för samhällets allmänna behov och för näringslivets specifika. Ingen vill ju bli högt utbildad direkt till arbetslöshet. Men grundforskningen, vars ekonomiska nyttighet inte kan mätas på kort sikt, måste få en prioriterad andel. Det är här de verkliga innovationerna föds, inom t.ex. medicin, bio- och nanoteknik.