Det har glimtat till lite strimmor av hopp om att landskapsreformen och därmed landskapsvalet åtminstone skulle skjutas upp, så att man skulle hinna eliminera de värsta gjutfelen. Det föregående hoppfulla ögonblicket var då regeringen Sipilä höll på att falla, eller stå inför en regelrätt ombildning.
Det hoppet försvann dock lika snabbt som det hade uppstått, då regeringen fortsatte som om ingenting hade hänt trots att dess bas vacklar betänkligt. Denna vecka har ändå ett nytt hopp tänts då regeringspartiernas oenighet om hur den oheliga treenigheten vårdreform, landskapsreform och valfrihet ska ros i hamn åter dykt upp.
Det är säkert trots allt bäst att bereda sig på val till landskapsfullmäktige redan i samband med presidentvalet i januari nästa år. Knappt har vi klarat av kommunalvalet, så skulle det alltså vara dags igen.
Landskapen ska som känt enligt regeringens planer ta över social- och hälsovården från kommunerna. För att projicera det på Nyland kan man förenklat säga att det säkert – som hittills – låter sig göras för specialistsjukvårdens del. Vi har ju redan HNS, Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, för ändamålet.
Men hur landskapet skulle vara bättre skickat än kommunerna att också ta hand om bashälsovården – läs: hälsocentralerna – vete fåglarna. För att inte tala om socialvården: barnskyddet i Esbo, rusvården i Hangö, äldreomsorgen i Lovisa och så vidare. Det bara låter inte riktigt klokt…
Inför landskapsvalet har sedan framför allt två farhågor dryftats: att riksdagsledamöterna besätter också landskapsfullmäktige, och att mindre orter blir utan egen direkt representation.
I landskapet Nyland tillspetsas bägge dessa farhågor. Om de 35 riksdagsledamöterna från Nylands valkrets och de 22 från Helsingfors alla skulle ställa upp i landskapsvalet kunde de besätta en klar majoritet av de 99 mandaten. Det skulle inte lämna mycket utrymme för andra.
Enligt gjorda kalkyler skulle en kommun av t.ex. Lovisas storlek knappast få en egen medlem vald till landskapsfullmäktige, och ännu mindre kommuner har än mindre chanser. Det är naturligtvis illa.
Vad den förra farhågan beträffar, har SFP:s partiordförande Anna-Maja Henriksson kastat fram tanken på en gentlemannaöverenskommelse mellan partierna om att riksdagsledamöter inte skulle ställa upp i landskapsvalet. Knappast går alla partier med på det, men kanske hennes eget parti tänker i sådana banor?
Det är staten som genom en förhöjd statsskatt (kompenserad av en i motsvarande grad sänkt kommunalskatt) kommer att finansiera landskapens verksamhet. Om det dessutom är riksdagsledamöter som ska styra och ställa i landskapen blir det lätt för mycket av ”uppifrån neråt”.
Hellre borde man hylla principen nerifrån uppåt, för det är ju där ”nere” de medborgare finns som landskapen ska betjäna.
(Först publicerad som kolumn i Nya Östis 29.6.2017, samma dag kom grundlagsutskottets besked om att reformen inte fyller grundlagens krav)