Jag är stolt över att bland stadens strategier och program ha ett eget BM-program, även om bokstäverna inte syftar på mina initialer, utan står för Boende och Markanvändning. Därför var det också naturligt att jag skulle hålla vårt gruppanförande.

En framsynt markplanering är en förutsättning för en framgångsrik bostadspolitik, men det är också kommunikationerna, framför allt kollektivtrafik. Det här konstateras nog i programmet, men kunde gärna ges ännu större uppmärksamhet.

För markplaneringens del är vi just nu inne i en avgörande fas, då den nya generalplanen bereds. I det sammanhanget står vi inför den känsliga balansgången mellan behovet av bostadsmark å ena sidan och grönområden och andra funktioner som en stad behöver å andra sidan.

Förutom bostäder behöver helsingforsarna också gröna lungor som parker, skogsområden och andra rekreationsområden, idrottsanläggningar, men också områden för företagsamhet som tryggar arbetsplatser, hamnar och vårt varv, vår cityflygplats och så vidare.

Därför ska vi enligt SFP:s uppfattning prioritera kompletteringsbyggande högt, för att inte behöva bebygga alla öppna områden: hus mellan husen där det finns plats för sådana, tilläggsvåningar där sådana är tekniskt och ekonomiskt möjliga, vindsvåningar som tas i bostadsbruk, bostadshus på parkeringsplatser som vi kan eliminera, reducera eller flytta.

Vi har många nya bostadsområden på gång i Helsingfors: Busholmen och Västra hamnen, Fiskehamnen, Böle, Kronbergsstranden, Kungseken… Vi har färdiga planer för Björkholmen och hoppas få plats för tusentals bostäder i Östersundom – det var ju därför området tvångsinkorporerades med Helsingfors. I Östersundom, men också överlag, borde vi satsa på ekologiskt och energisnålt byggande. Vi kan också bygga bostäder kring Malms flygplats, utan att fördärva flygplatsen. Däremot borde vi skona Vårdö som ett grönt rekreationsområde.

SFP:s grupp stöder tanken på att försöka höja ambitionsnivån för vårt bostadsbyggande från 6000 till 7000 bostäder per år. Samtidigt är det viktigt att målet är realistiskt. Vi får inte inbilla oss att en siffra är självförverkligande, särskilt som vi under de senaste åren haft svårt att nå så mycket som 5000 bostäder per år.

Vi behöver framför allt olika slags bostäder. Vi behöver små bostäder för det alltjämt växande antalet enpersonshushåll. Men vi behöver också större bostäder för barnfamiljer, och då helst i barnvänliga miljöer.

Vi behöver bostäder för olika grupper, från studerande och andra unga till bostäder som är anpassade till de äldres behov, liksom handikappades behov. Ett ideal är att bostaden, bland annat genom installation av hissar i äldre hus, kan anpassas efter behov som förändras.

Vi behöver både hyres- och ägarbostäder, i olika prisklasser. Vi behöver mellanformer av olika slag, här finns alltjämt plats för nya innovationer.

Bostadspolitiken är den främsta metoden för att motarbeta segregation i vår stad. Vi måste friskt blanda hyres-och ägarbostäder, dyrare och billigare bostäder, och det inte bara på stadsdels- utan på kvartersnivå, ja där det är möjligt helst ända ner på husnivå.

Vi måste vända på varje sten för att få bukt på bostadspriserna och hyresnivån. Vi måste lätta på tillståndsbyråkratin. Vi måste öppna för nya byggföretag för att öka konkurrensen. Vi ska inte pruta på kvaliteten, så vi får nya fukt- och mögelproblem, som vi redan har nog av. Men vi kan pruta på utrustningsnivån, börjande med de bilplatser som ofta i onödan höjer bostadspriserna, då allt färre behöver och ens vill ha en egen bil.

SFP vill att Helsingfors ska vara den bästa staden i Finland att bo i.

(Gruppanförande i Helsingfors stadsfullmäktige 15.6.2016)