Helsingforsstrategin – halvvägs

Vi har nu nått halvvägs med att verkställa den strategi för Helsingfors som stadsfullmäktige ställde upp då vi tillträdde för två år sedan. Det är dags för en halvtidsutvärdering. Först några ord om strategins ekonomiska grundstenar:

Målet för produktivitetshöjningen är motiverat ändå till slutet av denna fullmäktigeperiod, även om det är utmanande. Målet definieras så att stadens utgifter årligen får växa bara med befolkningstillväxtprocenten plus inflationsprocenten minus en procentenhet, som alltså ska motsvara en förbättrad produktivitet. På lite längre sikt kan det ändå bli ett problem om man varje år borde klara sig med mindre reella anslag än under det föregående året, sett i relation till folkmängden, alltså per capita. På sikt kanske man inte längre lyckas öka produktiviteten, till exempel genom att övergå till elektroniska tjänster, utan man tvingas pruta på servicen och/eller dess kvalitet.

Investeringstaket på 435 miljoner per år, indexjusterat så att det i år handlar om cirka 450 miljoner, har likaså varit och är alltjämt motiverat. Vår enda reservation är att man kunde överväga att tillgripa en så kallad nettobudgetering åtminstone och särskilt då det gäller nya bostadsområden – även om det kan vara utmanande att kalkylera de kommande intäkterna. Det skulle skapa lite större utrymme för att investera i planeringen av det vi har ett så trängande behov av: fler små bostäder och hyresbostäder.

En löpande rambudgetering för några år i taget behövs likaså, men den får naturligtvis inte bli en tvångströja om omständigheterna signifikant förändras. Rambudgeteringen kan ju dock justeras i samband med de årliga rambudgetbesluten och då de egentliga årsbudgeterna görs upp.

Av den planerade metropolförvaltningen blir det inget under den här regeringsperioden. Av de föreslagna kommunfusionerna i huvudstadsregionen blir det nog heller inget. Däremot kommer vårdreformen, åtminstone ungefär i den planerade formen, och den måste vi bereda oss på.

Så några observationer från några sektorer:

I strategin lovar vi att helsingforsarnas välmående och hälsa ska förbättras och att hälsoskillnaderna minskar. Detta mål är alltjämt ytterst viktigt och vår strävan bör vara att målet faktiskt blir verklighet. Vi anser att man nu skär för mycket särskilt i den sociala servicen. Många sociala tjänster, såsom invånarhusen, sparar på resurserna i till exempel hälsovården. De har alltså en preventiv funktion.

Låt oss göra Lappvikens sjukhusbyggnader till ett campus för mental hälsa och livskvalitet! Men också för småföretagsamhet. Och låt oss utveckla tanken på Maria sjukhus område som ett campus för minnessjuka!

Vi måste också minnas att tandvårdsköerna i längden blir kostsamma då helsingforsarnas tänder blir sämre medan de väntar på vård. Låt oss göra en cost-benefit-analys av köernas effekter och konsekvenser!

Servicesedlar erbjuder en möjlighet att komplettera stadens egen tjänsteproduktion särskilt på de områden där det för tillfället finns luckor. Ändå har vi inte en enhetlig praxis i staden utan den växlar från nämnd till nämnd. Nu är det hög tid att göra servicesedlarna bestående särskilt i de fall då staden inte förmår producera tjänsterna själv. Ta till exempel hemvården av svenskspråkiga äldre som nu är splittrad, och det skulle vara förnuftigt att köpa tjänster av den privata eller tredje sektorn.

Utbildning är en investering, också om den inte i budgeten räknas som en sådan. Den är en investering inte bara i unga generationers framtid, utan också som en preventiv åtgärd mot segregering och utslagning. Inte minst med tanke på den funktionen är det viktigt att skapa skräddarsydda utbildningsvägar, som gärna kunde inkludera läroavtal. Alla orkar inte sitta på skolbänken, utan kan lära sig ett yrke i jobbet.

De föreslagna minimielevantalen för våra skolor – 500 för finska och 200 för svenska – är nog tagna i överkant, om man nu inte kan klara dem med hjälp av rent administrativa strukturer. Mögelskolorna måste vi reparera, senast inom fem år!

Helsingfors ska enligt strategin vara Finlands företagarvänligaste stad. Stadens service särskilt till småföretagen bör utgå från kundens behov och vara rådgivande, bara så skapar man arbetsplatser. Stadens förvaltning ska möjliggöra, inte förhindra!

Och om vi vill slå vakt om arbetsplatserna i staden ska vi verkligen inte lägga ner Malms flygplats!

För ungdomsarbetets del ska vi absolut fortsätta med de framgångsrika Respa-, Krut- och KrutExpo-projekten. Och så ska vi se till att vi redan i sommar kan erbjuda skolungdomar sommarjobbssedlar. Om man kan göra det i Uleåborg och i Esbo, ska vi också kunna!

Vi är mycket glada över den utlovade Havs-Helsingfors-strategin, och vi hoppas att den snart blir klar. Den tangerar ju också den kommande nya generalplanen.

Bland strategimålen finns också att helsingforsarna ska röra på sig mera. Det planeras nog nya motionsutrymmen, men de har en tendens att inte förverkligas. Mindre motionsutrymmen i närmiljön kostar inte så mycket, och borde få pengar.

Och, som socker på botten: Vi lovar i strategin att Helsingfors ska vara landets bästa stad – också på svenska. Vi har nu en färsk rapport av en tjänstemannagrupp om hur tvåspråkigheten fungerar i vår stad. Nu ska dess förslag verkställas! Det behövs en permanent kommitté som följer upp arbetet. Varje verk ska skriva ett eget tvåspråkighetsprogram och arbetet ska förankras i de högsta ledningarna, från stadsdirektören och våra biträdande stadsdirektörer till varje verkschef.

Helsingfors ska förbli vår nordiskt inriktade, tvåspråkiga huvudstad!

(Texten bygger på det gruppanförande jag höll under Helsingfors stadsfullmäktiges halvtidsseminarium om stadens strategi 30.1.2014)