Det så kallade mittensamarbetet i finländsk politik började på 1960-talet som ett bilateralt samarbete mellan två partier, ledda av professorskolleger vid Helsingfors universitet. Mikko Juva, sedermera kansler och ärkebiskop, hade 1965 valts till ordförande för Liberala folkpartiet och Jan-Magnus Jansson 1966 till ordförande för Svenska folkpartiet. De båda folkpartierna började utarbeta gemensamma program.

Det dröjde inte länge innan Centerpartiets ordförande Johannes Virolainen tog kontakt och undrade om hans parti också skulle få vara med. Det var alltså inte centern som tog initiativet, också om partiet sedan kom att dominera samarbetet.

Centern gav på 1980-talet liberalerna dödskyssen då de senare för en kortvarig ministerpost och hjälp med sina skulder sålde sig och blev en medlemsorganisation i centern. Så småningom dog sedan också mittensamarbetet mellan de återstående två partierna sotdöden.

 

För ett mindre regeringsparti finns det ett recept framför andra för att maximera inflytandet: att i första hand hålla sig på god fot med statsministerns parti, och i andra hand med finansministerns. Det receptet har SFP följt, inte utan framgång.

Det har inneburit varierande mönster, anpassade efter varje regerings sammansättning. I till exempel Lipponens regeringar gällde det att vara kompis med dels statsministerpartiet SDP, dels finansministrarnas Saml. I de centerledda regeringarna Jäätteenmäki, Vanhanen och Kiviniemi var det på motsvarande sätt angeläget att utöver statsministerpartiet vara vän med finansministrarnas SDP respektive Saml.

I de Saml-ledda regeringarna Katainen och Stubb har SFP däremot mest klistrat sig fast bara vid statsministrarnas parti. Skälen är framför allt ideologiska. Under Katainens ledning var Saml mer liberalt, socialt och mittenorienterat än på länge, medan särskilt partiledarskiftet från Urpilainen till Rinne förde SDP vänsterut.

Saml:s högerlir under Stubbs ledning har inte riktigt hunnit påverka mönstret.

 

Samtidigt har SFP åtminstone till sin image i offentligheten orienterat sig en bit högerut. För partiledarens del gällde det minst lika mycket redan Stefan Wallin som nu Carl Haglund, och skiftet i riksdagsgruppens ledning efter valet 2011 från Ulla-Maj Wideroos till Mikaela Nylander var ett litet men klart steg högerut. Också ministerstaberna har numera en höger- snarare än socialliberal profil.

Det här kan vara till fördel i en regering under Saml-ledning, men frågan är om SFP alls har garderat sig för den situation som den senaste tidens opinionsmätningar entydigt verkar förutspå: att Saml sjunker till samma medelhöga nivå som SDP och Sannfinnarna, medan Centern tar över som klart största, och i så fall högst sannolikt statsministerparti.

Någon återgång till det forna mittensamarbetet finns inte, men i vilken mån beaktar SFP-ledningen att partiets väljarkår trots allt snarare är mitten- än högerorienterad?

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 29.12.2014)