”Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom. Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.” Runebergs beskrivning av Sven Duvas exercis rinner en osökt i hågen efter de båda stora regeringspartiernas ledarbyten, som också medför respektive medfört byten på stats- och finansministerposterna.

Då Antti Rinne besegrade Jutta Urpilainen hade konstellationen flera dimensioner: man mot kvinna, fackföreningsledare mot en som inte hade fostrats i fackets led, men också mer traditionell vänsterpolitik mot en modernare variant. Rinnes recept för  SDP:s och regeringens politik hade klassiska vänsterförtecken: mera stimulanssatsningar, mer statligt ägande, mindre privatisering …

Då Alexander Stubb valdes till ordförande för Samlingspartiet efter Jyrki Katainen var både opposition och massmedier snabbt redo att stämpla honom som en neoliberal högerman, som skulle föra sitt parti högerut och därmed försvåra regeringssamarbetet med socialdemokraterna – som just hade tagit ett steg vänsterut.

Denna kolumn skrevs under pågående miniregeringsförhandlingar då resultatet ännu inte förelåg. Ändå vågar jag gissa att det bar varken vänsterut eller högerut – och det inte bara för att Rinnes och Stubbs orienteringar så att säga ”tog ut varandra”.

Rinne må står längre till vänster än Urpilainen gjorde, men både de ekonomiska och de politiska realiteterna dämpar hans möjligheter att renodla sin linje. Det finns inte annat än lånta pengar att stimulera ekonomin med eller öka det statliga ägandet, och staten har heller inte råd att avstå från planerad försäljning av ägarandelar i företag.

Att Rinne dessutom, därtill politiskt nödgad, tog över finansministerposten binder ytterligare hans händer. Han är ju hela regeringens finansminister, inte socialdemokraternas. Och framför allt binds hans händer av regeringsprogrammet, som utformats gemensamt, som en kompromiss. Att Vänsterförbundet inte längre i regeringen ger SDP flankstöd vänsterifrån främjar inte en vänsterorientering. Att VF från opposition i stället pressar SDP är förstås en faktor i motsatt riktning, men den breda samlingsregeringen eliminerar lätt den effekten.

Hur långt högerut Stubb kan föra Samlingspartiet återstår också att se. Han är till sina moraliska och sociala värderingar ingen utpräglad högerman, utan rätt liberal. Tänk bara på hans stöd för en könsneutral äktenskapslag, eller hans beredskap att tänka om med barnbidragen.

I den ekonomiska politiken är han måhända mer neoliberal än Katainen, med skattesänkningar på agendan, influerad av amerikanska värderingar som han är. Men här begränsas hans rörelseutrymme, på samma sätt som Rinnes åt det andra hållet, av de politiska och ekonomiska realiteterna. En fempartiregering kan inte föra ett partis politik.

Som i fallet med S. Duvas exercis roptes det alltså det ena och det andra, men det gavs inte nödvändigtvis gensvar.´

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 23.6.2014)