Icke-våld är en lika sympatisk som ofta effektiv metod. Dess främsta förespråkare i modern tid var ju Mahatma Gandhi (1869–1948), som ledde Indien till självständighet. Martin Luther King (1929–1968) följde i sin framgångsrika kamp för den afroamerikanska befolkningens medborgerliga rättigheter samma princip. Den filosofin vägledde också Nelson Mandela (1918–2013) i hans kamp mot apartheid-systemet i Sydafrika. Egentligen kunde Lech Walesas (f. 1943) fenomenala innovation – ett oberoende fackförbund, vars vapen hette strejk – för att fälla den kommunistiska diktaturen i Polen hänföras till samma kategori. Eller den sjungande revolutionen i Estland och människokedjan genom hela Baltikum i kampen mot Sovjetunionens förtryck. Nu är Dalai Lama (Tenzin Gyatso, f. 1935) en efterföljare, i sin kamp för Tibets självständighet, men den kommer tyvärr knappast att på samma sätt krönas med framgång eftersom motståndaren Kina är så stark. En väpnad kamp skulle ändå inte i det fallet ha större chanser heller. Ack om alla bara ville och kunde handla lika klokt, men i alla situationer är det förstås inte möjligt att möta aggression med icke-våld. Men låt oss åtminstone följa Gandhis & Co:s recept på det privata planet, i förhållande till våra medmänniskor!
Idealism är icke-våldsprincipen väl, men som vi har lärt av historien behöver idealismen alltså inte alltid stå i strid med realismen. Jag tror fullt och fast på att vi behöver ideal och visioner också i politiken, även om vi sedan för att uppnå resultat måste vara pragmatiker och göra kompromisser.
Ideologiernas tid är inte förbi! Visst, somliga har visat sin totala oduglighet: först fascismen och sedan socialismen i dess kommunistiska tolkning. Trots det sticker fascismen och nynazismen alltjämt upp sina fula nyllen, och övervintrade, envisa kommunister finns det snart sagt i alla länder, också hos oss. Men också mellan de ideologier som har överlevt finns stora skillnader. Marknadsekonomin har visserligen segrat över socialismen, men mellan t.ex. den demokratiska socialismen, liberalismen och neoliberalismen/konservatismen finns alltjämt tydliga ideologiska skillnader. Låt oss bejaka dessa skillnader och hoppas att dialogen mellan dem för samhällsdebatten och därmed samhället framåt! Till min egen liberalism med sociala förtecken återkommer jag under L.
Idrott har jag dessvärre aldrig själv sysslat med eller egentligen sedan ungdomsåren ens intresserat mig för. Däremot inser jag förstås vikten av konditionsidrott, inte minst för att de unga ska lära sig att röra på sig. Och visst kan de i så fall behöva förebilder i form av tävlingsidrottare. Samhällets stöd till idrotten bör ändå primärt syfta till att främja motion. Sedan finns ju tipsmedlen för att stöda tävlingsidrotten.
Illegal invandring är ett lite diffust begrepp. Det är ju över huvud taget inte tillämpbart på asylsökande flyktingar, eftersom dessa enligt internationell rätt har en legal rätt att även utan resedokument ansöka om asyl. Däremot kan det handla om människosmuggling av icke-förföljda och därmed inte människor som har rätt att ansöka om asyl. Utlänningar som i annat än asylsökande syfte försöker ta sig in i landet i kraft av förfalskade dokument eller utan dokument kan ju avvisas vid gränsen. Men då människor legalt eller illegalt lyckats ta sig in i landet kan de inte förvägras t.ex. akut sjukvård. Eftersom den illegala invandringen hos oss är ett ytterst marginellt fenomen har vi råd att låta nåd och humant bemötande gå före rätt.
Indexjustering av sociala förmåner och införtjänade pensioner är rimlig, annars sjunker ju realvärdet. Det s.k. brutna, d.v.s. reducerade index som har tillämpats på pensioner, som en ren sparåtgärd, måste slopas, även om effekten inte hittills varit fullt så fatal som det befarades.
Industrins gyllene tid är ingalunda över, även om det talas om att vi har övergått i ett postindustriellt samhälle. Hur inbillar man sig att allt vi behöver, från livsmedel till bilar, ska tillverkas om inte industriellt? En del industribranscher har flytt länder som vårt, med höga arbetskostnader, men ingalunda alla. Lite ironiskt nog har vår export av pappers- och cellulosamaskiner medverkat till att produktion har uppstått i nya länder, som konkurrerar med vår, men så fungerar marknadsekonomin. Vi avverkar ju alltjämt mindre skog än vad trädvolymen växer, så det finns en god marginal att t.o.m. öka produktionen om efterfrågan bara finns. Men det är inte cellulosa och tidningspapper som är framtidens succéprodukter, utan t.ex. träbyggande, intelligenta förpackningar, biobränslen o.s.v. För metallindustrins del bör vi koncentrera oss på det vi kan bäst: isbrytare, lyxkryssare, dieselmotorer, hissar, lyftanordningar o.s.v. Vår livsmedelsindustri är alltjämt i huvudsak i inhemska händer, och har rentav expanderat till grannländerna. Och framför allt ska vi vara glada över de starka industriella exportbrand vi har: från Amer, Fazer, Fiskars, Hackman, Iittala och Marimekko till Kone, Konecranes, Vaisala och Wärtsilä.
Inflationen har traditionellt ansetts vara låntagarens bästa vän, men de senaste årens låga räntor – tack vare euron – har visat sig vara en ännu bättre vän, och inflationens betydelse för låntagarna har hamnat i bakgrunden. En viss, moderat inflation anses vara enbart nyttig för den ekonomiska aktiviteten och tillväxten, medan deflation hotar den. Men en moderat inflation, alltså, på vad hög inflation kan ställa till med har vi bara alltför många avskräckande exempel i historien.
Information är grunden för demokratin. Det man inte får veta har man svårt att påverka. Då jag åren 1997–2004 reste Europa runt för att marknadsföra den nordiska offentlighetsprincipen som modell för andra EU-länder och för själva EU, brukade jag ta ett par enkla exempel: Om kommunen planerar att dra en ny väg bredvid ditt hus, vill du då veta om det så tidigt som möjligt, för att kunna ta ställning och påverka? Eller om kommunen planerar upphandling av äldrevårdstjänster, vill du som företagare i branschen eller aktör i tredje sektorn få veta det i så god tid att du hinner förbereda dig på att lämna ett anbud? Eller om din riksdagsledamot missbrukar allmänna medel, vill du att en journalist ska kunna gräva i det och avslöja det? Se där den nordiska offentlighetsprincipen i ett nötskal!
Infrastrukturen ska samhället upprätthålla som en av sina viktigaste uppgifter, och inte delegera vidare. Jag skriver om olika delar av infran under andra rubriker här.
Inkomster behöver vi alla, och frågan är hur stor del av dem vi ska få behålla efter skatt. Svaret blir att det beror på vad samhället kan erbjuda i form av ”valuta för pengarna”, alltså service för sina medborgare. Väljer vi en låg skattenivå, kan vi inte vänta oss mycket.
Integriteten, den personliga alltså, måste vi slå vakt om då samhället i välvilliga syften vill lyssna på telefonsamtal, kolla e-mejl eller använda övervakningskameror. Visst kan man säga att den oskyldiga inte har något att frukta, men det är ändå viktigt att skydda privatlivet.
Integration har traditionellt syftat på det ekonomiska samarbetet mellan länder, såsom i EU. Det har grämt mig lite att exakt samma ord nu börjat användas om integrering av invandrare i samhället. Så vad syftar vi på då vi talar om integrationspolitik? Varför inte tala om integrering av invandrare? Och den är minst lika viktig som den ekonomiska integrationen!
Internet underlättar i mycket vår vardag. Lätt att googla fram fakta, om man förstår att se upp för utplanterad desinformation. Lätt att uträtta bankärenden. Lätt att göra inköp på webben och få varorna hemsända. Lätt att sända e-mejl eller upprätthålla kontakt vid Facebook o.s.v. Men det gäller alltid att minnas att riktigt alla inte har tillgång till eller kunskap att utnyttja datorer och Internet. Visserligen förskjuts datorkunskapen både nedåt och uppåt i ålderskategorierna, men vi måste ändå se till att de som inte är uppkopplade får information och service på andra vägar.
Invandring behöver vi, vi klarar oss inte i längden utan nya hjärnor och händer! Jag brukar alltid påminna om att de ekonomiskt mest framgångsrika länderna, globalt sett framför allt USA, i Europa särskilt Tyskland och Storbritannien och i Norden särskilt Sverige, har en gemensam nämnare: ett stort antal invandrare. Och så har vi naturligtvis den principiella sidan: Finländare har under de gångna långt över hundra åren, utvandrat i hundratusental, först till USA, Kanada och Australien, under senare delen av 1900-talet framför allt till Sverige och nu i någon mån till Norge. Varför skulle vi ha haft rätt att migrera, men kunna förvägra andra samma rätt? Genom historien har människor migrerat, på jakt efter bättre förhållanden för sig och sina familjer och, märk väl, till länder med brist på arbetskraft och ett behov av invandrare. Också migrationen är oftast en win–win-affär. Men för att invandrare ska må väl och också kunna göra största möjliga nytta i sitt nya hemland måste de självfallet integreras i det nya samhället. Och då får vi inte avse att de borde överge sin kultur, sin religion eller sina seder, utan att de ska få lära sig åtminstone något av våra nationalspråk, få den utbildning de behöver, få den samhällsservice de behöver, finna sin plats i arbetslivet och anpassa sitt liv till vår lagstiftning. Till våra lagar, alltså, inte till våra seder och bruk. Tvärtom kan de berika vårt land med sina egna seder och bruk.
Investeringar är egentligen det bästa måttet på ekonomisk aktivitet. Utan nya investeringar stannar samhällsekonomin upp, eftersom produktion som hela tiden försvinner inte ersätts av ny. Samhället måste göra allt för att uppmuntra till investeringar – och givetvis investera självt också. Helst ska investeringar naturligtvis vara lönsamma, men det är svårt att alltid kunna beräkna samhällsinvesteringars lönsamhet i rent ekonomiska termer och särskilt på kort sikt. Ta bara investeringar i infrastruktur eller utbildning som exempel! Kvartalsekonomi är inget för stat och kommuner.