Har du redan en hobby? Något att sysselsätta dig med om tiden riskerar att bli lång? En guldkant, som ger pensionärstillvaron en extra mening? En hobby kan väl strängt taget vara vad som helst, från frimärkssamlande till golf och från knyppling till motorcyklar.

I dessa coronatider finns det vissa begränsningar, dock. Inomhus ska man allra helst vara för sig själv, i en liten krets eller på behöriga avstånd från varandra. Utomhus kan man göra nästan vad som helst, utom bevista större evenemang.

Låt mig avslöja lite om mina egna fritidssysselsättningar. I barndomen samlade jag frimärken och mynt – men då jag för några år sedan försökte få dem sålda visade det sig att det inte var någon god idé…

Sedan vår kära mofa till en jul på sextiotalet gav min bror och mig ett Märklin-tåg har jag varit fascinerad av miniatyrjärnvägar – vilket har resulterat i en anläggning modell större i hobby(!)rummet i källaren. Den har jag faktiskt byggt upp i vuxen ålder, och det är inte längre tågen som är viktigast, utan landskapet: ett mini-Europa med hus från praktiskt taget vartenda land i vår världsdel – alltid inköpta på ort och ställe.

Numera är väl kommunalpolitiken min främsta hobby, eller kanske snarare mitt halvtidsjobb. Och så är jag en ivrig sudoku-lösare.

Min hustru och jag har också en gemensam hobby. Vi är Vincent van Gogh-fans, typ större.

Det har tagit sig tre uttryck, av vilka vi ångrar ett: att vi började samla på böcker om honom och hans verk på alla tänkbara språk, inhandlade på antikvariat runt hela Europa men också på eBay.

Samlingen uppgår nu till cirka 2 000 band och upptar ett helt rum, ett av de utflugna sönernas. En ytterst försiktig uppskattning av värdet är 2 000 x fem euro per styck = 10 000 euro, så det tar lite emot att bara donera bort dem…

Visste ni förresten att en av president Kekkonens livläkare, Erkki Kivalo, har skrivit en bok om van Gogh?

De två andra uttrycken av vårt fan-skap (bindestrecket är avsett att eliminera missförstånd) ångrar vi inte. Dels har vi rest i van Goghs fotspår, från Groot-Zundert i Nederländerna där han föddes över Haag, London, Borinage, Bryssel, Paris, Arles och Saint-Rémy till Auvers-sur-Oise utanför Paris där han dog. Och dels har vi besökt alla museer och utställningar med hans verk runt om i Europa som vi bara haft möjlighet till.

Den här hobbyn har fört oss till platser vi aldrig annars skulle ha besökt, ja delvis knappt hade hört talas om, som slottet Compton Verney in the middle of nowhere i centrala England (nära en viss småstad vid namn Stratford-upon-Avon, som vi samtidigt besökte), Martigny söder om Genévesjön eller norditalienska småstäder som Brescia, Treviso, Vicenza och Verona som vid sidan av stora städer haft utställningar. Plus museer i en lång rad holländska, franska, schweiziska och tyska städer.

Ekonomiskt har vår hobby möjliggjorts av att jag i sju års tid kring millennieskiftet var vice ordförande för den europeiska journalistfederationen och ofta kunde kombinera nytta och nöje. Hustrun kom med på egen bekostnad, ibland med mina flygpoäng.

Nu lever vi ju i osäkra tider, och vi vet inte om vi kan utnyttja våra redan bokade biljetter till en utställning i Padua i vår. Men lyckligtvis bjuder ju Didrichens konstmuseum just nu på en fin en, på Granö i Helsingfors!

Förresten: vi har också rest ganska mycket med barnbarnen. Det ger mycket, och det kan man göra också i dessa tider, i hemlandet!

Nu säger jag inte att alla borde skaffa sig en hobby som just vår. Min poäng är att man aldrig kan veta vart en hobby för en i livet. Skaffa dig en!

(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 20.11.2020)