Helsingfors ska få en ny generalplan – utom att Östersundom får en egen, i samråd med Vanda och Sibbo. Planen ska godkännas av stadsfullmäktige nästa år och tar sikte på år 2050, då staden ska ha 850 000 invånare – en kvarts miljon fler än nu.

Även om det är bara en framskrivning av de senaste årens tillväxt kan siffran vara överambitiös. Också Esbo och Vanda planerar längs Västmetron respektive Ringbanan nya stora bostadsområden. Varifrån ska alla nya invånare komma?  Från det övriga Finland, eller från andra länder? Säkert bäggedera – men fullt så många?

En generalplan är ett slags vision, och varje konkret åtgärd förutsätter också en s.k. detaljplan. Vilken är alltså visionen för Helsingfors? Här är min:

 

Helsingfors kan inte bestå bara av idel bostäder. Det måste också finnas rum för arbetsplatser på hela skalan från industri, hamnar och energiproduktion till servicebranscher och kontor. Det måste finnas plats för utbildning och forskning. Och plats för rekreation och fritidssysselsättningar.

Infrastrukturen måste fungera. Kollektivtrafiken med snabbspårvagnar som nytt element (metrobussar vore billigare och flexiblare) och cykel- och fotgängarstråken är stadens blodomlopp, men det måste finnas rimligt med plats också för de bilar som behövs för både varu- och persontransporter.

Både den offentliga och den privata servicen måste finnas inom skäliga avstånd från bostäderna, och här avgör servicens karaktär vilka avstånd som är skäliga: t.ex. daghem och närbutiker bör finnas mycket nära, t.ex. skolor, hälsovård, bibliotek och specialaffärer inte riktigt lika nära etc.

Helsingfors är en havsnära stad. Det finns en chans att bo nära havet, men vi kan inte bebygga alla stränder och öar med bostäder. Här måste också finnas annat, å ena sidan hamnarna och varvet, å andra sidan fria stränder och rekreationsområden. T.ex. Vårdö bör bevaras i naturtillstånd och inte bli en ny tättbebyggd stadsdel. Och så borde vi få båtrutter, börjande med färjor över Kronbergsfjärden i stället för den dyra bro vi inte har råd att bygga.

 

Vi måste kunna hålla kvar Lappvikens f.d. sjukhusområde som en oas för mental hälsa, frid och välbefinnande, Maria f.d. sjukhusområde kanske som ett campus för personer med minnesstörningar, Domarby gård för hundar och hästar, nätverken av både byggda parker och parker i naturtillstånd, åtminstone huvudstartbanan på Malms flygplats med dess arbetsplatser, Sandhamn som militärområde till huvudstadens skydd och motsvarande icke-bostadsområden både vid stränderna och högre upp på land. På önskelistan finns också den nya HIFK-hallen och en muddring av Tölöviken till simduglig.

Tanken att bygga om motorvägsutfarterna till ”stadsbulevarder” med nya bostadshus på bägge sidor är värd att prövas. Varför inte som ett pilotprojekt på ett ställe för att se hur det utfaller – men utan att inkräkta på Centralparken.

Det var några exempel. Och ekonomin dikterar ramarna – och de bortre gränserna.

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 4.11.2015)