Folktingets färska statistikrapport – den tionde i ordningen sedan starten 1981 – innehåller som vanligt mycket intressant stoff. På de fem åren från 2007 till 2012 har antalet finlandssvenskar ökat med 1 400 individer till 291.000. En del av ökningen kan måhända förklaras med Radio Extrems självironiskt humoristiska kampanj för en omregistrering av modersmål, men obestridligt är att nativiteten på svenskt håll är något högre än på finskt.

Salig Ralf Norrmans slagord “personligen minskar jag inte” kan alltså kompletteras med ett triumferande “kollektivt minskar vi inte heller, utan blir tvärtom fler”! Den relativa andelen har förvisso alltjämt marginellt minskat, till 5,4 procent i fjol, men åter kunde man travestera “hurraren” Norrman: ” vi är inte relativa, utan absoluta”. Tji får de som redan länge har förutspått finlandssvenskarnas sorti från jordens yta. Trenden har svängt.

Mamma bestämmer

En annan god nyhet är att elevtillströmningen till de svenska skolorna förblir stabil – och klart större än vad som skulle motsvara antalet svenskregistrerade i skolåldern. “Överskottet” kommer rimligen från tvåspråkiga familjer som kanske rutinmässigt registrerat barn som finskspråkiga men sedan klokt nog vill sätta dem i svensk skola, för att stärka deras tvåspråkiga identitet i en ofta finskdominerad omgivning.

Också denna färska rapport bekräftar förresten att moderns språk påverkar barnens språkregistrering klart mer än faderns. Då mor är svensk anmäls över 80 procent av barnen som svenskspråkiga, mot bara “normala” 50 procent då far är svensk. Moderns språk är alltså ett mer “dominant anlag”, för att låna ett begrepp från biologins läror om hur t.ex. ögonfärg nedärvs. Begreppet modersmål lever bokstavligen upp till sin innebörd – här råder alltså matriarkat!

Men för att fortsätta dra paralleller till biologins arvsanlagsteorier, kan man alltid fråga sig hur det går i nästa generation, och de därpå följande. Då en tvåspråkig bildar familj med en enspråkig, blir då barnen språkligt “75-procentiga” i någondera riktningen? Kan detta på sikt försvaga den svenska befolkningen – eller tvärtom stärka den? Det beror på många yttre omständigheter, bland vilka boningsort och skolspråk säkert är de mest centrala.

Bara hälften så arbetslösa

Mest fascinerande av figurerna i demografiprofessorn Fjalar Finnäs statistikrapport är ändå den som avslöjar att finlandssvenskarna överallt i landet i betydligt mindre utsträckning är arbetslösa än sina finskspråkiga landsmän i samma regioner. Andelen svenskspråkiga som går arbetslösa är bara hälften av andelen bland finskspråkiga. Vad beror det på?

Av tänkbara förklaringar duger regionala skillnader alltså inte, eftersom jämförelsen uttryckligen har gjorts inom samma områden. Det är en helt annan historia att arbetslösheten är lägre i de tvåspråkiga kusttrakterna än i norra och östra Finland, men skillnaden mellan språkgrupperna är alltså ungefär den samma överallt.

Inte heller tror jag att vi ska börja titta på “genetiken” och inbilla oss att vi är flitigare eller duktigare än våra finska landsmän. Eller att den numera helt marginella skillnaden mellan språkgrupperna då det gäller ägandet i näringslivet skulle utgöra en mer allmängiltig förklaring, alltså att finlandssvenskar “lättare får jobb i pappas firma”. Utbildningsskillnader har förstås historiskt sett förekommit, men har nog utjämnats.

I stället tror jag att vi ska vända blickarna mot den uppenbara skillnaden i den kompetens på arbetsmarknaden som språkkunskaperna utgör. Finlandssvenskarna är i betydligt större utsträckning än sina finska landsmän tvåspråkiga i avseende å de båda nationalspråken som så väl behövs i arbetslivet. Plus att de som har ett indoeuropeiskt modersmål kanske har en fördel då det gäller att lära sig andra indoeuropeiska språk, börjande med de andra germanska såsom engelska och tyska.

Den lilla fördelen är det inte så mycket att göra åt, men då det gäller kunskaperna i de inhemska språken är det inte ödesbestämt att finlandssvenskarna måste ha ett privilegium. Se här ett uppenbart argument för den för alla gemensamma undervisningen i skolorna i dessa språk! Länge leve nyttosvenskan, som bara bör göras mer levande!

Björn Månsson är redaktör för SFP:s fortsatta historikprojekt och var i sin egenskap av folktingets första språkskyddsombudsman ansvarig för den första statistikrapporten 1981.

Först publicerad på magma.fi