I huvudstadsregionen kan tre kommuner alltjämt betraktas som genuint och fullt ut fungerande tvåspråkiga. De är, i alfabetisk ordning, Grankulla, Kyrkslätt och Sibbo.

Grankulla hade vid årsskiftet en svensk befolkningsandel på 36 procent, och alla vet att inte bara förvaltningen utan också servicen till medborgarna fungerar väl på båda språken. I Sibbo är den svenska andelen likaså lite under 36 procent, och samma iakttagelse gäller här. I Kyrkslätt är svenskarnas andel redan nere i strax under 18 procent, men ”av födsel och ohejdad vana” fungerar det mesta väl på bägge nationalspråken även här.

Dessa väl fungerande tvåspråkiga kommuner har inte bara betydelse för sina egna invånare, utan också för hela regionens fortsatta tvåspråkighet.

Nu föreslår de av statsrådet tillsatta fusionsutredarna att både Grankulla och Sibbo ska ingå i en miljonstad tillsammans med Helsingfors, Esbo och Vanda. Samtidigt föreslår de att Kyrkslätt och enspråkigt finska Vichtis går samman till en kommun.

Det skulle betyda att Grankulla och Sibbo i miljonstaden utplånas som tvåspråkighetsfästen. Naturligtvis skulle jättestaden vara tvåspråkig, men medan Vanda- och Helsingforssvenskarna på under 3 respektive strax under 6 procent kunde glädja sig åt en betydande respektive bara marginellt stärkt svensk befolkningsandel skulle Esbosvenskarna som nu är strax under 8 procent uppleva en klar försvagning och Grankulla- och Sibbosvenskarna en drastisk försämring.

Om Kyrkslätt går samman med befolkningsmässigt nästan lika stora Vichtis skulle den svenska andelen också där sjunka till tioprocentsklassen. De 500 Vichtissvenskarna kunde förvisso få det bättre, men det mer än uppvägs av hur illa det kunde gå för de nästan 6.700 svenskarna i Kyrkslättsdelen av den nya storkommunen.

Det är dags att tala klarspråk: en dylik skrotning av samtliga tvåspråkighetsfästen i huvudstadsregionen är oacceptabel. Därför bör SFP säga klart nej till planerna, och får förhoppningsvis sällskap också av svenskar i andra partier som månar om en fungerande tvåspråkig förvaltning och service.

Naturligtvis säger fusionsutredarna till detta att svenskarna i regionen ju inte försvinner bara för att kommungränser slopas. Vacker är tanken att svenskarnas ställning inom de delar av miljonstaden som nu har en liten svensk befolkningsandel, särskilt Vanda, skulle stärkas. Men risken för att det tvärtom blir sämre för alla andra är mycket större.

Miljonstaden skulle förvisso ha en betydande svensk befolkning på cirka 72.000 – men av en total folkmängd på över 1,1 miljoner stannar den procentuella andelen på cirka 6,5 procent.

Hela planen på kommunfusioner i huvudstadsregionen är dessutom förhastad innan vi vet hur modellen för social- och hälsovårdsreformen ser ut. Dessutom är en metropolförvaltning för vissa gemensamma uppgifter att föredra framför en fusion som skulle öka avståndet till beslutsfattarna och därmed försvaga demokratin.

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 7.6.2014)